Är världsbygge av någon nytta?

[Man Mountainman]

logiskt pussel ... leka analytisk filosof ... spela jazz med en miniräknare ... helt meningslöst att närma sig som en text vi kan argumentera omkull eller falsifiera.

Du verkar anse att mitt sätt att närma mig den här texten är på något vis invecklat, artificiellt, onaturligt – men jag svarar ju bara på vad karl'n säger. Det är han som säger "This gives us a clue to the psychological type of the worldbuilder ... & makes us very afraid." Det är han som säger att "The whole idea of worldbuilding ... flatters everyone further into the illusions of anthropocentric demiurgy which have already brought the real world to the edge of ecological disaster." Att gå i svaromål mot sådana påståenden är bara att ta texten at face value. Att söka under dem efter något slags psykologisk förståelse eller världsbild, det är det artificiella, sekundära sättet att angripa texten. Man kan göra det också, för all del – men återigen, det är Harrison som driver en tes, Harrison som gjort en partsinlaga, så om det är "meningslöst" att närma sig texten på det viset, så var det väl "meningslöst" av Harrison att skriva texten på det viset i första rummet.

(För övrigt märkligt att jag ska behöva vara så jävla välvillig i min läsning av Harrison, när Harrison inte lyfter ett finger för att visa samma hyfs mot de han diskuterar)

 

[Svarte Faraonen]

(För övrigt märkligt att jag ska behöva vara så jävla välvillig i min läsning av Harrison, när Harrison inte lyfter ett finger för att visa samma hyfs mot de han diskuterar)

Därtill är han ju en professionell författare. Man får ju utgå från att han är förmögen att förmedla det han vill, och att han gjort ett medvetet beslut att fylla sin text med små gliringar.

 

[Man Mountainman]

Jag tolkar det som att hans huvudpoäng är att problematisera världsskapandeprocessen ur ett politiskt perspektiv där sättet världar skapas på inom fantasy/science fiction är en reflektion av hur vi upplever de världar som skapas runt oss och för oss hela tiden. Att "världen" som konstruktion (även då världen vi lever i) nödvändigtvis innebär en avgränsning och reducering om den förstås som något som "kan beskrivas" i sig och för sig självt, frånskilt från upplevelsen av att möta den och förstå den genom att interagera med den. Detta reproduceras sedan inom exempelvis fantastik, genom hur "fiktiva verkligheter" bidrar till att reproducera idéer om hur vi förstår verkliga verkligheter, och det gör Harrison "very afraid" för att:


Det handlar alltså inte om fantasyvärldar, det handlar om väldigt mycket mer och egentligen helt andra saker än så:

Men han friskriver heller inte fantasyns världsskapande från Coca Colas, Donald Trumps eller Instagrams världsskapande, logiken är enligt Harrison densamma (eller liknande), men påverkan den har är mycket mindre.

Han tar avstamp i en litterär kritik mot världsskapande som han menar rör läsandet bort från en levande interaktivt samspel mellan läsaren och texten och mot en föreställning om läsandet som ett kommunicerande av en "sekundär verklighet" från författaren med stort F till läsaren som passiv mottagare av "berättelsen" eller "faktan" (här skiljer han för övrigt inte på fantastik eller exempelvis reseskildringar). Läsaren stängs genom det ute från deltagandet i att forma sin egen upplevelse, och Harrison drar en parallell till hur människan utestängs från samskapande i sin egen verklighet genom konsumerandet av den protetiska "värld" som skapas av

Problemet är alltså inte fantasyvärldar, men han tar sitt avstamp därifrån för att illustrera enligt honom mycket viktigare och allvarligare poänger. Det skriver han också flera gånger, och att därför exempelvis läsa det som att världsskapande skulle vara att jämföra med miljöförstöring, eller att det är världsskapande inom fantasy som på något sätt är skyldig till eller orsak till några av de problemen han pekar på, är någonstans faktiskt att inte läsa texten.

Jag tycker det är en bra text för att den presenterar intressanta perspektiv och tankar.
Om jag håller med eller inte är för mig inte ett dugg relevant, för jag behöver tänka mer på det här perspektivet, och kanske läsa mer om idéerna som gett upphov till det, innan jag bestämmer mig för vad det är egentligen är för kulle och om och på vilket sätt jag beslutar mig för att dö på den.

Ja, jag vet inte om din tolkning tillför särskilt mycket till min egen. Och jag vidhåller att det låter som svammel. Eftersom du bekänner dig agnostisk till teserna han driver ska jag inte trötta ut dig med mina invändningar – suffice to say att det är fullt möjligt att förstå en text (i den mån den låter sig förstås) och ändå inte hålla med.

Jag har liksom inget mer skinn i det här spelet än att jag gillar när saker och ting bemöts och bedöms ärligt, inte när man aktivt letar efter saker att "vara emot" och skjuta ner som att allt är en debatt inför en publik.

Är det vad du tror att vi gör? Om jag fick rekommendera en dos av samma välvillighet som du och Christoffer tycker att vi ska visa gentemot Harrison, så kanske du kan överväga möjligheten att vi faktiskt, så gott vi kunnat, försökt läsa artikeln på dess egna meriter och dragit slutsatsen att den är ute och cyklar?

