WRNU:s serieklubb 2024

[krank]

Jag har läst Gideon Falls vol 1–6. Via Amazon Kindle, för att jag inte hittat något bra alternativ än. Även om jag sneglar mot GlobalComix och ska försöka komma ihåg att kolla där nästa gång jag funderar på att köpa något.



En av de saker jag tycker är lite tråkigt med att vara en 42-årig nörd som läst skumma serier och gillar oväntade twistar och märkliga världsbyggen sedan tidiga tonåren eller rentav ännu längre, är att man så sällan får den där "wow"-känslan när mysteriet nystas upp numera. Det blir mest som när en Call of Cthulhu-veteran trött konstaterar att "jaha, det är en Byakhee" efter att ha hört spelledarens stämningsfulla och gåtfulla beskrivning. Den där "MIND=BLOWN"-känslan jag verkligen älskade i tidiga 20-årsåldern när jag introducerades till Matrix och eXistenZ och till Grant Morrison och till alla de här skumma serierna, den får jag väldigt sällan längre. Och det är synd.

Nu låter det kanske som att jag tänker säga att Gideon Falls gav mig den. Det gjorde den inte. Men den gav mig känslan av att om jag varit 18 när jag läste den här så skulle jag ha fått den.

Det är alltså en fullt habil mysko-surrealistisk-thrillergrej som aldrig riktigt lyckas få mig att känna mig obehaglig till mods, vars lek med mediet och metaperspektiv inte ger så mycket nytt till den som drillats i Animal Man och Doom Patrol och annat gammalt klassiskt.

Det är en fin serie. Fint tecknad. Väl layoutad. Den tar lite tid på sig, tempot är välplottat överlag. Den är bättre i början när saker är lite okända; sen så snart saker börjar nystas upp så blir det idel välbekanta troper som knappt ens sitter ihop i något speciellt nytt eller spännande mönster.

Jag kan inte säga att serien är dålig. Den är stämningsfull. Har ett dugligt världsbygge. Snygg, som sagt.

It's not you, Gideon Falls. It's me.


Next up: Descender, tror jag.

 

[JohanL]

Descender, tror jag.

Den eller Black Hammer är nog vad jag tycker är hans bästa, även om han börjar upprepa sig en del med det utvalda barnet i Descender.

 

[krank]

Jag vet exakt när jag tröttnade på Descender. Turligt nog var det precis på målsnöret, men tyvärr gjorde det retroaktivt serien sämre.

Vilket är synd, för fram till dess var det här en serie jag hade väldigt svårt att inte fortsätta läsa. Varje kväll har jag tänkt "nu ska jag bara läsa ett kapitel" och så har det blivit 5–6.

Serien handlar alltså om Tim-21, en robotpojke som vaknar upp alldeles ensammen i en övergiven koloni och börjar leta efter sin "bror", människan Andy som han ursprungligen var kompanjon till. Medan han legat i dvala har jättestora övermäktiga maskiner decimerat människans mest tätbefolkade planeter och så har både människor och andra raser börjat med anti-robotpogromer.

Allt är jättesnyggt. Alltså verkligen, verkligen jättesnyggt. Dustin Nguyen gör intressanta människor, snygga och coola robotar, snygga rymdskepp… Och magnifikt köttiga tjockisar, när det behövs. Det var verkligen en stor anledning till att jag fortsatte läsa, tillsammans med en önskan att greppa mysteriena och få reda på lite, lite mer om vad allting handlade om.

Det där med mysterier, ja. Det är ganska lätt och tacksamt med mysterier i en scifivärld. Allt hänger på något sätt ihop, man förväntar sig att det finns tydliga regler och åtminstone något slags liksom försök till technobabbel för att glossa över de grejer som skiljer sig från vad som är möjligt i vår värld. Och det funkar bra här; världens regler etableras steg för steg, relationerna mellan grupper, ungefär vad som är möjligt teknologiskt, etc.

Sedan, i en helt onödigt och totalt poänglös scen introduceras magi. En bifigur som introduceras sent och för all del är charmig, visar sig vara en jävla trollkarl. På riktigt. Med en stav, som han trollar med. Visserligen var seriens alla mysterier mer eller mindre avklarade då och det påverkade inte så mycket, men förekomsten av magi fick mig verkligen avtänd. Finns magi så finns det ju trots allt alltid en risk att a wizard did it. Enda undantaget är väl ifall man introducerar magi som agerar enligt väldigt strikta regler, men även då får jag svårare att engagera mig i spelvärldens mysterier. Så det var där och då jag tröttnade.

