Martin berömmer och kritiserar Nordiska Väsen

[Gabrielle de Bourg]

Ja, det kan man nog tryggt utgå ifrån, spelare tenderar att vilja spela rebeller som bryter mot dåtidens normer. Jag älskar spelare som tar sig an utmaningen att inte göra det, men de är sällsynta.

Tyvärr då för många av dem som gör det för sällan är personer som vill utforska en mörk sida som går emot de själva utan istället har de åsikterna och vill få ha ett utrymme att bara leva ut dem.

Också känt som: de två politiska spektrumen hos HOI4-spelare.

 

[Vimes]

en mediearkeologisk historieskildring

Vad innebär det här?

 

[Boganis]

Det finns gränser för vad jag fixar i Star Wars. Att rymdskeppen flyger som flygplan i rymden pallar jag. Men att man kan flyga "ovanför" ett annat rymdskepp ute i rymden och släppa frifallande bomber på det som i TLJ är banne mig inte okej! Där går hela min redan hårt ansträngda Suspension of Disbelief sönder.

The Death Star är ju så stor att den har gravitation som påverkar bomben?

 

[Gabrielle de Bourg]

Vad innebär det här?

Mediearekologi är ett slags tvådelat ämne när det gäller mediehistoria: ena delen är den konkret och fysiska ”fynden” inom media; dvs arkivering, bevarande osv. Men den andra är den kulturhistoriska bevarandet, dvs hur media i sim tur är ett sätt att bevara och förmedla dåtida kultur.

I det här fallet är det alltså att istället för att vara en ”traditionell” historisk skildring är syftet snarare att vara en kulturhistorisk skildring av tiden, alltså inte avbilda det som det var utan som den hade kunnat porträtteras.

Men även den första, mer formatfokuserade biten av mediearekologi (dvs vad vi lär oss av objekten) finns med, i saker som typsnitt, layout osv.

 

[Ymir]

Tyvärr då för många av dem som gör det för sällan är personer som vill utforska en mörk sida som går emot de själva utan istället har de åsikterna och vill få ha ett utrymme att bara leva ut dem.

Också känt som: de två politiska spektrumen hos HOI4-spelare.

Det har jag tack och lov aldrig upplevt i mina spelgrupper, men jag kör ju mest med folk jag redan känner.

 

[Gabrielle de Bourg]

Det har jag tack och lov aldrig upplevt i mina spelgrupper, men jag kör ju mest med folk jag redan känner.

Likaså jag med, men har sett olika personer arga eller upprörda för det – och tyvärr sett alltfler exempel på det i t ex tv-spel.

 

[Ymir]

Absolut, kruxet här är att det är en bild baserad på att porträttet handlar om att all historia som porträtteras är ”del verkliga historien” och att det är sättet som historia skildras på.

Nu kommer mediearkeologen i mig fram (bokstavligt det min nuvarande kandidat handlar om) men det Nordiska Väsen (och Trouböeshooters) ägnar sig åt är en mediearkeologisk historieskildring. Jag brukar alltid tipsa folk som söker tips om hur de ska spela Nordiska Väsen att säga att spelet är tonmässigt som ”penny dreadfuls” (1800-talets pulpmotsvarighet) och att det snarare siktar på att vara ett sätt att porträttera världen så som en skräckroman från 1800-talet hade kunnat porträttera tiden – det var ju inte direkt som att Bram Stoker skrev en makalöst sann skildring av Rumänien sent 1800-tal…

Nu kan jag inte uttala mig om just Väsen, eftersom jag inte läst det, men jag upplever ett problem här - skräckgenren för mig står och faller med närvarokänsla. Närvarokänsla i historiska miljöer bygger på att man kan leva sig in i de miljöerna. Ju fler avsteg spelskaparna då tar från den historiska verkligheten, i synnerhet på viktiga punkter gällande kausaliteten i världen, desto svårare blir det att leva sig in i den historiska miljön.

Det är liksom därför som skräck-scifi tenderar att vara gritty och jordnära, med hyfsat vetenskapligt grundande premisser. Det är säkert också delvis därför Robert Eggers var analt historiskt korrekt när han gjorde Witch och Nosferatu.

