Search results

Det var alltså en komplett klon av Spacehulks regler, men annan simplare grafik, andra namn på saker osv. Tror inte det var ett webbspel, möjligt det kunde varit skrivet i java men tveksam till det också.

Alltså, bara för vi säger att godhet och ondhet finns, som metafysiska sanningar i spelvärlden innebär det ju inte att alla är allierade med en eller en annan sida. Jag ser inte alls den här kopplingen. Och även om vi spelar karaktärer som är godhetens förkämpar (utifrån den metafysiska...

Skrev inte ut det så tydligt ovan, men var alltså ett digitalt spel och inte ett brädspel. Men hivade in en edit, men ja, ingen av dem.

Sista bumpchans? Ingen som tyckte detta var skräp och vill hiva mig ett ex? Annars blir det ebay inom kort.

För massa år sedan fanns det en var jag minns rätt bra icke officiell remake på Space Hulk, nu menar jag alltså brädspelet. Vill minnas det gick att spela online eller ensam, såg kanske inte så magiskt ut men fungerade. Men GWs demoner högg hårt trots att vad jag minns inte fanns något att hugga...

Eller så antar man att man har en fungerande spelgrupp och funderar på hur saker skulle kunna se ut då?

Är det? Ser inte alls det problemet. Men ser inte heller objektivt ont/gott som självklart samma sak som objektivt rätt/fel. Man måste väl utgå från att de som driver ondskans agenda inte tycker de gör "fel" oavsett om det handlar om att kasta världen in i en evig natt där allt levande ska...

Hela diskussionen känns som den tar avstamp ur att vi prompt måste spela goda karaktärer? Om vi definierar gott och ont i en spelvärld, så det finns som rena krafter med agendor osv, varför inte spela någon som försöker sko sig på denna kamp? Skapa sitt eget lilla vara utanför dessa storheters...

Du har ett liknande redan i Champions, där man slår och räknar 1 som 0, 6 som 2, resten som 1.

Jag tycker att stilighet ofta handlar om hur sannolikheter påverkas i systemet utifrån val vi kan göra. Ex. The Pool, där du oftast slår 1-3 tärningar du får från spelledaren, du kanske tar med ett trait som ger en tärning eller två tre, och sen väljer du hur många tärningar som du vill satsa...

För mig handlar det nog inte så mycket om att misslyckas med något positivt eller lyckas med konsekvens är så problematiska i sig så mycket som att de i de absolut flesta spel känns som de duckar att pressa in misslyckandet som en brutal konsekvens av agerandet och låta det spela roll. Sluta...

Tänker mest det handlar om perspektiv, var inte menat som illustrativt för olika spelsätt. Olika läsare uppskattar olika typer av berättelser, olika författare närmar sig berättelser och karaktärer på olika vis. Läs ex. Stephen Kings Att skriva så ser man nästan precis det som Måns och jag talar...

Det är väl precis så enkelt som att olika författare föredrar att skriva sina böcker på olika vis. Vissa mejslar ut händelserna och planerar och har en ständig blick på berättelsen som en struktur och för att få den samman efter twister och vändningar, vissa plottar och planerar, vissa bara...

Hmm, nej. Det är för mycket fokus på allt detta med att lyckas och misslyckas, göra suboptimala val eller misstag. Att föra sin karaktärs talan är ju mer att agera i enighet med den, ett försök att vara sann mot henne. Nu ska jag inte säga att jag alltid gör det, det finns ju en grumlighet här...

Kan inte svara för @Mogger såklart, men utifrån mig själv: jag föredrar ju starkt att föra min karaktärs talan, men det betyder ju inte att när det går dåligt för karaktären att jag ser det som bestraffningar utan jag blir triggad, peppad och glad och får spela en karaktär utifrån ett mer...

Medhåll! Däremot tänker jag att om man spelar något där man själv kan säga en sådan sak (min rollperson får sin arm avhuggen och förblöder på golvet) är det för att man redan då tänker sig att man kan greppa en annan karaktär eller spela andra runt om ett tag för att driva storyn åt det hållet...

Jag tror man mår bra av att skippa tanken på att scener är något annat än att bara beskriva plats, vilka som är där, etc. Att säga "jag går in i rummet i öst, jag tittar vaksamt runt när jag rör mig genom dörren", är att be SL om en ny scen, i rummet i öst, bara för vi säger något om hur...

Torchbearer! (Eller BW också om man vill det) Eller kolla in Bakers gamla Storming the Wizards Castle.

Måste säga att en av de finaste, otäckaste, snöpligaste och, om vi hade fortsatt spela, nog mest långtgående i hur det hade påverkat saker var nog Othardins död när vi spelade Sagan om Ringen i våras/somras(?). Det hela utspelade sig i det lilla samhället Nur Athrad i norra Ithilien. Othardin...

För mig är det nog ett sätt, ett verktyg, att komma in i en värld/berättelse, och med vilka resurser jag kan nyttja för att påverka saker. Sen finns såklart andra uppsättningar verktyg för just det. Men rätt vanlig och högst funktionell begränsning i "hur" man tar till sig och från vilket håll...