Lite inspirerad av
@Dimfrost som föreslog att malar kunde ha att göra med månfolket.
Bertol, Vargaväktes postmästare och bibliotekarie har ett visst intresse av alkemi, som han fått av att bläddra i gamla mögliga böcker från amfibiekejsardömet, och ett ensamt band av en encyklopedi som lär vara skriven på månen: skrivtecken som bara går att läsa i månsken, teckningar av märkliga varelser som tycks vara halvt svampar och halvt skaldjur eller maneter; beskrivningar av fältslag mellan okända riken.
Han har, efter idogt sökande, fått fatt i en flaska av något som nämns både i månencyklopedin och i vissa böcker om alkemins konst: en vätska, svagt skimrande av silver, som månfolket kallar för något han inte kan uttala, men som världens alkemister kallar för ”transfigurationsvatten” — han köpte flaskan av en handelsman som besökte slottet för tio somrar sedan. Handelsmannen hade köpt flaskan i den fjärran västern, av en pirat som gjorde ett strandhugg längs Västerhavets klippor.
Transfigurationsvatten har många användningsområden; piraten som var flaskans ursprungliga ägare påstod att han använt vätskan för att få en svans och en fot att växa ut igen efter att de, vid separata tillfällen, blivit avhuggna i strider; Bertol ville ha fatt i elixiret för att förädla de malar han använde för att skicka slottets post med. Han skär upp deras kokonger, tar ut de till hälften formade malarna, droppar elixiret på dem, och klipper och syr sedan i deras vingar och kroppar, och försluter sedan åter kokongerna och låter djuren växa sig till sin fulla storlek; Bertol har insett att om han gör på just detta sätt går förändringarna i arv till nästa generation.
Bertol har förädlat fram mycket stora och intelligenta malar. Sedan fem vintrar tillbaka arbetar han dock med ett annat, mycket hemligt projekt: i i sitt torns allra högsta kammare, i ett laboratorium fullt av gamla böcker och glasflaskor förädlar han ur nattfjärilskokonger fram varelser som liknar små magra, spöklika barn, inte så olika älvor, fast de saknar vingar och deras kroppar är ludna som nattfjärilar och lyser svagt som av månljus. Hans syfte? Han har gjort ett avtal med en rösekvinna som lever under en stencirkel en halv dagsmarsch öster om Vargaväkte; om han lyckas producera varelser som hon och hennes dystre make kan ta hand om och älska som sina egna barn — rösefolket kan inte få barn själva — så ska hon i gengäld ge honom — ja vad? Ett sätt att kommunicera med en sedan länge död älskad? Bertols syster? Det är lite intressant att tänka att rösekvinnan är någon sorts dödsgudinnevarelse, med liksom… finsk-ugrisk känsla. Att hon kokar soppa på snokar och myrors etterspott och så där. Eller så är det något helt annat som Bertol vill åt.
Hursomhelst. Dessvärre är de varelser han lyckas skapa alltför kortlivade; de lever bara några somrar, om ens det, och dör sedan, och rösekvinnan vill ha barn som är odödliga som henne själv. Om han fick tillgång till drakblod skulle han med en alkemisk process kunna göra varelserna — ja, kanske inte odödliga, men mycket, mycket långlivade.
*
- En av malhybriderna kan ju fly från tornkammaren, och misstas för ett spöke. Kanske smyger den till sig ost och annat från skafferiet, och lämnar någon sorts gåtfulla spår? Ett litet miniäventyr. Kanske har Bertol experimenterat med magi, och skapat en varelse som han inte kan kontrollera, som suger i sig livskraft av andra, och då växer, och nu stryker runt i slottet som en vampyr?