Vad driver dig till att spelleda?

[Faehrengaust]

Jag känner igen mig en del här. Jag försöker skriva en fantasyroman. Det är inte första gången jag producerar text (har skrivit artiklar, dikter, noveller osv på amatörnivå förut - en del av det publicerat i små sammanhang). Men det är enormt mycket svårare att faktiskt sätta sig och disciplinerat skriva en lång berättelse i bokform. En rollspelskampanj kräver också tid, men där har man ju alla sin spelare som driver på och man får alltså därmed aldrig total "skrivkramp". Jag fastande så hårt i ett kapitel att jag t o m skapade ett rollspelsäventyr av det, och trodde att det skulle lösa mina problem och ge mig lite nytt driv... Men nej, det kapitlet är fortfarande oavslutat. Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

Mina kampanjanteckningar skulle nog vara totalt omöjliga att förstå för utomstående. Dessutom är de mycket kortfattade, ibland bara en sida med stödord.

Regler och värld kan jag ägna mycket mer tid åt och de är nog på gränsen till att kunna läsas av andra även om det finns stora luckor (jag vet ju ändå hur det ska funka ).

 

[Sömniga Isaac]

Det började med att jag var den som fick ta det ansvaret för att få igång spel överhuvudtaget. Med tiden blev jag fast i rollen då rollspelandet i regel rann ut i sanden när andra spelare försökte spelleda. Jag kan vara ganska drivande, påminna och se till att saker sker, något många andra i min grupp inte gjorde i samma utsträckning.

Nu för tiden är jag mest less på att spelleda, undantaget om det är något kort i ett enkelt system där vi alla, spelare och spelledare, skapar lika mycket. Samtidigt vet jag att jag säger så nu, men när det väl drar igång igen så kommer jag fastna i spelledarrollen, driva, samverka och pusha för att få saker att rulla på... vilket oundvikligen leder till en känsla av att det är mer ett jobb än ett nöje.

 

[Rickard]

Japp, det där med hur uppe i varv man blir av att spelleda är en av de främsta orsakerna till varför jag förflyttat min huvudsakliga spelledardag från söndag till lördag. Det tog helt enkelt för lång tid att somna på söndagkvällarna, så jag var en zombie på måndagarna!

Ja, ett bra spelmöte ger energi, oavsett vilken roll man har vid spelbordet. Jag hade velat undersöka det här mer.

Att komma på idéer är lätt. Att sätta sig ner och skriva ner dem så att de är begripliga för andra är svårare.

Vi har också (naturligtvis) mycket mer erfarenhet av att starta projekt än att avsluta dom.

 

[Rickard]

Oj, det var oväntat. Hur hände det?

Jag brände ut mig genom att planera mindre och mindre, vilket ställde högre och högre krav på mig under spelmötet. Hade jag inte upptäckt spel som InSpectres, där spelarna driver hela handlingen, hade jag slutat med rollspel helt. Nu är det så jag spelleder, men jag har även hittat rätt prep för mig.

 

[Zeedox]

Det har även med ego att göra. De jag brukar spela med tycker jag är en bra SL och det är trevligt att höra. Både mina kreationer (världar, SLP, regler, etc.) och mitt spelledarskap får beröm och det är kul. Jag har också lärt mig mycket av att spelleda, t.ex. har jag inga som helst problem med att prata inför människor. trotts att jag från början var en blyg person.

Man får helt klart mer sällan beröm och ryggdunk som spelare! Eller, när jag tänker på det, kanske inte? Men på något sätt känns berömmet helt klart annorlunda!

För mig har det tidigare framstått på det här forumet som nästan lite fult att erkänna att ja, man ser sig själv som en form av "underhållare" som SL!

Verkligen! Det känns ibland (kanske lite felaktigt/överdrivet?) som att det finns en utbredd allergi mot det ordet och det nöjet här.

 

[Sömniga Isaac]

Verkligen! Det känns ibland (kanske lite felaktigt/överdrivet?) som att det finns en utbredd allergi mot det ordet och det nöjet här.

