Vi gillar olika?

[Björn den gode]

Det är ju ett litet återkommande tema att vi konstaterar att vi gillar olika slags rollspel och att ett vanligt problem med en spelgrupp är att om man gillar olika saker så är detta ett problem. Det finns agendor, spelartyper, spel, och modeller för att bena i detta och lista ut ifall två spelare är kompatibla, och det jag finner så märkligt är att även om kanske ingen är _exakt_ inom en viss teoretisk spelstil så verkar så många gilla en specifik typ av rollspel vad det nu än må vara.

Själv känner jag inte igen mig i detta alls. Jag gillar immersivt bleedrollspel, storyskapande samberättande, OSR, dungeons&dragons (även om jag inte spelat det så mycket), lajv, textrollspel, IRL, online, och så vidare. Jag gillar kanske inte allt exakt lika mycket men jag gillar också variationen i sig och vill inte spela med samma spelstil hela tiden.

Det kanske också är en anledning till att jag tycker det känns så märkligt när folk skriver om kampanjer med 50+ spelmöten, eftersom det då nästan alltid också tänker jag innebär att man kör samma spelstil vecka efter vecka. Nu spelar jag i och för sig inte särskilt ofta så jag skulle aldrig heller hinna med en sån kampanj men även om jag kunde.

Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?

Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?

Jag kan ha skrivit exakt en sån här tråd tidigare, jag har inget vidare minne och har någon vag känsla av att jag kanske gjort det, men i så fall var det nog några år sen så en uppdatering kan ju inte skada.

 

[ceruleanfive]

Efter att ha experimenterat runt med över 100 olika system har jag definitivt hittat en föredragen spelstil som jag gärna återkommer till regelbundet. Jag gillar dock att spela väldigt olika spel, men jag gillar inte alltid att spela allt.

Bästa förutsättningen för att jag ska gilla något är att jag förstår på förhand ungefär vad det är för upplevelse som eftersträvas och vad som förväntas av mig. Om något presenteras som ett immersivt bleedrollspel kan jag lätt tycka att det blir störigt om jag plötsligt får en massa storyskapande metaverktyg i ansiktet. Om något presenteras som en sandlåda blir jag snabbt frustrerad om det visar sig vara tokrälsat.

Ibland är jag sugen på att djupdyka i något svårt samberättande spel, ibland känns det alldeles för krävande och jag vill hellre bara utforska någon lättsam dunge och slentrianrulla lite tärning. Och min föredragna spelstil känner jag i princip alltid för att spela (även om jag inte vill spela den jämt).

 

[EvilSpook]

Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?

Jag skulle tro att de flesta gillar flera spel/stilar inom närliggande områden. Alltså inte så spritt som du verkar göra.

Om jag gillar rock, kanske jag gillar lite punkrock, grunge och en del tuffare pop. Men jag tror att gemene rockare inte går igång på dansband, klassisk musik, jazz eller folkvisor. Det finns såklart musikintresserade som gillar alla eller flera stilar, men de flesta håller sig ungefär i närheten av sin genre.

Av det du listar som rollspelsstilar (immersivt bleedrollspel, storyskapande samberättande, OSR, dungeons&dragons, lajv, textrollspel, IRL, online) så är det bara IRL som jag personligen gillar. Även om jag vid nåt tillfället testat flera av de andra stilarna. Men jag är helt enkelt så inkrökt att jag inte gillar textbaserat eller lajv och inte ens som variation är de tillräckligt lockande för att jag ska spela så.

Så jag antar att svaret är:
Ja - många gillar samma stil vecka efter vecka.
Nej - du är inte ensam om att gilla variationen.


//EvilSpook

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det är ju ett litet återkommande tema att vi konstaterar att vi gillar olika slags rollspel och att ett vanligt problem med en spelgrupp är att om man gillar olika saker så är detta ett problem. Det finns agendor, spelartyper, spel, och modeller för att bena i detta och lista ut ifall två spelare är kompatibla, och det jag finner så märkligt är att även om kanske ingen är _exakt_ inom en viss teoretisk spelstil så verkar så många gilla en specifik typ av rollspel vad det nu än må vara.

Själv känner jag inte igen mig i detta alls. Jag gillar immersivt bleedrollspel, storyskapande samberättande, OSR, dungeons&dragons (även om jag inte spelat det så mycket), lajv, textrollspel, IRL, online, och så vidare. Jag gillar kanske inte allt exakt lika mycket men jag gillar också variationen i sig och vill inte spela med samma spelstil hela tiden.