Och det gjorde mig väldigt avtänd på att läsa uppföljarserien Ascender. Vi får se. Tar nog lite Lemire-paus nu iaf.

 

[JohanL]

Och det gjorde mig väldigt avtänd på att läsa uppföljarserien Ascender.

Gillar du inte magin ska du definitivt inte läsa Ascender!

 

[Khan]

Wynd (volym 1-3) - James Tynion IV och Michael Dialynas

Jag får nog ta och omvärdera min tes om att det inte finns bra fantasy i serieformat. För det gör det ju. Die, Sleepless, och nu Wynd.

Vad är Wynd?
Wynd är namnet på vår huvdperson, en tonårig pojk som jobbar i sin adoptivmors restaurang i staden Pipetown. Här bor bara människor, och utanför staden finns vampyrernas öken och insektsfolkets stora skog. Allt är farligt, allt är i krig, och dessutom håller magin på att krypa in i folk och fä och förvandla människor till weirdbloods. En sorts magiska mutanter som, om magin får härja fritt, har en ständig dödsdom över sig där de muteras gång på gång tills de blir träd, smälter ner i jorden, blir ett med berget, eller vad som helst. Därför slängs alla som muterats ut ur stan, eller mördas på stående fot för att minska risken för smittspridning. Wynd är en weirdblood, men har tack och lov bara fått spetsiga öron som går att gömma under mössor och hår.

Men vi är inte i Pipetown så länge. Redan i första volymen ramlar Wynd och hans styvsyster in i en stor konspiration med kronprinsen, kungens lillebror, och många andra, och alla har en plan för att göra sotra förändringar i Pipetowns samhällsordning. På vägen måste de fly stan, ut i vildmarken. Jagade av vampyrer och insektsfolk inser de att världen inte är beskaffad som de alltid trott och att man kanske inte kan lita på alla man trodde man kunde lita på.

Karaktärer och värld
Det är en riktigt bra skriven serie. Framför allt lyckas Tynion och Dialynas få fram karaktärerna på väldigt kort tid. Alla karaktärer i vår lilla äventyrsgrupp är mycket starkt skrivna och har lysande gestaltat kroppspråk. Alla känns distinkta och egna på det där sättet man verkligen vill ha. Styvsyrran Oakley är nog min favorit.

Världen är precis lagom stor också. Det är fascinerande hur vi börjar i en myllrande storstad, och strax ger oss ut i en stor vildmark, och jag ändå känner att jag förstår precis allt. Det är en komplicerad politisk intrig våra hjältar har ramlat in i, men det känns aldrig övermäktigt att hänga med. Rätt nivå av "rädda världen"-fantasy, där det inte handlar om magiska ringar som ska kastas i vulkaner, utan det är verkligen politik och diplomati som går åt fanders om hjältarna misslyckas. Om skiten träffar fläkten blir det stort krig. Inte onda gudar som vaknar och äter världen. Jag gillar't.

TLDR
Överraskande bra tonårsfantasy i serieformat. Rekommenderas varmt. Bör köpas in på alla bibliotek, bör översättas till svenska, bör läsas av alla som gillar fantasy. Så det så.

 

[JohanL]

Jag får nog ta och omvärdera min tes om att det inte finns bra fantasy i serieformat. För det gör det ju. Die, Sleepless, och nu Wynd.

Coda, Step By Bloody Step, Joe the Barbarian, Head Lopper, Bone, Mouse Guard, Fables, The Sandman, Books of Magic (Gaimans), I Kill Giants, Autumnlands, Slaine (ibland), Hellboy, Once & Future, So Smart In Their Fine Uniforms/Arrowsmith, Ascender, fransmännens Elric (The Ruby Throne och så vidare)...

Wynd är välgjord men för mycket YA för mig.

 

[Khan]

Coda, Joe the Barbarian, Head Lopper, Bone, Mouse Guard, Fables, The Sandman, Books of Magic (Gaimans), I Kill Giants, Autumnlands, Slaine (ibland), Hellboy, Once & Future, So Smart In Their Fine Uniforms/Arrowsmith, Ascender, fransmännens Elric (The Ruby Throne och så vidare)...

