Om jag ska kontra med en argumentation som drar lika stora växlar:
Världsbyggandet är en av de viktigaste littärera innovationerna under 1900-talet. Det innebär mer än någon annan innovation ett omkullkastande av den individualistiska, antropocentriska hållning som låg till grunden för den borgerliga romanens framväxt, och omplacerar radikalt fokus utanför "huvudpersonen". Den klassiska romanen bygger nästan oundvikligen på en grundläggande premiss: det finns några människor vars yttre och framför allt inre liv är av det allra högsta intresse, och all intressant fiktion utgår från att dessa personers inre utforskas. Som vi vet uppstod denna form av litteratur under 1700-talet, i samband med att den moderna, faustiska världsuppfattningen kom att spridas genom breda folklager, och den är även intimt sammanknippad med denna uppfattning. Omvärlden är i detta synsätt enbart en tillgång för människan, och kanske särskilt för "huvudpersonen" – den är viktig endast i den mån den berör den psykologi vi är helt orienterade mot att uppleva som central. Detta är i allt väsentligt en narcissistisk hållning, en syn där den enskilda individens medvetande är det enda som förmår skänka giltighet.
Att detta synsätt har begränsningar är uppenbart, och har även lyfts i kulturdebatten. Många har kommenterat att den konventionella romanen är oförmögen att ta sig an klimatkrisen och andra globala, existentiella hot – den individualpsykologiska ansatsen är ett allt för futtigt perspektiv för att ta sig an dessa monstruösa processer. Detta ligger i direkt analogi med den fullständiga otillräckligheten i individuella, symboliska ansatser för att i verkligheten ta sig an dylika hot. Romanens psykologiska ansats motsvarar här den neurotiska medelklassens oro för det personliga ekologiska fotavtrycket, samtidigt som man fortsätter vara blind för de kollektiva, omvälvande åtgärder som är nödvändiga för naturens fortbestånd. Vi måste skaka av oss vårt "main character syndrome", och det individpsykologiska historieberättandet är en av de kulturella ramar som håller fast oss i det.
En direkt konträr hållning är då att lämna det mänskliga perspektivet och skapa sin berättelse om något annat – ett språk, en plats, en religion, en geologisk process. Individerna får sjunka undan, bli ett myller. Särskilt i skapandet av fiktiva världar når vi bortom den förutfattade mänskliga mening vi ger vår egen värld – där finns inga förutbestämda relationer till oss, inget som vi redan känner som en del av vårt personliga narrativ. Häri ligger också det viktiga att komma bortom den allegoriska ansatsen. Det evinnerliga behovet av att framställa en fiktiv värld som en kommentar på vår egen samtid bygger tillbaka narcissismen – allt måste, trots allt, handla om oss! Världsbyggaren bör istället eftersträva en saklighet, en kompromisslös ärlighet mot de processer, naturliga eller sociala, som denne upplever oundvikliga, och låta denna förståelse leda vägen.
(Jag tror alltså inte egentligen på den här sortens svepande generaliseringar – men de utövar uppenbarligen en attraktionskraft.)