Det kanske också är en anledning till att jag tycker det känns så märkligt när folk skriver om kampanjer med 50+ spelmöten, eftersom det då nästan alltid också tänker jag innebär att man kör samma spelstil vecka efter vecka. Nu spelar jag i och för sig inte särskilt ofta så jag skulle aldrig heller hinna med en sån kampanj men även om jag kunde.

Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?

Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?

Jag kan ha skrivit exakt en sån här tråd tidigare, jag har inget vidare minne och har någon vag känsla av att jag kanske gjort det, men i så fall var det nog några år sen så en uppdatering kan ju inte skada.

Jag tror i mångt och mycket det handlar om att nära nog alla som spelar rollspel har väldigt mycket mer tid att lägga på att tänka på, prata om, läsa och fundera kring rollspelande än vad man faktiskt har tid att spela. Nära nog alla som regelbundet spelar säger ju att det som inte räcker till i de flesta fall är tiden att spela. Min spelgrupp exempelvis kör en gång varannan vecka, ca 3-4 timmar. Det är ur många aspekter ganska mycket, väldigt många som spelar rollspel kanske gör det någon gång i månaden eller någon gång per kvartal, många till och med mer sällan än så.

Men eftersom ens preferenser ju byggs genom spel, det är svårt att både gilla och ogilla något man inte har erfarenhet av, så finns det ju faktiskt en inneboende risk man tar varje gång man testar något som man inte vet om man kommer gilla iaf helt ok. Och även om man testar något och tycker det är helt ok, så är det ju verkligen inte alltid man får en wow-upplevelse varje gång man testar något nytt. Ofta blir ju upplevelsen bättre ju mer man övar på det och ju mer man lär sig om hur man funkar i situationen och vad det är man faktiskt tycker om med det man gör.

Men spelar man en gång varannan vecka, en gång i månaden, en gång i kvartalet eller liknande, och om dessa tillfällen kräver mycket förberedelse (kanske framförallt genom att alla måste synka sina scheman och fixa livspusselgrejer för att få ihop spel), så kanske det finns en inneboende ovilja mot "vi testar något helt nytt!", eftersom om man sumpar den där chansen att göra det man tycker om, genom att testa något som verkligen inte klaffar, så kanske det är tre månader tills man har möjlighet att göra det nästa gång. Då blir "hitta saken jag vet att jag gillar och hålla mig till det" ibland viktigare än "vara öppen för att testa nytt".

 

[JohanL]

Robin D. Laws skriver om hur det funkar att ha spelare med olika mål och intressen i samma grupp, eftersom de flesta inte kräver att det ska vara bara det hela tiden. Ass-kickern är nöjd med att få kicka rejält med ass då och då, och så vidare.

Det tycker jag känns mycket mer produktivt än att alla måste ha samma kreativa agenda, annars blir det omöjligt, något som bara en renodlad teoretiker kunnat formulera.

 

[Rickard]

Robin D. Laws skriver om hur det funkar att ha spelare med olika mål och intressen i samma grupp, eftersom de flesta inte kräver att det ska vara bara det hela tiden. Ass-kickern är nöjd med att få kicka rejält med ass då och då, och så vidare.

Det tycker jag känns mycket mer produktivt än att alla måste ha samma kreativa agenda, annars blir det omöjligt, något som bara en renodlad teoretiker kunnat formulera.

Å andra sidan, om jag hårddrar vad Laws skriver, så blir ingen nöjd; "Försök tillfredställa alla och ingen blir nöjd", som det brukar låta.

---

Just nu spelar jag i en grupp med tre personer som alla gillar olika saker, men vi spelar på samma sätt - det är bara att vad vi får ut av det är helt olika. Det tycker jag är rätt fascinerande. Utifrån mig själv så beror också spelstilar på vad jag är sugen på (precis som med annan media) och det kan skifta från grupp till form, från energinivå till upprepning.

 

[JohanL]

Å andra sidan, om jag hårddrar vad Laws skriver, så blir ingen nöjd; "Försök tillfredställa alla och ingen blir nöjd", som det brukar låta.

Det är inte min läsning. Laws tes är snarare att spelare blir nöjda om de får det de är intresserade av tillräckligt ofta, och att eftersom det inte är hela tiden, kan man hålla alla nöjda. Litet krasst kan man säga att SL behöver slänga i alla fall köttben till alla.

Exempel, 4E DMG:

 

[Man Mountainman]

Det är ju ett litet återkommande tema att vi konstaterar att vi gillar olika slags rollspel och att ett vanligt problem med en spelgrupp är att om man gillar olika saker så är detta ett problem. Det finns agendor, spelartyper, spel, och modeller för att bena i detta och lista ut ifall två spelare är kompatibla, och det jag finner så märkligt är att även om kanske ingen är _exakt_ inom en viss teoretisk spelstil så verkar så många gilla en specifik typ av rollspel vad det nu än må vara.

