När "berättelsen" sker

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,544
.

Och i vilket ögonblick skapas berättelsen? Jag tycker att den formas kontinuerligt. Ungefär som i en vävstol. Lösa trådar går in från ena hållet, väven kommer ut åt det andra. Gränsen mellan dem går i slagbommen. I slagbommen uppstår själva väven genom att trådarna flätas ihop till en gemensam helhet. Spelsessionen fungerar på ett liknande sätt.

(Och berättande har ingenting med dramaturgi att göra. Dramaturgi kan användas när man berättar - eller inte).
Precis detta. Berättelsen skapas kontinuerligt och tillbakablickande. Att slå en kobold på käften är meningslöst - men när det är sista rummet i en helvetisk dunga, eller efter flera scener av uppslitande social konflikt, eller ett oprovocerat psykbryt under ett parti backgammon så är det det som skapar mening och ett sammanhang. Både retrospektiv och i det själva spelögonblicket. Och så är det oavsett om man spelar spelarlöst socialdrama eller OSR-grottröj.

Så jo, rollspel är alltid berättelse. Annars hade man haft spelpjäser istället för rollpersoner.

Många brädspel är också berättelse för den delen.

Och angående att skapa eller följa berättelse - oavsett hur rälsad äventyret så skapar vi ända berättelsen tillsammans, med mer eller mindre frihet. Om det inte är 100% av att SL läser högt.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
823
I inledningen av Comae Engine definierar jag rollspel som storytelling + rules. Båda behövs för att det ska bli rollspel.

Skapandet vi sysslar med under en spelsession är väldigt likt hur många författare jobbar. Författare är antagligen världens första solofriformare. De vet inte heller vad som kommer att hända. De stannar upp, föreställer sig en plats, lever sig in i en situation, zoomar ut, ställer frågor, letar efter detaljer, funderar på alternativ, fattar beslut, tar konsekvenser.
Föreställandet, berättandet och skrivandet pågår parallellt. Processen pendlar hela tiden mellan de olika angreppssätten. Tillsammans utgör de den kreativa metoden för berättande. I rollspel är det föreställandet, berättandet och reglerna.

Och i vilket ögonblick skapas berättelsen? Jag tycker att den formas kontinuerligt. Ungefär som i en vävstol. Lösa trådar går in från ena hållet, väven kommer ut åt det andra. Gränsen mellan dem går i slagbommen. I slagbommen uppstår själva väven genom att trådarna flätas ihop till en gemensam helhet. Spelsessionen fungerar på ett liknande sätt.

(Och berättande har ingenting med dramaturgi att göra. Dramaturgi kan användas när man berättar - eller inte).
Ja, och jag tycker inte att du har fel, för på många sätt har du ju väldigt rätt.

Hela min grundtes (det var ju trots allt en diskussion mellan oss som verkade leda till den här tråden) har mer att göra med att det är minst lika viktigt att förstå skillnaderna mellan rollspelandet och exempelvis författarskapet som det är att förstå dess likheter.

Och jag tror (vilket jag sa i den andra tråden), att rollspelen som kulturform och unikt kreativt uttryck har fått lida av att de kanske buntats ihop för mycket med exempelvis författandet, till den grad att folk börjar se dem som nästan samma sak (eller jag vet att det är så, jag har behövt ha långa diskussioner på andra håll där jag väldigt tydligt har behövt förklara varför de färdigheter som gör någon till en duktig författare inte alls nödvändigtvis gör samma person till en duktig spelsakapare, spelledare eller rollspelare).

För att hitta något "vad är det rollspel handlar om" så tror jag det är viktigt att inte bara hitta likheter med annat och säga att det gör den här andra saken. Jag tror att det också är viktigt att se dess unika form och uttryck, förstå hur det skiljer sig från andra kulturformer och medier. Och då inte bara bara som en summa av olika delar, utan som en helhet i sig självt.

För i slutändan skapar ju allt berättelser. Men när jag skriver fiktion (vilket jag ju gör ibland) så förstår och upplever jag likheterna med rollspelandet, men jag upplever också absolut skillnaderna, som ju är rätt så drastiska. När jag tecknar så upplever jag också likheter med rollspelandet, men definitivt stora skillnader (jag skulle nog säga att jag upplever större likheter mellan fiktionsskrivande och tecknande än jag upplever med någon av dem och rollspelande). Rollspelen är har ju inget unikt i att de skapar berättelser, så vad är det som är unikt med dem, vad är det som gör rollspel till rollspel?

Jag vill ju hävda att de skapar en unik upplevelse, de genererar en situation som inte har någon annan direkt motsvarighet. Precis som att skrivande är en unik upplevelse, att äta en viss typ av mat är en unik upplevelse och att spela hockey är en unik upplevelse. Därför kan jag inte beskriva det som att rollspel handlar om något annat än denna unika upplevelse (om vi med "handlar om" avser "dess tydligast definierande uttryck" eller "det centrala koncept som skänker ett fenomen dess ethos"). Jag kallar ju detta för "spelupplevelsen" eller "spelmomentet", och att berättelsen är ett verktyg och ett utfall av det.

Det är ju inget som behöver delas, men det är iaf mitt perspektiv.
 
Joined
20 Oct 2023
Messages
823
Många brädspel är också berättelse för den delen.
Det här tycker jag för övrigt är viktigt att komma ihåg, särskilt när man börjar tala i termer om "speligt" som "så som brädspel är" och då inte sällan ganska mycket underförstått att man menar "bara en massa mekanik" som inte innehåller det fina och eftersträvansvärda "berättandet".

Massa brädspel är jättebra på att skapa spännande, engagerande och emergent berättande.
 
Last edited:

Gerkub

Gelékub
Joined
8 Mar 2021
Messages
1,609
Berättelsen skapas kontinuerligt och tillbakablickande.
Är det inte lite så vi människor kan skapa mening i sitt vardagliga liv också? Att det finns ett typ ett pågående narrativ om vem jag är och vad jag gör, som gör att saker får ett sammanhang och en mening. "Livet är ett rollspel", var det någon som signerade sin bok till mig. Inte så att vi kan bestämma allt som händer oss, och det finns massa yttre omständigheter som påverkar, men det ligger kanske något litet i det.

spelarlöst socialdrama
Spelarna är ändå bara i vägen för bra socialdrama!
 

Leon

Leo carcion
Joined
8 Mar 2004
Messages
7,544
Är det inte lite så vi människor kan skapa mening i sitt vardagliga liv också? Att det finns ett typ ett pågående narrativ om vem jag är och vad jag gör, som gör att saker får ett sammanhang och en mening. "Livet är ett rollspel", var det någon som signerade sin bok till mig. Inte så att vi kan bestämma allt som händer oss, och det finns massa yttre omständigheter som påverkar, men det ligger kanske något litet i det.
Ja, och det är nog inte svårare än att konsten härmar livet. Ibland med drakar, ninjor och namnlös fasa men ändå på någon nivå livet.

Spelarna är ändå bara i vägen för bra socialdrama!
Nu skrev jag ju det så jag får väl äga mitt spelar-lösa, spelledardrivna socialdramespel!
 
Top