Jag har en diffus tanke om att typiska fantasyraser är en sorts amalgam där man först hämtar inspiration från äldre sagoväsen och av hedniska gudar som har degraderats av kristendomen, och skapar en sorts biologiskt rimliga folkslag av dem, och att man sedan ger dessa folkslag drag av olika mänskliga kulturer som man tycker passar dem. Det där kommer kanske från Tolkien, tänker jag: hans alver har väl en rätt stark finsk känsla, och hans dvärgar lär låna rätt mycket av det judiska, och så vidare. Naturligtvis är det mer komplicerat än så, och det handlar ju sällan om att man för över en kultur från en verklig etnisk grupp till en fantasyras utan att alls ändra i den. Men nog finns spåren där, på ett eller annat sätt?
Och beroende på hur en ras har konstruerats, och vilken nisch den har fyllt i oliak världsbyggen, så har den liksom fått en sorts "bandbredd". Alver har hög bandbredd: man kan rätt lätt tänka sig alver av allsköns olika sorter, kanske därför att de börjar som en sorts naturandar; man kan tänka sig skogsalver och flodalver och till och med undervattensalver så vidare, och dessa kan i sin tur ha ganska olika kulturer och olika temperament: de kan vara högfärdiga, skojfriska, melankoliska, "goda", "onda", och så vidare. Men andra varelser? Säg -- minotaurer? De har ju traditionellt varit svåra att tänka sig som något annat än rasande barbarer eller krigare. Ankor? Samma sak där; det första som kom upp när man läste om ankor som tonåring var väl egentligen olika varianter av Kalle Anka; man spelade antingen köpmannen eller den koleriske piraten som svor mycket. Jag menar nu inte att detta är något bra (snarare tvärtom), men jag tror att det är så dessa troper har uppstått. Minotauren börjar som ett monster, och fyller den funktionen i världen; så man kan inte, till en början, tänka sig en minotaur som är advokat eller bard. Ta en figur som svanmö i gamla Drakar och Demoner. En svanmö är också en rätt smal arketyp. Hon fyller en viss plats i en sorts psykologisk-mytologisk arkitektur, eller vad man ska säga. Kan en svanmö vara en riddare? Ja, det vore rätt coolt, faktiskt. Men kan hon till exempel inte ens vara av manligt kön. En hajman? Kan en hajman vara expert på att dressera hästar? Mja. Kanske. Men man har svårt att tänka sig det.
Och det är något med dvärgar som gör att de har ytterst smal bandbredd: det är på något sätt svårt att instinktivt och naturligt tänka fram en dvärg som INTE har skägg, och som INTE har yxa eller morgonstjärna, och som INTE gillar öl, och INTE är butter, och så vidare. Varför är det så med just dvärgar? Kan det inte ha att göra med den funktion de fyller i världen? De bor i berg och gruvor, så det blir märkligt om de har en kultur som inte känns som att den hör hemma i sådana landskap; alltså blir de lätt lite tyska eller ryska eller skotska eller skandinaviska, och mer sällan spanska eller franska eller italienska (alltså det finns ju berg där också, men ni fattar). Och de är till exempel korta, kanske därför att de bor under jorden eller därför att de är en sorts älvfolk från början. Men till skillnad från hober är dvärgar oerhört starka och tåliga och skickliga krigare, och därför behöver de ha vissa egenskaper som pekar åt det hållet på liksom överdrivna sätt: därav skäggen och ölen och yxorna och det hetsiga humöret. Vad är en dvärg som rakar sig och inte kan svinga en yxa eller stridshammare? Är han inte bara en hob? På sätt och vis? Eller kanske ett vätte? Och eftersom han inte är det, utan just en dvärg, blir han då inte lite... töntig, om han saknar alla dvärgiska egenskaper? Och detta på ett gåtfullt sätt som en alv inte blir även om alven inte kan skjuta pilbåge? Förstår ni vad jag menar? Jag menar inte att jag tycker att det är töntigt med dvärgar utan skägg, men att de ganska fort börjar flyta ut i konturerna och bli lite ospecifika, och att det blir larvigt att tänka sig dem bland de andra dvärgarna. Eller nåt. Mitt tänkande kring det här är liksom lite diffust. Jag vet vad jag vill säga men jag saknar orden.
Nå. Nu hör jag till dem som älskar när man bryter sönder de här stelnade formerna, och låter olika fantasyraser bli något nytt och mer än vad de var i gamla första monsterboken, så att säga, men jag tror att en del av strängheten kring hur dvärgar kan vara har att göra med sånt här; en sorts nische-protection gentemot andra kortvuxna folkslag till exempel, som då INTE har skägg och som slåss just med dolkar och svärd.
commons.wikimedia.org
