Om jag upplevde att alla( eller i alla fall en bred majoritet) hade din inställning hade jag haft lättare att skriva om sådana här saker.
Nör jag skriver saker för mina vänner, så tänker jag inte lika mycket heller. Dels för att jag känner dem och i hög grad vet vad de upprörs och inte upprörs av men också för att jag vet att om jag av misstag skulle skriva något som skulle kunna ses som okänsligt, exitifieranden eller liknande, så skulle dom säg "tänkte du på att..." Och sen kan jag svara "nä, det har du ju rätt i, det får jag fundera på hur jag ska skriva om"
Fast jag tänker ju lite… Alltså, som lärare är du säkert också bekant med det här med
lågaffektivt bemötande. Alltså inte nidbilden sopm ibland sprids, utan den faktiska egentliga strategin. Grundtanken att man inte måste svara med samma mynt.
"Min inställning" behöver ju egentligen bara jag ha. Jag behöver inte få kritiken i form av "tänkte du på att…" för att kunna svara med "nä, det har du ju rätt i"…
För att dra in en annan skolrelaterad erfarenhet när vi hade PDV-utbildning på jobbet så sade han som höll i det en sak jag burit med mig och tycker funkar i många sammanhang: När man upplever ett hot så är man ganska dålig på att tänka efter, men desto bättre på att minnas. Så har man liksom tänkt efter innan så är det mycket lättare att reagera konstruktivt när det väl är skarpt läge. Han pratade ju om reella hot, men jag tänker att det väl egentligen funkar lika bra med andra upplevda hot, till exempel när någon kallar en för Skeletor-Hitler*. Har man tänkt i förhand att "det finns en reell risk att nån kan bli arg på mig för det här, då ska jag försöka behålla lugnet själv och försöka att inte få i affekt själv".
Så typ: "Du din jävla Skeletor-Hitler, det är faktiskt hur nazistiskt som helst att du skrivit såhär om [judar|romer|muslimer|kvinnor|transpersoner]. Du borde få sparken för det här!" – "Tack för att du fäster min uppmärksamhet på det, jag ska se över om jag kan ändra antingen i den här upplagan eller nästa".
Lite som du själv beskriver: "Jag svarade något i stil med "vad tråkigt att du känner så, det här är vad jag fått veta utifrån museets material, jag känner inte igen det du säger men får kolla upp det vid tillfälle" men han var väldigt upprör och pratade med museeledning som sedan kom och var upprörda på mig, antagligen för att de var rädda för att få kritik från samiskt håll"
I det fallet tänker jag att det egentligen inte gör någonting att de var upprörda, under förutsättning att du inte hotades med sparken eller våld. Du svarade lågaffektivt på personen (bra!) vilket jag tror är det bästa man kan göra typ. Sedan är väl idealet om man dessutom kan svara lågaffektivt även på museeledningen när de kommer och är upprörda /vilket jag gissar är vad du gjorde).
Jag tänker helt enkelt att det här är svårt, och att det kanske kan få vara svårt. Att det är jobbigt att ta emot taggig kritik, men att det kanske kan få vara jobbigt (så länge det inte blir farligt).
Det sagt tänker jag inte säga att någon annan borde göra som jag eller tänka som jag eller funka som jag. Jag är hyfsat lugn som människa i grunden så det är rätt lätt för mig (oftast) att undvika att brusa upp** så det är lätte för mig att framhäva något slags buddhistiskt-stoiskt ideal. Och som du är inne på så är det här hobbyverksamhet, inget vi generellt får betalt för.
* Jag utgår från att alla förstår att "Skeletor-Hitler" är en överdrift och ett samlingsbegrepp för alla tänkbara sätt att beskriva nån som en genomond, dålig människa.
** Jaja, ni som sett mig online de senaste 20 åren eller så skrattar lite nu, men… ni som träffat mig IRL vet att det mest är en internetpersona. Jag blir sällan arg ute i verkligheten.