Wynd är välgjord men för mycket YA för mig.

Väldigt mycket av det du nämner där är Urban Fantasy, inte renodlad sekundärvärldsfantasy. Och det är sån jag menar. UF har mycket lättare att funka i serieformat. Tror det egentligen bara är Sleepless jag läst utöver den här som jag helhjärtat kan rekommendera som är rak "klassisk" fantasy. Men ingen av dem innehåller alver och dvärgar och magiska svärd, så inte så klassisk som den kunde vara.

 

[JohanL]

Väldigt mycket av det du nämner där är Urban Fantasy, inte renodlad fantasy. Och det är sån jag menar. UF har mycket lättare att funka i serieformat. Tror det egentligen bara är Sleepless jag läst utöver den här som jag helhjärtat kan rekommendera som är rak fantasy.

Av de renodlade kvarstår ändå Coda (fantastisk, Spurriers Magnum Opus!), Step By Bloody Step, Mouse Guard, Fables, Autmunlands, Slaine (den man ska läsa är väl The Horned God), Elric.

 

[Gurgeh]

Jag har reflekterat över det faktum att det verkar finnas fler serier som är inspirerade av fantasyrollspel (till exempel Die och Rat Queens) än det finns serier som kan ge inspiration till fantasyrollspel. (Det är naturligtvis en överdrift, men det låter bra.)

En gång i tiden tyckte jag väldigt mycket om Cerebus, men tröttnade på den när författarens tendenser mot bitter incel spillde över för mycket. De första 150 numren är i alla fall befriade från det, och de första 25 numren är väldigt bra om man gillar humoristisk fantasy och kan acceptera att huvudpersonen är ett jordsvin (medan alla andra är människor) och att det tar ett par nummer innan teckningarna blir riktigt bra.

 

[JohanL]

Jag har reflekterat över det faktum att det verkar finnas fler serier som är inspirerade av fantasyrollspel (till exempel Die och Rat Queens) än det finns serier som kan ge inspiration till fantasyrollspel. (Det är naturligtvis en överdrift, men det låter bra.)

Die slöt den cirkeln genom att bli ett rollspel. Annars är väl ElfQuest och Mouse Guard de mest uppenbara exemplen?

En gång i tiden tyckte jag väldigt mycket om Cerebus, men tröttnade på den när författarens tendenser mot bitter incel spillde över för mycket. De första 150 numren är i alla fall befriade från det, och de första 25 numren är väldigt bra om man gillar humoristisk fantasy och kan acceptera att huvudpersonen är ett jordsvin (medan alla andra är människor) och att det tar ett par nummer innan teckningarna blir riktigt bra.

Det mest frustrerande är att även efter att Sim blev tokig, fortsatte han att vara tekniskt briljant.

Det går inte heller att förneka att Sim verkligen var banbrytande för self-publishing.

 

[JohanL]

Jag har läst om Friday, Ed Brubaker/Marcos Martín. 12 9 nummer, avslutad.

(Ja, det är Ed Brubaker utan Sean Phillips!)



Friday Fitzhugh är på väg hem från första året i college över julen, till sin sömniga men mystiska småstad i New England, Kings Hill (det verkar vara åttiotal). Sedan hon var 12 var hon och hennes kompanjon Lancelot Jones mysterielösande ungdomsdetektiver (och let's face it, hon var sidekicken). Men saker blev konstiga mellan dem på slutet, och nu vill hon gå vidare med sitt liv, medan Lancelot fortsätter med mysterilösandet.

Självklart är det dags för ett nytt mysterium, men den här gånger verkar det vara mer på allvar, på något vis. Vad som händer runt Kings Hill är två tredjedelar folklore och en tredjedel Lovecraft. Det är nog bättre om det inte blir ytterligare spoilers, men det är ett komplext mysterium som är perfekt utfört, precis som man kan förvänta sig av Brubaker.

5/5

 

[Gurgeh]

Jag har läst om Friday, Ed Brubaker/Marcos Martín. 12 nummer, avslutad.

(Ja, det är Ed Brubaker utan Sean Phillips!)