Det är nog också därför många av mina favorit-verk som medvetet är historiskt inkorrekta har inslag av komedi, medan jag kinda prioriterar historisk korrekthet högre, inser jag, i drama-genren, där jag egentligen vill att saker ska ligga på nivån hos Deadwood, Rome, eller The Nightingale. Undantaget är melodrama, det klarar av en mycket högre nivå av suspension of disbelief.

Det är dock intressant, as a sidenote, hur Westerngenren på senare år blivit en slags kapprustning i historisk korrekhet. Ingen tar längre ditt Western-drama på allvar om det inte är analt historiskt korrekt och verkligen fokuserar på historiska detaljer (och gärna misär såsom sjukdomar och fördomar). Det här verkar inte alls gälla för andra genrer, anmärkningsvärt nog, utan bara Western.

 

[JohanL]

Det har jag tack och lov aldrig upplevt i mina spelgrupper, men jag kör ju mest med folk jag redan känner.

Det finns en kategori av krigsspelare som tycker litet för mycket om att spela tyskarna i WW2-spel. Det är inte nödvändigtvis ett ideologiskt problem (inte ens vanligen), men även om det bara handlar om uppfattad coolhet så är det inte riktigt 100 alla gånger.

 

[Ymir]

Det finns en kategori av krigsspelare som tycker litet för mycket om att spela tyskarna i WW2-spel. Det är inte nödvändigtvis ett ideologiskt problem (inte ens vanligen), men även om det bara handlar om uppfattad coolhet så är det inte riktigt 100 alla gånger.

Jo jag vet, jag har jobbat på Paradox ^_^

Gränsen är hårfin mellan den relativt harmlösa fascination för WW2 som finns hos de flesta vuxna män, och nazi-romantik...

 

[Gabrielle de Bourg]

Det finns gränser för vad jag fixar i Star Wars. Att rymdskeppen flyger som flygplan i rymden pallar jag. Men att man kan flyga "ovanför" ett annat rymdskepp ute i rymden och släppa frifallande bomber på det som i TLJ är banne mig inte okej! Där går hela min redan hårt ansträngda Suspension of Disbelief sönder.

Men Tie Bombers bombar en stor asteroid i Empire Strikes Back. Nu har vi inte exakt skala på den, men skeppet i TLJ är nästan lika stort som Executor (den stora Super Star Destroyern), så inte orimligt att skalan är helt olik.

Viktigast för mig är dock att bombsekvensen i början av TLJ är som hämtad ur en WWII-film, komplett med bombmatta och bombrummet… och Lucas inspiration för alla selvensen med flygfighter var filmer som Dam Busters – och referenserna för ILM var gammalt stock footage. Så ur en stilistisk synvinkel är TLJ en av de få bitarna av Star Wars som faktiskt följer det som var Lucas ursprungliga influenser.

 

[Gabrielle de Bourg]

Nu kan jag inte uttala mig om just Väsen, eftersom jag inte läst det, men jag upplever ett problem här - skräckgenren för mig står och faller med närvarokänsla. Närvarokänsla i historiska miljöer bygger på att man kan leva sig in i de miljöerna. Ju fler avsteg spelskaparna då tar från den historiska verkligheten, i synnerhet på viktiga punkter gällande kausaliteten i världen, desto svårare blir det att leva sig in i den historiska miljön.

Det är liksom därför som skräck-scifi tenderar att vara gritty och jordnära, med hyfsat vetenskapligt grundande premisser. Det är säkert också delvis därför Robert Eggers var analt historiskt korrekt när han gjorde Witch och Nosferatu.

Det är nog också därför många av mina favorit-verk som medvetet är historiskt inkorrekta har inslag av komedi, medan jag kinda prioriterar historisk korrekthet högre, inser jag, i drama-genren, där jag egentligen vill att saker ska ligga på nivån hos Deadwood, Rome, eller The Nightingale. Undantaget är melodrama, det klarar av en mycket högre nivå av suspension of disbelief.

Det är dock intressant, as a sidenote, hur Westerngenren på senare år blivit en slags kapprustning i historisk korrekhet. Ingen tar längre ditt Western-drama på allvar om det inte är analt historiskt korrekt och verkligen fokuserar på historiska detaljer. Det här verkar inte alls gälla för andra genrer, anmärkningsvärt nog, utan bara Western.

Värt att säga här var ju då, redan innan det kom, att Ligan pitchade det som ”mys-skräck”. Därför är det medvetet inte gritty.