 

[Christoffer]

Han ägnar sig alltjämt åt att som huvudpoäng misstänkliggöra världsskaparens psykologi. Han behöver inte påstå ett kausalt samband för att mena att världsskapande bygger på en föreställning om världen och ett sätt att tänka som gör honom "rädd". Det han beskriver – viljan att skriva läsaren på näsan, att inte lämna saker till tolkning, att föredra en bokstavlig snarare än poetisk tolkning – hör egentligen inte ihop med världsbyggande; man kan skriva ett verk som begår alla dessa försyndelser utan att göra ett dyft av världsbygge.

Jag ser inga som helst kausala samband där. Vad som lyfts är ju likheter och samband inte i meningen pga detta så detta, utan snarare speglingar och relationer. Om det misstänktliggör världsskaparens psykologi eller om det är ett uttryck för på vilket sätt som han själv ogillar denna typ av författande och vad det gör med läsupplevelsen är nog en fråga om hur man tar emot texten. Själv tycker jag rakt av man kan se yttringar av kontrollbehov och nästan en panik när folk gör något som kanske inte ens rör deras egen skapelse utan någon annans. Tvivlar du på det, ta ett besök på Chaosiums discord.

Så för att återgå till din ursprungliga fråga om texten, så kanske jag kan svara såhär: För mig är min takeaway från den helt och hållet det viktiga med att hålla kontrollen borta från skapandet, detta klingar också väl med vad jag tycker om rollspelande i sig eller skapande öht oavsett form. Det behöver inte, som andra ytterligheten här på forumet, innebära att bara för att vi inte har en detaljerad värld så ska den vara öppen för alla att hitta på saker i den, men snarare att en värld vi inte spikat ner helt kan fortfarande vara i en eller ett fåtals spelares händer, men den kommer vara flytande, flödande och fluktuerande utifrån linsen som är spelandet. Vissa blir tokiga av det här och tycker det skapar logiska luckor de inte förstår sig på, för min del skapar de rörelse, puls och precis det där oförutsedda som jag tycker utgör allt liv. För mig blir då det intressanta samtalet vad krävs för att skapa just den inspirationen, för att vi ska kunna gå från delar till rörelse, puls och liv och hur främjar vi det i rollspelandet? Om det sen för någon annan innebär att ahhh världen faller samman ingen logik och sammanhållning, så har de andra önskemål med hobbyn. Precis som jag kanske uppskattar en bok som lämnar fler luckor och där min bild av vad som sker till stor del är min egen på grund av hur författaren arbetar med texten. Men där andra får panik och tycker att det är helt osammanhängande och man tror att vad som helst kan ske när som helst. Smaken liksom...

Edit: Och det är ju väldigt trist att det samtalet aldrig kommer kunna existera här eftersom det fastnar i kan vi ställa oss bakom vad texten säger eller ej, inte vad innebär frågorna för skrivandet? För läsandet? Eller för rollspelandet som även det har den här relationen mellan skrivande och läsande, om än mer direkt och om med en annan direkthet. Osv.

 

[Christoffer]

Du verkar anse att mitt sätt att närma mig den här texten är på något vis invecklat, artificiellt, onaturligt – men jag svarar ju bara på vad karl'n säger.

(För övrigt märkligt att jag ska behöva vara så jävla välvillig i min läsning av Harrison, när Harrison inte lyfter ett finger för att visa samma hyfs mot de han diskuterar)

Ehm, va? Invecklat? Vem har sagt det? Tvärtom.

Vad jag säger har verkligen ingenting med vad du skriver i resten av posten. Att gå i svarsmål mot små utklippta delar utan att komma i ett samtal med helheten är problemet. Att du öht tolkar mig som att problemet är att du inte är välvällig i din läsning av texten synliggör ju lite hur meningsfullt det är att fortsätta ett samtal.

 

[Christoffer]

Det hoppas jag verkligen inte, för den texten är mest goja. Och inte ens välskriven goja, utan mest bludder och svammel.
Han kanske har några bra poänger, men isåfall är de väl dolda.
Jag är inte ens riktigt säker på vad han tycker, annat än att han ogillar världsbyggande, men varför han ogillar det lyckas han inte beskriva på ett begripligt sätt.

Wrnu-sjukan har slagit til som sagt. Du är inte riktigt säker på vad han säger men du ogillar det verkligen.

 

[erikt]

Wrnu-sjukan har slagit til som sagt. Du är inte riktigt säker på vad han säger men du ogillar det verkligen.

Nej, nu missförstår du vad jag skrev. Jag skrev inget om hans åsikter, bara om texten.
Jag säger att hans text är så dåligt skriven, att om den skulle vara bland det bästa som skrivits i ämnet så vill jag inte ens tänka på hur usla resten måste vara.
Jag är osäker på vad han försöker säga, och jag ogillar verkligen hur han (inte) säger det.

Om jag tolkar honom rätt, så är det han säger mest dumheter, så förhoppningsvis tolkar jag honom fel och han är bara obegriplig.

 

[Christoffer]

Nej, nu missförstår du vad jag skrev. Jag skrev inget om hans åsikter, bara om texten.

Haha ok, det var en övertolkning. Sorry.

Däremot tycker jag inte den är så otydlig egentligen, men är kanske lite var man kommer från i sin läsning och hur man läser den. Själv tycker jag inte den innehåller speciellt mycket dumheter, vet inte om jag håller om allt han säger, men som jag skrev i mitt senaste svar till faraonen tycker jag det finns massa tänkvärt att diskutera i den som relaterar specifikt till vår hobby, och det är rätt synd att det fastnar i samtal om Harrison har rätt eller fel, istället för vad innebär det här för rollspelandet. Relaterat kan också vara Ron Edwards texter om setting och situation och hur de relaterar till varandra.