View attachment 19535

Friday Fitzhugh är på väg hem från första året i college över julen, till sin sömniga men mystiska småstad i New England, Kings Hill (det verkar vara åttiotal). Sedan hon var 12 var hon och hennes kompanjon Lancelot Jones mysterielösande ungdomsdetektiver (och let's face it, hon var sidekicken). Men saker blev konstiga mellan dem på slutet, och nu vill hon gå vidare med sitt liv, medan Lancelot fortsätter med mysterilösandet.

Självklart är det dags för ett nytt mysterium, men den här gånger verkar det vara mer på allvar, på något vis. Vad som händer runt Kings Hill är två tredjedelar folklore och en tredjedel Lovecraft. Det är nog bättre om det inte blir ytterligare spoilers, men det är ett komplext mysterium som är perfekt utfört, precis som man kan förvänta sig av Brubaker.

5/5

Friday är verkligen fantastisk. Jag väntar på att den lokala seriehökaren ska få in den sista delen.

 

[krank]

Så nu har jag läst den omnibus som finns med nummer 1–15 av Injection.

Jag är fortfarande inte helt överens med dess grafiska stil, men jag vande mig och jag tycker verkligen om storyn. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva om den för en del av det roliga för mig var att gå in cold och liksom få vad alltihop handlar om bitvis snarare än som en stor expositionsdump. Men det är typ nutid men med konstigheter, det är väldigt smarta människor som försöker lösa konstigheterna och räkna ut vad de beror på, och det är väldigt mycket möte mellan modernitet (teknologi) och det Gamla (magi). Och det är självklart också en allegori över hur nutiden känns, där allt accelererar och blir konstigare. Eller om det bara är så det känns att bli gammal. Warren Ellis kan sin skit.

Warren Ellis? Blev inte han…?

Jo. Och det är förklaringen till att det troligen bara blir 15 nummer av Injection. Lite synd; serien har ett "slut" och det är inte liksom en cliffhanger eller så, men det är inte ett slut-slut. Jag tänker inte säga att jag önskar att Ellis fortsatte jobba i seriebranschen eller att jag önskar att folk slutade vara så elaka mot honom, för det är inte vad jag tycker, men sådär i största allmänhet önskar jag att Ellis varit en lite bättre människa så att vi kunnat få lite fler bra serier ur honom.

Men det är lugnt. Det finns andra serier att läsa.

Läs den här om du redan har den i din backlog eller om du är OK med att ge pengar (antar jag) till Warren Ellis. Det är bra skit.

 

[The Airborne Toxic Event]

Jag har fina minnen av denna serier från tidigt 90-tal när jag läste den på svenska. Var intressant att återbesöka den i vuxen ålder. Som vanligt när det är Daredevil går det åt skogen och fort, framförallt när han är lycklig. Ann Nocenti skriver riktigt bra Daredevil historier och Typhoid Mary är en komplex karaktär som passar bra ihop med Daredevil. Det är relation mellan Matt och Mary samt relation mellan deras alterego Daredevil och Typhoid Mary som är höjdpunkten i serien. Tyvärr är det bara halva boken, den andra halva är inte lika bra då den rör när helvete kommer upp till Manhattan och Matt är superdeprimerad över att ha förlorat allt.

 

[Khan]

Het tagning: Serieböcker är bättre format än serietidningar. Även seriellt publicerade historier mår bäst av att läsas i klump istället för kapitel för kapitel varje vecka/månad/etc.

 

[Max Raven]

En liten tråd om serier.

 

[Max Raven]

Jag tänkte börja lite lätt med
Fantomen 14-15 2024

För de som aldrig hört om det är Fantomen en klassisk svensk (från USA) serietidning sedan... årtionden. Och ja, den existerar fortfarande. Tio tigrars styrka, går ibland runt som en vanlig man, smockar skurkar och är allmänt pulp-proto-superhjälte. Med släktsaga (som Jojo's Bizarre Adventure fast med en ed som alla svär)

14-15 är bara en tidning. De har behållt rutinen att ha "dubbelnummer" vid vissa tillfällen.
Det finns två Fantomen-äventyr:
Ljusen över Bawkama-sjön: Fiskar dör i stams sjö, gruvföretag misstänks omedelbart, stammedlem ser ett UFO. Fantomen bankar loss rejält på skjutvapenförsedda legosoldater (vilket alla normala koppargruvor definitivt har). Det är lite förvecklingar men inget avancerat. OK som äventyr men kändes inte minnesvärt.