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

 

[Gerkub]

Jag tror jag började spelleda för när jag blev intresserad av rollspel var det en del av mina vänner som också blev nyfikna och ville testa. Men jag tyckte det var ganska svårt och lite utmattande i början. Jag tror jag blev bättre som SL av att köra mycket samberättarspel, att det var ett bra sätt att öva på en massa olika saker, och dessutom tror jag lite prestationsångest började lossna då.

Det är fortfarande lite utmanande men på ett skoj vis, lite så LinkedIn-klyschigt: kul att utvecklas och att bli utmanad, att lära sig, att mötas. Bli positivt överraskad. Börjar nu tänka på bra SL-minnen och blir fan glad!

 

[Swedish Chef]

Egentligen är det nog så enkelt att jag gillar att spela rollspel, speltider jag får jag chansen att spela mer rollspel. Sen tycker jag det är kul att skapa grejer, att typ rita en karta, ett koncept och skapa några coola SLP och en konflikt ellerl. Ungefär där jag börjar innan spelarna gör sina rollpersoner, för mycket prepp och jag tycker det är segt att spelleda.

Under de senaste åren har jag även spellett en del köpkampanjer, det är ok, flera av mina spelare gillar det. Dock kräver det för mycket arbete för att jag ska tycka det är lika roligt som att spelleda något eget.

 

[Quadrante]

För mig var det/blev det en konstnärlig handling,

… tror det är därför jag uppskattar och uppskattat allt som liknar samberättande och delande av ledarrollen, rollspel i stort eftersom det är en kreativitetshandling.

 

[Zeedox]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Tja, man kan ju se mängden uppröstningar som ditt kontra mitt inlägg fick för att se att aversionen är på plats i varje fall. Beror också på vad man ser som ”passiva” spelare.

 

[JohanL]

Det är så det blir något rollspel spelat alls?

 

[Anarchclown]

Flera saker
1. Jag har en bubblande fantasi som jag inte kan lägga band på. Jag måste få berätta historier, skapa världar och bygga meningsfulla kontakter. Jag är en ok spelare, men jag kan inte låta bli att försöka ta mycket plats och prata mycket för att det ligger i min natur.
2. När jag är spelare hos andra eller ser andra berätta historier tänker jag ofta "Det där kunde jag ha gjort bättre" och istället för att vara ett rövhål och säga det till dem så försöker jag bevisa det genom att förhoppningsvis göra bättre ifrån mig nästa gång jag håller i tyglarna.

 

[Hundenilunden82]

Det är nog ett hopkok av olika saker

Jag har en väldigt livlig fantasi som jag behöver få utlopp för.

Jag har ett ganska starkt kontrollbehov och känner att jag vill vara den som styr saker och har koll på läget och är i någon sorts ledarposition och det får jag i rollen som spelledare. Har även funkat så i olika kompisgäng genom åren, skall vi på gemensamm semester så vill jag bara den som planerar allt och skall vi fira midsommar tillsammans vill jag vara den som planerar menyn,dryckesval och planerar midsommarlekar och aktiviteter osv.

Ett visst mått av egoism och egetintresse. Som spelledare är jag den som styr val av spel och vi spelar inte det spelarna vill spela utan det jag finner intressant och vill spelleda, som spelledare slipper jag genomlida spelmöte efter spelmöte med hack n slash och dungeon bashing i DnD utan vi spelar det jag vill spelleda. Folk får rätta sig efter mig

Jag var i barndomen klass 1 till klass 6 mobbad (upphörde i högstadiet) vilket satte sina spår och därför tog jag rollen som SL då det allt som oftast innebar att jag alltid fick vara med. Alla traditionella spelgrupper behöver en SL och genom att fylla den rollen så satte jag mig i en sits där jag behövdes och därför fick vara med.

 

[Lanina]

Det är så det blir något rollspel spelat alls?