Själv känner jag inte igen mig i detta alls. Jag gillar immersivt bleedrollspel, storyskapande samberättande, OSR, dungeons&dragons (även om jag inte spelat det så mycket), lajv, textrollspel, IRL, online, och så vidare. Jag gillar kanske inte allt exakt lika mycket men jag gillar också variationen i sig och vill inte spela med samma spelstil hela tiden.

Det kanske också är en anledning till att jag tycker det känns så märkligt när folk skriver om kampanjer med 50+ spelmöten, eftersom det då nästan alltid också tänker jag innebär att man kör samma spelstil vecka efter vecka. Nu spelar jag i och för sig inte särskilt ofta så jag skulle aldrig heller hinna med en sån kampanj men även om jag kunde.

Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?

Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?

Jag kan ha skrivit exakt en sån här tråd tidigare, jag har inget vidare minne och har någon vag känsla av att jag kanske gjort det, men i så fall var det nog några år sen så en uppdatering kan ju inte skada.

Jag tror säkert "gilla olika" är mer vanligt än inte, och att intrycket av motsatsen kan komma av att vissa på detta forum (ingen nämnd, ingen glömd) förmått artikulera väldigt väl hur de föredrar att spela, och gärna pratar om detta.

Själv hör jag definitivt till "gillar olika"-falangen. (En av de "olika" jag gillar är för övrigt mastodontkampanjer på 50+ spelmöten).

 

[Mogger]

Det är ju ett litet återkommande tema att vi konstaterar att vi gillar olika slags rollspel och att ett vanligt problem med en spelgrupp är att om man gillar olika saker så är detta ett problem. Det finns agendor, spelartyper, spel, och modeller för att bena i detta och lista ut ifall två spelare är kompatibla, och det jag finner så märkligt är att även om kanske ingen är _exakt_ inom en viss teoretisk spelstil så verkar så många gilla en specifik typ av rollspel vad det nu än må vara.

Själv känner jag inte igen mig i detta alls. Jag gillar immersivt bleedrollspel, storyskapande samberättande, OSR, dungeons&dragons (även om jag inte spelat det så mycket), lajv, textrollspel, IRL, online, och så vidare. Jag gillar kanske inte allt exakt lika mycket men jag gillar också variationen i sig och vill inte spela med samma spelstil hela tiden.

Det kanske också är en anledning till att jag tycker det känns så märkligt när folk skriver om kampanjer med 50+ spelmöten, eftersom det då nästan alltid också tänker jag innebär att man kör samma spelstil vecka efter vecka. Nu spelar jag i och för sig inte särskilt ofta så jag skulle aldrig heller hinna med en sån kampanj men även om jag kunde.

Visst kan jag inte vara ensam om detta? Inom all annan kultur så känns det väl mer som standard att förutom några väldigt inbitna fans så tycker dom flesta att det är roligare att se på olika typer av filmer än att bara se på skräckfilm, och även om man har ett favoritband kan det ibland vara kul att gå på en konsert med ett annat band?

Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?

Jag kan ha skrivit exakt en sån här tråd tidigare, jag har inget vidare minne och har någon vag känsla av att jag kanske gjort det, men i så fall var det nog några år sen så en uppdatering kan ju inte skada.

För egen del handlar det om egna preferenser (jag har testat alla spelstilar och haft kul men tycker vissa saker är roligare än andra) men kanske ännu viktigare om en minsta gemensamma nämnare för spelgruppen. Det är ju allas kul som ska maximeras.

 

[Rickard]

Utifrån mig själv så beror också spelstilar på vad jag är sugen på (precis som med annan media) och det kan skifta från grupp till form, från energinivå till upprepning.

...ska väl tilläggas att jag ser spelstilar som 0-100% och vi har alla en viss procentmängd i alla spelstilar. Jag kan vara 80% powergamer och 70% story creator. Så även om vi skulle spela historieskapande historier kommer jag inte trigga min 80% powergamer men jag kan vara nöjd med att rigga min 70% story creator istället. Vissa dagar räcker inte det, utan jag vill tillfredsställa min powergamer-spelstil. Vi kanske inte har spelat brädspel på ett tag och jag får ett sug efter det, exempelvis.

 

[Rickard]

Det är inte min läsning. Laws tes är snarare att spelare blir nöjda om de får det de är intresserade av tillräckligt ofta, och att eftersom det inte är hela tiden, kan man hålla alla nöjda. Litet krasst kan man säga att SL behöver slänga i alla fall köttben till alla.

