Varför skulle fantasy bli bättre med krutvapen?
Vad tillför de?
Kanske handlar myter på ett sätt om att gripa efter stämningar och känslor och göra dem konkreta, göra dem till fenomen i världen. En älva är på sätt och vis en varelse som trätt fram ur dimman som kan ligga över en sommaräng i gryningen, och ur den kusliga känslan av att vara betraktad när man går ensam genom skogen i skymningen, och ur barndomens lekar och känsla av odödlighet, och jag vet inte vad mer — eller mja, just ”älvor” griper väl egentligen tillbaka på äldre och otäckare föreställningar om osynliga väsen, om gamla gudar som levde i världen innan människorna och sådär, men låt mig hållas en stund; en magiker är på sätt och vis en bild av kunskapens kraft och fara, av dess förmåga att förvandla världen och fördärva själen — magikern träder fram ur skriftspråkets mystik, och ur hemliga förbund mellan de som är invigda i vissa hemligheter som andra inte känner till, och ur känslan av svindel inför en runsten eller en sönderfallande bok vars symboler ingen längre kan tyda.
De här mytiska figurerna — älvan, magikern, minotauren, vampyren — använder fantasy för att berätta historier om vilka vi är, om vad som är rätt och fel, eller bara historier som är underhållande. Och ett sätt att göra dem på är att förändra figurerna en aning. Vad händer om vampyren, som har trätt fram ur känslan av fasa och äckel inför döda och halvruttna kroppar, och ur skräcken man känner inför ljuden man hör utanför fönstren en mörk natt, plötsligt får en romantisk och sensuell underton? Tänk om vampyren inte alls äter sina offers kött och dricker deras blod som ett vilddjur, utan istället hypnotiserar och förför offren, och dricker deras blod i något som liknar en kyss? Då sker något med myten, och vår känsla för vad död och blod och skräck förändras, för vi läser Dracula istället för en östeuropeisk folksaga. Och om vampyren också en punkare med en UZI innanför läderjackan, som lever ett nattligt hedonistiskt liv i en modern, gotisk storstad? Då sker ju ytterligare något annat med den ursprungliga myten. Men urmyten finns alltid där, i bottnen, och dess kraft strömmar genom berättelsen.
För min del har jag alltid lockats av fantasyvärldar som arbetar med de här förskjutningarna, och som försöker göra något nytt av det gamla, snarare än att bara återskapar de troper som redan finns. I mina ögon gör Tolkien ett sånt arbete: älvor och troll ur folksagor, och Nibelungenringen, och annat mytiskt bråte smids samman till något som inte är helt nytt, men inte heller är samma gamla sagor. Jag vet inte. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, bara att jag lockas mer av det ena framför det andra.
Egentligen handlar det väl om att hitta en balans, där något av det mytiska och arketypiska finns kvar, men där det kanaliseras in i en ny berättelse, så att nya stämningar uppstår utan att man förlorar kraften i det gamla och liksom eviga; helst ska man ju också få syn på det gamla fenomenet i ett nytt ljus; även Vampire The Masquerade säger väl något om äcklet inför den döda kroppen; även hos Legolas finns väl något kvar av dimman över sommarängen.
Och så detta med krutvapen i fantasy, då. Jag gillar det. Kanske inte i all fantasy, men i mycket fantasy, och liksom instinktivt. Det sker ju något med troperna och arketyperna när de plötsligt lånar något oväntat och just modernt, något som känns som att det hör till tröskeln mot industrialiseringen och mot vår egen tid. Det är som när det dyker upp tryckpressar och anarkister och tåg i China Mievilles romaner om Bas-Lag; alla de gamla vanliga djurhumanoiderna och infernala planen och alkemisterna känns plötsligt nya och förunderliga igen, åtminstone för en stund. Och det faktum att krutvapen presenterar en massa problem för världsbygget ser jag mest som en möjlighet: hur kommer det sig att krutvapen finns, men bara i primitiva former, om det är så att de alltid har funnits, och världen, som fantasyvärldar ofta är, är mycket, mycket gammal? Eller tvärtom: vad gör det med världens politik och maktbalans om krutvapen plötsligt har dykt upp, efter att den teknologiska nivån varit densamma i eoner? Hur påverkas alverna? Och eldfolken? Vad blir det av magin?
Fast om jag själv någonsin skriver ett renodlat fantasyrollspel, så kommer det på något sätt att vara gnostisk skräck som bygger på de medeltida barnkorstågen, eller på någon sorts trästick av dem som jag har i skallen. Och då är det smuts och fattigdom och långbågar och rollpersonerna är barn — lärlingar och ficktjuvar och väpnare och så — och då finns ju inte krutvapen. Men det är en annan historia.