Kanske är jag bortskämd. Men just nu blir jag inbjuden till kampanjer/oneshots där jag måste tacka nej pga brist på tid. Så om jag hade velat sluta som SL hade jag kunnat göra det och ändå spela.

Men jag fortsätter som SL för jag har idéer jag behöver få utlopp för. Sen, eftersom SL oftast är den som bestämmer datum osv, kan jag alltså välja en tid som passar mig. Det är både en fördel och en enorm nackdel. Det jag hatar mest med spelledandet är detta organiserande och schemaläggande.

Jag var i barndomen klass 1 till klass 6 mobbad (upphörde i högstadiet) vilket satte sina spår och därför tog jag rollen som SL då det allt som oftast innebar att jag alltid fick vara med. Alla traditionella spelgrupper behöver en SL och genom att fylla den rollen så satte jag mig i en sits där jag behövdes och därför fick vara med.

Det här att folk tar upp att man blivit mobbad förr är intressant. En liten del av mig vill ju nästan fråga "har inte alla blivit mobbade?" Man utgår ju lätt från sig själv. Jag blev mobbad till och från i alla stadier av skolgången, så för mig är det väl "normalt". (Rent logiskt förstår jag väl att inte alla kan ha varit mobbade, men ni förstår)

En inspiration för tråden kom från att jag några veckor sen läste en tråd på svenska delen av Reddit där någon frågade "vad driver er elevrådspersonligheter?"
Dvs, vad får folk att gång på gång engagera sig i elevråd, föreningar, studentkårer osv. Han antog att det var extremt extroverta personer som gjorde det för att få mingla runt. Men svaren i tråden pekade snarare på ansvarskänsla ("vill man få något gjort måste man göra det själv"/"det behövdes ju en kassör, så jag ställde upp"). Och ganska många som var introverta nördar med erfarenhet av mobbning.

 

[luddwig]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Ja, just så. Det är bara fint om en spelledare gillar att underhålla medan uttrycket "spelledaren som underhållare" kopplar till gamla diskussioner om spelare som förväntar sig att bli underhållna utan att själva bidra nämnvärt.

 

[Faehrengaust]

Det här att folk tar upp att man blivit mobbad förr är intressant. En liten del av mig vill ju nästan fråga "har inte alla blivit mobbade?" Man utgår ju lätt från sig själv. Jag blev mobbad till och från i alla stadier av skolgången, så för mig är det väl "normalt". (Rent logiskt förstår jag väl att inte alla kan ha varit mobbade, men ni förstår)

Man kanske ska skilja på retad och mobbad. Alla blir retade någon gång under skolgången, men det är inte alla som blir mobbade. Att bli mobbad innebär att man blir systematiskt trakasserad. Det kan också finnas på flera nivåer så klart.

Jag anser mig inte ha blivit mobbad under min skolgång, men retad blev jag ibland precis som alla andra.

Däremot så hittade jag inget riktigt kompisgäng i klassen eller ens i skolan. Hade inga problem med att umgås med klasskompisarna på skoltid, men de blev inga nära vänner med ett undantag. Det var genom kompisen i klassen som jag träffade det som skulle bli rollspelsgruppen. Det var sedan rollspelsgruppen som blev mitt kompisgäng och jag är fortfarande nära vän med dem, men vi spelar dock inte längre eftersom vi bor på helt olika håll i världen.

Det är inte huvudskälet att jag blev SL, men det kanske bidrog eftersom jag var mån om att kompisgänget skulle ha en gemensam aktivitet. Så om ingen annan ville axla SL-rollen så gjorde jag det så att vi hade något att göra. De andra i gänget kände varann sen tidigare och de flesta gick på samma skola, så jag var lite av en outsider i början vilket kan ha gjort att jag omedvetet ville få en plats i gruppen. Har aldrig ens tänkt på det, men det kan nog varit så nu när jag tänker på det.

 

[mrund]

Vad driver dig till att spelleda? ... vad fick dig att vilja ta det ansvaret?

