Jag har läst Gideon Falls vol 1–6. Via Amazon Kindle, för att jag inte hittat något bra alternativ än. Även om jag sneglar mot GlobalComix och ska försöka komma ihåg att kolla där nästa gång jag funderar på att köpa något.
En av de saker jag tycker är lite tråkigt med att vara en 42-årig nörd som läst skumma serier och gillar oväntade twistar och märkliga världsbyggen sedan tidiga tonåren eller rentav ännu längre, är att man så sällan får den där "wow"-känslan när mysteriet nystas upp numera. Det blir mest som när en Call of Cthulhu-veteran trött konstaterar att "jaha, det är en Byakhee" efter att ha hört spelledarens stämningsfulla och gåtfulla beskrivning. Den där "MIND=BLOWN"-känslan jag verkligen älskade i tidiga 20-årsåldern när jag introducerades till Matrix och eXistenZ och till Grant Morrison och till alla de här skumma serierna, den får jag väldigt sällan längre. Och det är synd.
Nu låter det kanske som att jag tänker säga att Gideon Falls gav mig den. Det gjorde den inte. Men den gav mig känslan av att om jag varit 18 när jag läste den här så skulle jag ha fått den.
Det är alltså en fullt habil mysko-surrealistisk-thrillergrej som aldrig riktigt lyckas få mig att känna mig obehaglig till mods, vars lek med mediet och metaperspektiv inte ger så mycket nytt till den som drillats i Animal Man och Doom Patrol och annat gammalt klassiskt.
Det är en fin serie. Fint tecknad. Väl layoutad. Den tar lite tid på sig, tempot är välplottat överlag. Den är bättre i början när saker är lite okända; sen så snart saker börjar nystas upp så blir det idel välbekanta troper som knappt ens sitter ihop i något speciellt nytt eller spännande mönster.
Jag kan inte säga att serien är dålig. Den är stämningsfull. Har ett dugligt världsbygge. Snygg, som sagt.
It's not you, Gideon Falls. It's me.
Next up: Descender, tror jag.
En av de saker jag tycker är lite tråkigt med att vara en 42-årig nörd som läst skumma serier och gillar oväntade twistar och märkliga världsbyggen sedan tidiga tonåren eller rentav ännu längre, är att man så sällan får den där "wow"-känslan när mysteriet nystas upp numera. Det blir mest som när en Call of Cthulhu-veteran trött konstaterar att "jaha, det är en Byakhee" efter att ha hört spelledarens stämningsfulla och gåtfulla beskrivning. Den där "MIND=BLOWN"-känslan jag verkligen älskade i tidiga 20-årsåldern när jag introducerades till Matrix och eXistenZ och till Grant Morrison och till alla de här skumma serierna, den får jag väldigt sällan längre. Och det är synd.
Nu låter det kanske som att jag tänker säga att Gideon Falls gav mig den. Det gjorde den inte. Men den gav mig känslan av att om jag varit 18 när jag läste den här så skulle jag ha fått den.
Det är alltså en fullt habil mysko-surrealistisk-thrillergrej som aldrig riktigt lyckas få mig att känna mig obehaglig till mods, vars lek med mediet och metaperspektiv inte ger så mycket nytt till den som drillats i Animal Man och Doom Patrol och annat gammalt klassiskt.
Det är en fin serie. Fint tecknad. Väl layoutad. Den tar lite tid på sig, tempot är välplottat överlag. Den är bättre i början när saker är lite okända; sen så snart saker börjar nystas upp så blir det idel välbekanta troper som knappt ens sitter ihop i något speciellt nytt eller spännande mönster.
Jag kan inte säga att serien är dålig. Den är stämningsfull. Har ett dugligt världsbygge. Snygg, som sagt.
It's not you, Gideon Falls. It's me.
Next up: Descender, tror jag.