Ja, jag kan bara tala utifrån min erfarenhet och när vi var en spelgrupp på 13 personer så fick jag kommentaren "Du slänger in en strid för att göra X glad, va?". För mig blev det ett repetitivt mönster, precis som att "alla hollywood-filmer" följer samma struktur på sina romcom-filmer. I längden blev det inte kul, även om tanken är god till en början.

Laws tes drivs också av "20 min of fun", vilket jag inte håller med om alls (alltså att det ska vara spotlight-ögonblick där en spelare får lysa). Det ska vara "90% fun" för mig ... för alla ... men det är inte heller spelledarens uppgift att se till att detta uppfylls, utan dels gruppen (via gruppkontrakt och session zero) och dels spelarna själva att få in delar av spel som de tycker är kul samtidigt som det synkar för andra spelare.

 

[Rangertheman]

För stunden är jag extremt smal som spelledare - jag kan tänka mig att spelleda relativt generisk fantasy (Drakar och Demoner, Daggerheart, möjligen Symbaroum, DnD om ungdomarna väldigt gärna vill spela det). Jag tror det är motreaktion mot att jag har haft tusen idéer, spel och spelstilar som jag velat testa, men samma begränsningar i tid som alltid annars.

Som spelare är jag öppen för annat och för en mycket större bredd

 

[Minimoni]

För stunden är jag extremt smal som spelledare - jag kan tänka mig att spelleda relativt generisk fantasy (Drakar och Demoner, Daggerheart, möjligen Symbaroum, DnD om ungdomarna väldigt gärna vill spela det). Jag tror det är motreaktion mot att jag har haft tusen idéer, spel och spelstilar som jag velat testa, men samma begränsningar i tid som alltid annars.

Som spelare är jag öppen för annat och för en mycket större bredd

Håller helt med detta. Jag är villig att testa vad som helst som spelare, som spelledare är jag betydligt smalare. Jag har begränsat med tid att vara spelledare och med familj och barn så ger det mig ännu mindre tid att preppa en kampanj. Så när jag spelleder(vilket jag oftast gör) så är det viktigt för mig att spelstilen och spelvärlden är något som kan ge mig energi till att hålla en kampanj på 50+ spelmöten.

 

[Genesis]

Jag upplever att de flesta är bredare än mig, och att det märks på diskussionen här. Jag är i princip ensam om att diskutera spelledarlösa samberättarspel. Inte för att det bara är jag som gillar det, utan för att i princip alla andra som gillar det också gillar mer traddiga spel, och eftersom det är vad diskussionerna på forumet handlar om så är det vad de pratar om också. Så jag hade ju själviskt önskat att folk hade smalare spelsmak (men då kanske de inte hade gillat samma spel som mig alls!).

Sedan beror det ju lite på hur man ser på det. Överlappet mellan lajvare och bordsrollspelare är ju minimalt, så behöver man gilla båda dessa sorters typer av rollspel för att räknas som att ha en bred spelsmak så absolut, de allra flesta har en smal smak.

 

[Genesis]

Robin D. Laws skriver om hur det funkar att ha spelare med olika mål och intressen i samma grupp, eftersom de flesta inte kräver att det ska vara bara det hela tiden. Ass-kickern är nöjd med att få kicka rejält med ass då och då, och så vidare.

Det tycker jag känns mycket mer produktivt än att alla måste ha samma kreativa agenda, annars blir det omöjligt, något som bara en renodlad teoretiker kunnat formulera.

Jag upplever att olika närliggande spelsmaker fungerar olika bra med varandra. Sätt mig i en grupp med @krank så kommer vi båda att gnissla tänder av frustration. Sätt mig i en grupp med @Mogger så kommer vi att ha rätt kul tillsammans. Sätt mig i en grupp med @RasmusL så kommer vi att klicka som fan (trots att vi inte har precis samma smak, men våra smaker funkar väldigt väl tillsammans).

Jag har absolut noll intresse i att vara med i Robin Laws brokiga spelgrupp där han sitter och försöker jämka de olika agendorma med varandra. Det betyder inte att det inte funkar. Jag tror att det funkar alldeles utmärkt. Men de agendor han har med är agendor som ligger relativt nära varandra och funkar hyfsat ihop. Men för mig som ligger långt ut på kanten, så kommer det att vara Tråklunda nästa.