Fram till 25 års ålder var jag ömsom spelare, ömsom spelledare. Så lade jag av, och återkom till rollspelen efter en paus på 20 år när mitt yngsta barn kom upp i tonåren. Jag fick snabbt kontakt med flera spelgäng som välkomnade mig och var jättesnälla. Men jag insåg att det är spelleda jag vill numera, inte spela.

Flera saker driver mig. Jag har ett ensamt jobb med mycket låg efterfrågan där jag sällan får någon professionell uppskattning, men det får jag massor av som spelledare. Inte bara för själva spelsituationen, utan också för att jag är bra på att arrangera regelbundna träffar. (Vi snittar tre i månaden sedan flera år.) För mig påminner våra rollspelskampanjer om en extremt rolig men tyvärr ganska liten del av mitt arbete, där jag får anordna och leda arkeologiska fältundersökningar med frivilliga studenter och amatörarkeologer. De påminner också om den roligaste delen av att undervisa på universitet, nämligen föreläsningssituationen. Kanske skulle andra beskriva mig som en ledar- och lärartyp, en estradör. Jag är den där karln som själv tror att han är en bra spelledare och ofta lyckas lura i spelarna att det stämmer.

Men det är inte bara spelsituationen jag gillar. Jag gillar också förberedelserna, att plugga på scenariot och tänka igenom hur det hänger ihop, spekulera i hur spelarna kan komma att reagera, att leta rätt på trådar i rollpersonernas bakgrund och det de upplevt tidigare som jag kan väva in i kommande sittningar. Jag gillar att skriva regellathundar och handouts, att blogga om spelen vi spelar.

Spellederiet har blivit en jättestor grej för mig de senaste åren.

 

[Faehrengaust]

Liten avstickare, men själv har jag alltid tolkat allergin som en reaktion på förväntan att SL ska vara underhållare till en grupp passiva spelare som endast väntar på att spelledaren ska stå för showen.

Så kan det ju ibland bli när man spelar med kompisar. De kanske inte brinner för rollspel utan är mest med för att umgås.

Jag har inget emot det. Det är ungefär samma sak som om jag bjuder över ett gäng på grillning och häng i trädgården. Det är jag som fixar mat, dryck, musik och förbereder någon aktivitet. Jag agerar värd. På samma sätt kan jag agera värd för en rollspelskväll med passiva spelare (som ändå vill spela).

Det blir inte bästa spelupplevelsen, men det behöver det inte bli varje gång. Det är kul ändå. Att kräva perfekta spelträffar varje gång blir bara en stress.

Jag kan mycket väl ta på mig rollen som värd/underhållare genom rollspel. Om jag ska agera underhållare så gör jag det helst genom spel eftersom det är något jag behärskar. Jag är inte rätt person att leda en karaoke-kväll om man säger så...

---

Så för att återknyta till tråden så har jag inget emot att axla rollen som SL bara för att underhålla en grupp kompisar. Det bygger dock på att de ändå vill spela i stället för att göra något annat, så ett intresse har de i alla fall. I praktiken så innehåller de flesta grupper jag spelat med en mix av aktiva och passiva spelare.

---

Så tänkte jag i alla fall förr. Nu har jag bara ägnat mig åt brädspel i två+ år

 

[Badmojo]

‘Kunde inte rappa, kunde inte boxas, så det var den enda vägen ut ur ghettot’

 

[Kaltman]

En osmickrande anledning är helt enkelt att jag vill stå i centrum. Som spelare måste jag dela på tiden med alla andra, och jag blir lätt rastlös när fokus flyttas från mig. Som spelledare är scenen alltid min.

En viss grad av kontrollbehov är väl också en del av det.

Annars handlar det väl om att jag har en massa idéer, inte nödvändigtvis på berättelser men på scenarion, regler, sätt att spela, osv, och jag vill testa dem, och som SL har man större utrymme att göra det.

Allt detta minus kontrollbehov men + kreativt utlopp.