Det ska vara läskigt som spökhistorian man hört som får en att bli mörkrädd i skogen. Inte Kult.

 

[JohanL]

Ju fler avsteg spelskaparna då tar från den historiska verkligheten, i synnerhet på viktiga punkter gällande kausaliteten i världen, desto svårare blir det att leva sig in i den historiska miljön.

En sak jag gillar med spel som är historiska förutom de specifika faktorerna är att man kan göra research gentemot dem. Jag kan ta reda på var den brittiska ambassaden i Rio de Janeiro ligger 1948 och hur byggnaden ser ut (vilket jag gjorde i min Day After Ragnarok-kampanj), eller kolla upp en viss svensk by anno 1864, men det delar inte alls ut på samma vis om inte spelet bryr sig till att börja med. Jag tror att många historiskt lagda ryser av tanken att det finns en generisk 1800-talsmiljö, som om allt var ungefär detsamma i 100 år.

(Det är en helt separat sorts ahistoriskhet från att tyskarna har en hemlig Antarktisbas i Neuschwabenland eller att Otto Skorzeny har jetpack.)

 

[JohanL]

Jo jag vet, jag har jobbat på Paradox ^_^

Gränsen är hårfin mellan den relativt harmlösa fascination för WW2 som finns hos de flesta vuxna män, och nazi-romantik...

”Nazi memorabilia are like cats - more than two, and people will talk.”
—Kenneth Hite

 

[Ymir]

En sak jag gillar med spel som är historiska förutom de specifika faktorerna är att man kan göra research gentemot dem. Jag kan ta reda på var den brittiska ambassaden i Rio de Janeiro ligger 1948 och hur byggnaden ser ut (vilket jag gjorde i min Day After Ragnarok-kampanj), eller kolla upp en viss svensk by anno 1864, men det delar inte alls ut på samma vis om inte spelet bryr sig till att börja med. Jag tror att många historiskt lagda ryser av tanken att det finns en generisk 1800-talsmiljö, som om allt var ungefär detsamma i 100 år.

Gud ja, den här typen av nördande är vad jag lever för när jag spelleder. Ge mig ett specifikt årtal för tusan bullar! Kläderna 1810, 1850 och 1890 ser ju fullständigt olika ut. Jag kan inte leva mig in i en setting som tycker att det är okej att vilt blanda vilken sorts 1800-talsoutfit folk har på sig.

 

[Gabrielle de Bourg]

Gud ja, den här typen av nördande är vad jag lever för när jag spelleder. Ge mig ett specifikt årtal för tusan bullar!

Något jag också kan känna! Kan älska super välresearchade och superkorrekta saker: Mad Men är min favoritserie och en av sakerna jag älskar är hur sjukt petiga de försökte vara med att porträttera tiden korrekt. Jag har själv också skrivit saker som varit extremt minutiöst korrekt med ett syfte att verkligen förmedla något så exakt som typ går inom ramarna av det att vara kul. Jag älskar sådant. Om vi skulle jämföra med biopics är det här typ Love & Mercy som ofta var väldigt fokuserad på att få till detaljer.

Men jag älskar också stiliserade eller anakronistiska porträtt som nog framgår. I biopic-väg har vi Ed Wood, som inte alls är helt exakt till många fakta, men är uppbyggd för att kännas som en film om Ed Wood han själv hade kunnat göra.

Det finns utrymme för båda. Det som faller platt för mig är det som hamnar mittemellan: varken superkorrekt eller superstiliserat. I bästa fall känns det som att få en dramatiserad wikipediaartikel. Här hittar vi Bohemian Rhapsody.

 

[Hundenilunden82]

För mig känns att kritisera väsen för att inte vara historiskt korrekt detsamma som om man skulle kritisera deadlands reloaded för att inte vara historiskt korrekt eller regime diabolique för att inte vara historiskt korrekt eller savage worlds weird wars för att inte vara historiskt korrekt.

På samma sätt som man när man är en galen vetenskapsman med raygun som slåss mot odöda revolvermän i deadllands och musketörer som slåss mot vampyrer i regime diabolique och allierade soldater som slåss mot SS-förband bestående av varulvar i weird wars förstår att detta är inte historiskt korrekta representationer av de tidsperioder dessa rollspel utspelar sig under borde man även utifrån en sådan sak som att om man skall undersöka mystiska väsen ifrån nordisk folklore förstå och utgå ifrån att väsen kommer inte att vara en historiskt korrekt representation av 1800-talets norden.

