"Världsbyggande är tråkigt. Människor som sysslar med världsbyggande är kontrollfreaks som längtar efter att styra världen, och det gör mig rädd. Det här handlar inte om fantastiklitteratur eller spel, utan om politik, om nyliberalismen. Coca Cola och George W Bush håller på med världsbyggande när de försöker omforma verkligheten för att gynna sina intressen. Det här håller på att förstöra världen."
Jag läser det inte riktigt så, men det är ju i vart fall en läsning av texten och något man kan ta avstamp ifrån.
Att världsbygge är tråkigt är ju det första han säger, och det är ju väldigt uppenbart en åsikt han har. Jag tycker själv inte världsbygge är tråkigt, varken som kreativ aktivitet eller när man stöter på det i fiktion, så som generell princip håller jag inte med. Däremot
kan absolut världsbygge vara tråkigt, men utöver den första meningen så lägger han inte särskilt mycket mer tid på världsbyggandets eventuella tråkighet, så jag upplever inte att just den punkten har särskilt mycket relevans för textens vidare poänger.
Men om man kan kärna ut någon sorts grundpremiss i texten är det ju att grunden till hans ogillande av världsbyggande främst är politiskt och ideologisk (det är han väldigt tydlig med), och att han anländer till vad det har för effekter på fiktion, samspel mellan text och läsare, läsupplevelse etc "baklänges". Här upplever jag att hans syn på världsskapande i fiktion är en reflektion av hur han upplever samhället, och det är det perspektivet i mångt och mycket jag tycker gör texten så pass intressant just för att han inte väljer att ändra sitt sätt att bemöta frågan på när blicken lämnar de stora frågorna (samhällsideologin) för att betrakta de mindre frågorna (fantasyböcker). Istället hittar han, och kritiserar, det stora i det lilla. Om världen är full av konstruktioner som reducerar den ned ifrån en oändlig komplexitet vi
aktivt måste interagera med för att kunna förstå till någonting vi kan få färdigförpackat och serverat till oss, så
gör det också något med oss som människor, och det resulterar i saker som i slutändan kan bli katastrofala.
Parallellen han drar till skapandet och läsandet är att om vi bara blir passiva mottagare av Författarens vision, snarare än aktiva deltagare i att forma vår egen upplevelse av och ge vår egen mening och betydelse till det vi läser, om vi inte
för ett samtal med texten, utan bara tar emot den och accepterar den som sann, så både reflekterar det vart vi är som samhälle och kultur i det stora, och reproducerar det förhållandet i det lilla. Harrison menar att detta är
ideologi, grundat i (min tolkning) ett autoritärt dominansförhållande där den mäktige berättar för den maktlöse "hur saker och ting ligger till", och där den maktlöses roll är då att
erkänna det som sant. Harrison menar (i min tolkning) att revolten mot det är att inte acceptera den premissen, och i det specifika fallet att delta i att förkasta den relationen genom att skapa för deltagande, läsa sådant som bjuder in till det, och i förlängningen då och agera och leva som ett politiskt subjekt i den verkliga världen. Det är min tolkning av de delarna av texten.
Jag upplever sedan att han går vidare med att förklara detta mer specifikt i relation till världsskapande inom litteraturen, inte så mycket för att det är vad som är
viktigast i den diskussionen utan helt enkelt bara för att det är vad som är kontexten av de samtal och tidigare texter som den aktuella texten vi just nu diskuterar är en komponent i. Samtalet alltså varken startar med eller avslutas med den aktuella texten, och därför kanske vi heller inte skall bemöta den som någon sorts manifest, utan som ett brottstycke ur ett pågående samtal.
Men den då av Harrisons teser som kanske mest är aktuell här är "Världsbyggande är fantasihämmande" (vilket jag tycker är mer relevant än "Harrison sa att världsbyggare är kontrollfreaks"), vad kan vi då säga om den?
Jag skulle nog utan att skämmas kunna säga att ja, världsbyggande är fantasihämmande
ofta, eller väldsbyggande kan absolut vara fantasihämmande, men jag tror inte jag delar Harrisons mer kategoriska hållning att det
måste vara det, eller att det är det per definition. Jag tror absolut att det går att skapa världbyggande som är fantasifrämjande, att det går att världsbygga för att skapa engagemang och deltagande, och att det Harrison verkar söka efter
best and most exciting aspects of fantastic fiction, [...] the uncontrolled, the intuitive & the authentically imaginative [...] and [...] psychological, poetic & emotional logic
Nog absolut kan och bör vara möjligt i världsbygge,
om det är viktigt för en.
Kritiken Harrison levererar i sin text mot världsbygge i fantastiken är inte unik, utan påminner mig exempelvis ganska mycket om den typ av kritik som David Lynch har uttalat om den moderna hollywoodfilmen (även fast Lynch iaf inte så tydligt beskriver kritiken som i grunden politisk). Kritiken handlar i grunden mycket om skillnaden mellan deltagare och mottagare, och vad den typen av relation gör med människan som kulturell, social och politisk varelse.
För mig är det mer intressant än om Harrison sa någonting lite taskigt eller inte, men det är ju samtalet
jag vill ha om texten (och idéerna i den), det behöver ingen annan delta i om den inte vill.