 

[Christoffer]

Nästa fråga är väl varför det verkar vara så att så många har _en_ föredragen spelstil, är det för att olika spelstilar är mycket mer skiljda än olika filmer? Känns det som att det är svårt? Att det kräver så mycket färdigheter att ha kul med en spelstil så att man inte hinner flera? (Lite som att jag bara 'gillar' att spela viola och inte andra instrument eftersom jag helt enkelt inte kan spela något annat på någon rimlig nivå). Någon annan anledning?

Jag kan ha skrivit exakt en sån här tråd tidigare, jag har inget vidare minne och har någon vag känsla av att jag kanske gjort det, men i så fall var det nog några år sen så en uppdatering kan ju inte skada.

Hundra procent medhåll. Tänkt starta en tråd om detta flera gånger just utifrån begreppet spelstil som kommit att bli något som är en sak man har, inte likt mat att man kan käka massa olika och oftast kanske man kör samma tio rätter med lite variation men man älskar de gångerna man gör utsvävningar till något annat också. Jag kanske vet mer vad jag faktiskt inte gillar, blodpudding, fiskbullar, och ett par till rätter som jag inte skulle äta om jag så blev betald för att äta det, men vad jag sen äter är mycker mer mångfacetterat och går mycket i perioder vad man fokuserar på.

 

[Zire]

Förut när jag köpte flera påsar chips samtidigt så köpte jag alltid olika sorter, för det kändes som att det är så människor gör. Sedan kom jag på att jag absolut inte ska göra det när jag ÄLSKAR dillchips. Ranch är väl okej, men jag äter ju max en påse chips per helg, så varför ska jag äta något som är okej nästa vecka istället för något jag ÄLSKAR. Som dillchips. Därför köper jag numera två påsar dillchips och skippar Ranch och livet har blivit mycket bättre.

Visst, ibland kan det bli Ranch, Sourcream and onion, Grill, lyxiga tryffelchips och någon ny sort man aldrig sett förr som är borta om två månader, men dillchips är dillchips. Konstanten som livets njutning graviterar runt. Att vänterprassla med andra påsar gör mest att man suktar tillbaka. Det är inte som lösviktsgodis eller chokladbitar där man byter vilt som att man inte bryr sig, det handlar ändå om chips. Och dill är chipsen krona.

När jag ändå inte äter chips så ofta att jag föräter mig på dillchips, varför ska jag variera mig?

 

[Genesis]

Förut när jag köpte flera påsar chips samtidigt så köpte jag alltid olika sorter, för det kändes som att det är så människor gör. Sedan kom jag på att jag absolut inte ska göra det när jag ÄLSKAR dillchips. Ranch är väl okej, men jag äter ju max en påse chips per helg, så varför ska jag äta något som är okej nästa vecka istället för något jag ÄLSKAR. Som dillchips. Därför köper jag numera två påsar dillchips och skippar Ranch och livet har blivit mycket bättre.

Visst, ibland kan det bli Ranch, Sourcream and onion, Grill, lyxiga tryffelchips och någon ny sort man aldrig sett förr som är borta om två månader, men dillchips är dillchips. Konstanten som livets njutning graviterar runt. Att vänterprassla med andra påsar gör mest att man suktar tillbaka. Det är inte som lösviktsgodis eller chokladbitar där man byter vilt som att man inte bryr sig, det handlar ändå om chips. Och dill är chipsen krona.

När jag ändå inte äter chips så ofta att jag föräter mig på dillchips, varför ska jag variera mig?

Byt ut dillchips mot tonfisk-chili-och-citron-pizza så är jag övertygad om att @Björn den gode kommer att fatta liknelsen!

 

[adrian_of_arcane_lore]

Byt ut dillchips mot tonfisk-chili-och-citron-pizza så är jag övertygad om att @Björn den gode kommer att fatta liknelsen!

Låter ju faktiskt fördjälva gott!
Är det burk-tonfisk? Kan tänka mig att det skulle funka, men låter ju som att vill man göra gopizza så är det grillad filé som är rå på insidan skulle passa bäst. Lite färsk hackad koriander på det och jag är med hela vägen !

 

[Genesis]

Låter ju faktiskt fördjälva gott!
Är det burk-tonfisk? Kan tänka mig att det skulle funka, men låter ju som att vill man göra gopizza så är det grillad filé som är rå på insidan skulle passa bäst. Lite färsk hackad koriander på det och jag är med hela vägen !

Du får fråga BDG om det exakta receptet. Han provade sig fram under lång tid, konstaterade att det är den bästa pizzan och att det inte finns någon anledning att göra någon annan pizza, som jag minns det. Jag har bara gjort den en gång, med burktonfisk, men det var riktigt jäkla bra pizza, alltså.