 

[Gurgeh]

GOMORRON!

Jag vill påminna alla inblandade att ämnet för den här tråden är en specifik recension av rollspelet Nordiska Väsen, inte Star Wars, inte andra världskriget, och inte något helt annat som nämns i förbifarten i ett tidigare inlägg och som ni tycker är intressant. Det går som vanligt att starta nya trådar om ni vill diskutera de sakerna.

 

[Zire]

Jag tycker att motivationsproblemet var intressant. "Ni har hört talar om en marginellt skum grej, utforska!" är liksom inte något som känns så starkt motiverande. Är det som de skulle behöva skriva en ny typ av utredare-äventyr?

Det här förstod jag inte riktigt från recensionen. Jag tycker att Väsen är föredömligt tydlig med motivationen på ett sätt som jag kan sakna i andra spel.

Motivationen byggs upp i två steg:

• Ni tillhör ett hemligt sällskap där medlemmarna är "torsdagsbarn" med ett känsligt sinne för det övernaturliga. Därför fungerar ni lite som en detektivbyrå inriktad mot väsen och trolldom. Vad som är motiveringen till att ni är med i sällskapet kan variera, men spelet försöker ändå guida ganska väl. Sällskapets motivation är mer dunkel, de har uppfattat en förändring i världen. Någonting sker, det uppstår fler konflikter med det övernaturliga, men de vet inte vad orsakerna är.
• Sällskapet får ett meddelande från någon som har ett problem med det övernaturliga. Det är ofta lite vagt, skribenten förstår inte riktigt vad det handlar om, men de har uppfattat att det är krafter bortom det naturliga. Det är därför de har vänt sig till just Sällskapet. De skickar ett gäng för att utreda vad det hela handlar om.

Jag tyckte att det var väldigt underlättande för mig som SL att spelet tog på sig att lösa problemet med varför rollpersonerna blir kontaktade av olika personer från olika platser, varför de hänger ihop, varför kontaktpersonen inte har löst det själv eller kontaktar myndigheterna istället. Också att det gav en bra ram för ett relativt öppet utredande (vad har hänt / händer?) som gör det svårt att "lämna över ärendet till polisen". Därför blir de ofta personligen investerade i att lösa "fallet": om inte vi hjälper det stackars offret / byn / varelsen, vem ska då göra det?

Medlemmarna i Sällskapet är med för att de är mottagliga, inte för att de är slimmade utredare. De har olika bakgrund till det övernaturliga och de har alla olika förmågor och personligheter. Det tycker jag skapar en bra grund för att tillåta en intressant grupp som kan ta emot lite allt möjligt och skapa ett väldigt varierat team med spännande interaktioner.

Men går man utanför ramarna för spelet så behöver man nog anpassa en del, inklusive motivationen för rollpersonerna.

Men som TLDR; blev jag förvånad över att recensenten uppfattade rollpersonernas motivation som en brist i Väsen, när jag tyckte att det var ett av spelets största styrkor.

 

[Frederik J. Jensen]

Martin, if you are still following this thread , thanks for the review.

I haven't read Vaesen (but have the art book by Egerkrans). I went back and rewatched Quinns review of Vaesen from 2024, remembering that he also had both praise and critic for the game.

He brings out other issues than you. He doesn't mention historical correctness or motivation to investigate. He says the game is demanding to game master, there are no tools to help players identify the specific creature at play except players making a succesful roll against typical the same one or two skills, and that there are no guidelines for how to actually roleplay folklore creatures in play. Fria Ligan gave good answers to the critique in the comments.

So I'm interested in how your experience of game mastering Vaesen was on these points? Did failed skill rolls bring the story forward? Were players able to guess what creature was at play without rolling? Did your players meet folklore creatures and how did you play that encounter?

 

[mrund]

bygger man på Egerkrans böcker kan man inte riktigt göra Ebbe Schön the RPG.

Nu finns det ingen litteraturförteckning i grundboken. Det är absolut inget krav, tycker jag. Men om jag skulle gissa på en enda författare som konstruktörsgruppen verkligen har läst noga så är det just Ebbe Schön.