Kolossens Hemlighet: Den här gick i Fantomen när jag läste tidningen sist, i början av 00-talet, och är lite av en favorit. Gigantisk staty hittas begravd i havet, som har kopplingar till en av Moris-stammens gamla legender. Nej, det är inte äventyret - det är kroken. Kolossen ska nämligen ha en ledtråd till en försvunnen civilisation, och en konsttjuv med järnhand tar ett plan direkt till Bengali för att lägga vantarna på skatterna. Andra delen är det en jakt till den försvunna staden och allt snöras ihop. Jag blir lite besviken på slutet, men mest för att jag hade velat att de grottade ner sig lite mer i stadens öde och jag hade gärna tyckt att skurken kunde kommit undan - men då hade han förmodligen inte kunnat skjuta sin kumpan tidigare.

Utöver det finns ett Blixt Gordon-äventyr från 1958. Det börjar med en ganska korrekt beskrivning av en månlandning vilket snart leder till mordiska prövningar i mer generisk/klassisk 50-tals-SF-miljö. Artigt av utomjordingarna att ha doftande giftgas som inte dödar de som andas in den så mycket. Hade jag varit fan av Blixt Gordon utöver 80-talsfilmen (p g a Queen och Brian Blessed) så hade jag förmodligen haft starka känslor kring den här då den förstörde/gjorde Blixt Gordon bra, den första med mer "realistisk SF" och mindre sword and planet.

Spoiler

 

[Gamiel]

Ljusen över Bawkama-sjön: Fiskar dör i stams sjö, gruvföretag misstänks omedelbart, stammedlem ser ett UFO. Fantomen bankar loss rejält på skjutvapenförsedda legosoldater (vilket alla normala koppargruvor definitivt har). Det är lite förvecklingar men inget avancerat. OK som äventyr men kändes inte minnesvärt.

Gillar att de har den traditionellt klädda fiskaren plocka upp en mobbe för att fota UFO:t o senare frågar Fantomen om han inte kunde skaffa sig en telefon istället för att behöva kontaktas genom djungeltrummorna. Visar att bengaliens stammar är i synk m nutiden (till skillnad från vissa av de amerikanska dagsstriperna där det verkar som de fortfarande är kvar i hur de var på 50-talet).

Kolossens Hemlighet:

Riktigt snyggt tecknad.

 

[Max Raven]

Fantomen 16 2024
Två historiska fantomenäventyr, men inte mer. På gott och ont. Något som jag gillade med Fantomen när det begav sig var att det ändå fanns ett gäng olika serier, alla kanske inte så passande - Herman Hedning, Bacon & Egg, Achilles Wiggen, en del skräck och mysterier - det fanns en bredd. Möjligen har jag haft lite otur med numren men två Fantomen-äventyr känns lite anemiskt.

Barnkungens dolk
Fantomen dras in i ett mysterium kring en dolk som stals från Tutankhamuns grav i det förflutna. Kring 1920-talet har en kult dolken och använder den för ritualer och Fantomen med arkeologsläkting (fruns onkel) dras in i röran. Två parallella handlingar men handlingen är ganska enkel - inga mysterier här utan "skicka in lite underhuggare så vi får handlingen i rörelse" a la Raymond Chandler. Inga fel på illustrationerna, dock, och alltid kul med ett hemligt tempel.

Minnesvärt: Templet har så klart en massiv brinnande brunn.

Tidvattnets Pirater
Åttonde fantomen, som verkar vara mer en handlingens man än en tänkande, missar sitt skepp och betalar passage till Afrika på ett annat skepp... Utan att kontrollera så noga. Tämligen fort blir han indragen i en sjörövarhistoria.

Minnesvärt: Fantomen kastar sig i havet för att simma ifatt en eka... Och inser fort att det var En Riktigt Dum Idé. Fantastiskt.

 

[zonk]

Judge Dredd, the complete case files, vol 12.
Började med den här för den är mestadels i färg. En del kul, speciellt nåt inhopp av Hewlett, tecknaren till Tank Girl, men på det hela taget ganska weaksauce. 3 zonkar av 5 möjliga.

Började efter detta med vol 1 istället. Får återkomma ang denna..