Forumiters poesier

[Genesis]

Jag har suttit på ett tåg från Eskilstuna till Göteborg, och ett bra sätt att slå ihjäl tiden är att dikta!

Främlingar

Två främlingar sitter bredvid varandra i tystnad
Var och en är en människa stor som en värld
Jag är möten, tankar, sorger, skratt och lystnad
Ett irrande spår av en stapplande blindmannafärd

Du är bottenlös mörk ocean med grumliga vågor
I vars djup simmar okända varelser jag inte ser
Ett hav av minnen, drömmar, nöjen, plågor
Jag är tyst, du är tyst, våra blickar möts, vi ler

Det är ett ögonblick då två universum nuddas
Vidrör varann i en fjäderlätt världkollision
Ett eteriskt avtryck som snart därefter suddas
När vi skiljs om en stund i en ljudlös och smärtfri fission

Imorgon, granne, är min värld tillspillogiven
Du sopar bort spåren jag lämnat efter mig
Men ditt mörka hav är mitt bläck, din värld är skriven
Precis här, just innan punkten, skriver jag dig.​

 

[Lanina]

Från förra året:

I tidiga våren
då gräset ej grönskar
Med frusna fingrar
försöker vi greppa
solens strålar

 

[Quadrante]

Istället för att gilla enskilda poem så låter jag här meddela att jag uppskattar att få ta del av alla, det är trevligt att få läsa dem.

 

[God45]

Man känner regnet ligga tungt över världen. Den grå himlen andas från bortom. Fåglarna kvittrar glatt men flyger lågt.

 

[Genesis]

Man känner regnet ligga tungt över världen. Den grå himlen andas från bortom. Fåglarna kvittrar glatt men flyger lågt.

Det här vore en perfekt scensättning för en omgång Psychodrame.

 

[Genesis]

Inspirerad av ett samtal med @Murmelgnu om surrealistiska hotellkorridorer.

​

Hotellkorridor

Två människor möts i en hotellkorridor: en skugga och jag.
Långt bort i mitten av passagen går någon dunkel och svag.
Korridoren tycks mig oändligt lång, belysningen skum.
Med mönstrad tapet, klaustrofobisk och trång, och oändliga rum.
Numrerade, skyltade kamrar på rad, av en enhetlig sort.
Stafettpinneshem för en däven nomad som har kommit bort.
Han är trött, det är sent, och hans ryggsäck är tung; han har gått här förut.
Hans steg saknar spänsten han hade som ung; han ska snart checka ut.

Jag går mot mitt rum, jag närmar mig.
Han också, det känns som han härmar mig.

En spegelvägg avslutar hallens dekor; bilden är vag.
Två människor möts i en hotellkorridor och båda är jag.

 

[Sidd]

Sus

Så går genom Rutland ett hängivet sus
Han kommer den kloke och fina
Den ödmjuke kunskaparen Sidd, ert, ljus

Mitt fursterike för en snus
Kaoskardinalens fula skalle grina
Fyll upp, fyll upp mitt brännvinskrus

Majk, höj min skål och ta ett rus
Tills du drunknar i spelets vagina
Ja, snart är du likt God femogfyrre hög som ett hus.

Andersson ses kräla i grus
Var finner man kulorna dina?
Jag kan icke se dem din mus.

Så, Leon hur lyder din Villanelle, O din lus?
Den kan ju knappast va bättre än mina
Fast, kan den här månne vara min frus?

-Rutländsk villanelli

 

[Genesis]

Jag vandrar igenom en stad byggd av tegel på vatten
Vars röster har tystats av murgrönans strypande rötter
En sövande rök slöjar röda lanternor i natten
Där ekot av viskade drömmar styr mina fötter
Belcampo

På vågornas krön sjunger dansande älvor sin önskan
Att ingen ska avvisas, ingen ska hånas och dömas
På älvornas ansikten klänger den kvävande grönskan
Allting bekläder den, allting ska täckas och glömmas
Belcampo

Och nattmörk och slingrig är stigen jag envetet trampar
Jag jagar din bannlysta stämma som lovar och lockar
Och tegelvägg byts mot en urskog och rankor mot svampar
Jag stannar och böjer mig ned, är det dig som jag plockar
Belcampo?

Så öppnar sig grönskan till vacker och vyssjande glänta
Jag sätter mig spänd på den kala och åldriga stenen
Jag hoppas du finner mig; här på min sten skall jag vänta
I dagar sitter jag här tills det värker i benen
Belcampo

Kan inte förstå vem du är, vad du gör, vad du vill mig
Men anar ditt gäckande löfte bland svampar och stenar
Så vänder jag mig och du sitter så stilla intill mig
Jag lyfter på blicken och skrattar mot fikusens grenar
Belcampo.

För världen är sprängfylld av kärlek och sanning och mening
Och murgrönans rötter tycks ytliga, klena och drömska
Mitt sinnesdjup omfamnar jorden i ordlös förening
Jag skrattar åt klokhetens dårskap och människans glömska
Belcampo!

Nu vandrar jag återigen under välkända stjärnor
Allen ibland människor märkta av rankornas piska
Jag lämnade dig där i staden bland rök och lanternor
Men bredvid mig ekande tyst kan jag höra dig viska
(Belcampo)

 

[Sömniga Isaac]

Då. Vi låg i varandras famn
Med all tid i världen framför oss
I dina ögon fann jag min hamn
Nu. Blott ett minne som slitit sig loss

 

[Genesis]

Då. Vi låg i varandras famn
Med all tid i världen framför oss
I dina ögon fann jag min hamn
Nu. Blott ett minne som slitit sig loss

Tung! Jag finner det svårt att skriva på rim med korta rader. Jag vill liksom hinna sträcka ut mig innan jag tvingas hitta ett ord som funkar i rim och rytm. Det där var snyggt!

