I inledningen av Comae Engine definierar jag rollspel som storytelling + rules. Båda behövs för att det ska bli rollspel.
Skapandet vi sysslar med under en spelsession är väldigt likt hur många författare jobbar. Författare är antagligen världens första solofriformare. De vet inte heller vad som kommer att hända. De stannar upp, föreställer sig en plats, lever sig in i en situation, zoomar ut, ställer frågor, letar efter detaljer, funderar på alternativ, fattar beslut, tar konsekvenser.
Föreställandet, berättandet och skrivandet pågår parallellt. Processen pendlar hela tiden mellan de olika angreppssätten. Tillsammans utgör de den kreativa metoden för berättande. I rollspel är det föreställandet, berättandet och reglerna.
Och i vilket ögonblick skapas berättelsen? Jag tycker att den formas kontinuerligt. Ungefär som i en vävstol. Lösa trådar går in från ena hållet, väven kommer ut åt det andra. Gränsen mellan dem går i slagbommen. I slagbommen uppstår själva väven genom att trådarna flätas ihop till en gemensam helhet. Spelsessionen fungerar på ett liknande sätt.
(Och berättande har ingenting med dramaturgi att göra. Dramaturgi kan användas när man berättar - eller inte).
Ja, och jag tycker inte att du har fel, för på många sätt har du ju väldigt rätt.
Hela min grundtes (det var ju trots allt en diskussion mellan oss som verkade leda till den här tråden) har mer att göra med att det är minst lika viktigt att förstå
skillnaderna mellan rollspelandet och exempelvis författarskapet som det är att förstå dess likheter.
Och jag tror (vilket jag sa i den andra tråden), att rollspelen som kulturform och unikt kreativt uttryck har fått lida av att de kanske buntats ihop
för mycket med exempelvis författandet, till den grad att folk börjar se dem som nästan samma sak (eller
jag vet att det är så, jag har behövt ha långa diskussioner på andra håll där jag
väldigt tydligt har behövt förklara varför de färdigheter som gör någon till en duktig författare inte alls nödvändigtvis gör samma person till en duktig spelsakapare, spelledare eller rollspelare).
För att hitta något "vad är det rollspel handlar om" så tror jag det är viktigt att inte bara hitta likheter med annat och säga att det gör den här andra saken. Jag tror att det också är viktigt att se dess unika form och uttryck, förstå hur det
skiljer sig från andra kulturformer och medier. Och då inte bara bara som en summa av olika delar, utan som en helhet
i sig självt.
För i slutändan skapar ju
allt berättelser. Men när jag skriver fiktion (vilket jag ju gör ibland) så förstår och upplever jag likheterna med rollspelandet, men jag upplever också absolut skillnaderna, som ju är rätt så drastiska. När jag tecknar så upplever jag också likheter med rollspelandet, men definitivt stora skillnader (jag skulle nog säga att jag upplever större
likheter mellan fiktionsskrivande och tecknande än jag upplever med någon av dem och rollspelande). Rollspelen är har ju inget
unikt i att de skapar berättelser, så vad är det som är unikt med dem, vad är det som gör rollspel till rollspel?
Jag vill ju hävda att de skapar en
unik upplevelse, de genererar en situation som inte har någon annan direkt motsvarighet. Precis som att skrivande är en unik upplevelse, att äta en viss typ av mat är en unik upplevelse och att spela hockey är en unik upplevelse. Därför kan jag inte beskriva det som att rollspel
handlar om något annat än denna unika upplevelse (om vi med "handlar om" avser "dess tydligast definierande uttryck" eller "det centrala koncept som skänker ett fenomen dess ethos"). Jag kallar ju detta för "spelupplevelsen" eller "spelmomentet", och att berättelsen är ett
verktyg och ett
utfall av det.
Det är ju inget som behöver delas, men det är iaf mitt perspektiv.