 

[Sömniga Isaac]

Tung! Jag finner det svårt att skriva på rim med korta rader. Jag vill liksom hinna sträcka ut mig innan jag tvingas hitta ett ord som funkar i rim och rytm. Det där var snyggt!

Jag gillar att försöka hålla det kort för det är något jag behöver träna på. Tack för de fina orden

 

[Ape of Wrath]

Här kommer en av många dikter från min ungdom, tyvärr den enda jag kommer ihåg.


Tanken slog mig just
att jag kanske
är den ensammaste
i hela världen

Jag undrar
hur många vi är
som slagits
av denna
tanke

 

[Sömniga Isaac]

Med sin eleganta form, sina skarpa kanter, sina vassa hörn stirra den på mig. Octagon.
Den bränner mitt sinne, den hånler och skrattar, den retar mitt sinne. Geometriskt kaos.
Jag såg ju din form, sökte din skönhet, men sinnet blev lurat. Du togs ifrån mig. Hexagon.
Geometriska former de jäktar mitt sinne, sprider ett kaos! Söker din skönhet. Geometriskt kaos.

Med tanke på hur usel jag är på geometri så skrev jag detta.

 

[Genesis]

Här kommer en av många dikter från min ungdom, tyvärr den enda jag kommer ihåg.


Tanken slog mig just
att jag kanske
är den ensammaste
i hela världen

Jag undrar
hur många vi är
som slagits
av denna
tanke

Åhhh den tyckte jag om! En lite melankolisk dikt som påminner lite om Monty Pythons bästa skämt:

–Ni är alla individer!
–JA! VI ÄR ALLA INDIVIDER!
–Inte jag!

Som alltid med dikter som inte rimmar blir jag nyfiken på radbrytningen. Finns det någon tanke bakom? Är det bara på känsla?

 

[Ape of Wrath]

Åhhh den tyckte jag om! En lite melankolisk dikt som påminner lite om Monty Pythons bästa skämt:

–Ni är alla individer!
–JA! VI ÄR ALLA INDIVIDER!
–Inte jag!

Som alltid med dikter som inte rimmar blir jag nyfiken på radbrytningen. Finns det någon tanke bakom? Är det bara på känsla?

Ingen särskild tanke vad jag kan minnas men jag tycker mig nu minnas att första raden egentligen var ’Tanken’ så att dikten börjar och slutar med ordet ’tanken’ bara. Utöver det gjorde jag nog bara det som kändes rätt i stunden.

 

[Genesis]

Ingen särskild tanke vad jag kan minnas men jag tycker mig nu minnas att första raden egentligen var ’Tanken’ så att dikten börjar och slutar med ordet ’tanken’ bara. Utöver det gjorde jag nog bara det som kändes rätt i stunden.

Ah, det hade varit snyggt, tycker jag. De många radbrytningarna gör i övrigt att dikten saktar ned, som om poeten inte har tänkt färdigt när den börjar, känner jag. Det blir ett helt annat intryck om man skriver:

Tanken slog mig just att jag kanske är den ensammaste i hela världen.
Jag undrar hur många vi är som slagits av denna tanke.

 

[Genesis]

Jag skriver ju oftast på rim, för jag tycker om utmaningen. Att liksom tvinga språket till att forma sig som jag vill. Och känslan när man hittar något riktigt snyggt är rent triumfatisk. Men en av mina favoritdiktare är Tranströmer, som skriver på fri vers med ett väldigt evokativt bildspråk, och en natt när jag låg sömnlös efter att ha läst en massa av has dikter skrev jag det här:

Sömnlös med ekon av Tranströmer
Jag ligger utfläkt i medvetandets misslyckade självmordsförsök
i gränslandet där havsgrå himmel möter himmelsgrått hav
och horisonten suddas ut
likt namnet på en förrädare.
Vanställda tankefoster simmar i himmelsdjupet
sväljer varandra och kräks
sväller, förvandlas och kläcks
bubblor i en puttrande medvetandesoppa.
Från djupet sträcker sig Morfei viskande tentakler över vattenvalvet.
Men jagets envishårda betongbunker
vägrar lösas upp i den frätande svallvågen
från ett misslyckat Nirvana.

 

[God45]

Håll masken på ansiktet.
Gör det inte bara för pengarna.
Ta vad du vill ha, inte bara vad du behöver.
Du kan aldrig åka hem igen, var det du vill vara.
Ta inte med din telefon eller plånbok.
Inga av de bästa skurkarna har krafter.
Snacka inte med snuten.
Se till att de aldrig glömmer dig.
Var förberedd om du vill vara med och leka.
De förlåter hellre brottslingar än drömmare.
Ligg inte med Batman.

 

[Cybot]

Eftersom jag fortfarande gillar den här flera månader efter att ha skrivit ner den...

I ödemarkens torra slättland
på brusten och fruktlös mark
Där mötte jag en jätte
Hans hud av sten och bark
En krona av gyllende blomster
Spjut i hans högra hand
Han talade i en åskande stämma
“Jag är en gud i ett gudlöst land”

Jag kommer ifrån nordland
Där vi täcker altare i grönt
Där folket sjunger psalmer
Och ljudet ekar skönt
Jag vallfärdar nu till söder
Mot tempel vid havets rand
Hur kan du då kalla dig
En gud i ett gudlöst land?

I ett land där ingen älskar
Där bön är ej lov men krav
Där ingenting är heligt
Där löften är hederns grav
Där ingen ger för inget
Där lag är klo och tand
Där vandrar jag gudomlig
En gud i ett gudlöst land

 

[Quadrante]

Röd måne, stödjer sig
molnet viker undan.