Search results

Character Generation I det första matigare kapitlet i äventyrarguiden är det dags att skapa rollpersoner. "Characters are generated with a degree of randomness in order to make each new one unique and interesting", får vi reda på. "However, the procedure of character generation is under the...

Rymd, som jag recenserade i början av förra året, är nog framförallt mycket mer hafsverk tyvärr. Det är närmre andra Mutant, eftersom en del text är kopierad rakt av, och det är helt klart lite mörkare, för det lutar sig lite mot Kult som estetik och koncept. Men det syns och märks att det...

Tror det framförallt handlar om den gemensamma upplevelsen. För mig är upplevelsen runt ett bord fortfarande överlägsen, så det sociala spelar en stor roll. Sen tycker jag det är så galet häftigt att vad som helst kan hända, och det är kombinationen av just vi som spelade just idag som skapar...

I Costikyans beskrivning handlar det alltså om situationen i exempelvis poker. Så "player uncertainty" blir att du inte kan vara säker på om din motståndare bluffar eller inte. Samma effekt i brädspel som Diplomacy, eller exempelvis Amber Diceless.

Det här håller jag med om till 101%! När vi spelade Blades in the Dark, som har en sån mekanik, så kändes det alltid som att komplikationsmekaniken gjorde saker drygare att beskriva, framförallt som spelledare. Ibland blev det intressant, men att lyckas eller misslyckas och sen köra vidare med...

Jag gillar Greg Costikyans syn på slump som bara en av flera olika typer av osäkerhet ("uncertainty") och att osäkerhet är en central del av vad som gör spel intressanta att spela. Sen kan jag tycka att rollspel är lite halvbesatta av just slump som osäkerhet. "Player uncertainty", att inte...

Kritiken från början stämmer ju inte ens. Misslyckas/lyckas när du hade ad/disad gör ju skillnad (trots vind i seglen eller med oddsen mot dig). Och crit success (potentiellt crit fail) är ju ytterligare utfall som formligen kan få inbitna murderhobos att göra vågen runt bordet eller kväsas av...

Jag skrattade rakt ut när en paladin direkt efter leveling börjar sin runda med att säga, "jag frammanar min flygande hammare som kommer fram här och ...", för det var liksom där någonstans min mentala bild av vad som faktiskt försiggick i spel rasade samman totalt och precis vad som helst...

Jag gillar också Starship Troopers, där det underlättas av att alla spelare spelar samma klass åtminstone 3-4 levels innan det blir Prestige Class-dags. Det gör att alla har ungefär samma information, även om de kan fokusera lite olika. Men samma feats, samma skills, samma saker har betydelse...

Två. Det första är en lagerlokal i Lunas lite sämre distrikt. Kulmen på en operation mot Bauhaus (eller var det Capitol?). Jag går i mellanstadiet, och Algerothboken har nyligen kommit ut, så två av rollpersonerna är kättare utan de övriga spelarnas vetskap. I den här källaren använder de sina...

Nu är ju mycket av ad/disads existens för att ersätta just +/- och förenkla spelets bas. Att en inte själv gillar deras förenklingar innebär ju inte att det inte är enkelt, hur som helst. Personligen tycker jag lyckas/misslyckas räcker gott och väl, och att ad/disad är snudd på genialt.

Helt med och tycker också detta är väldigt roligt! Men där handlar strategi ofta, för mig, om att förstå alla komponenter åtminstone på någon nivå. Det blir ju svårt om det hela tiden blir fler komponenter.

Har spelat en del D&D (framförallt AD&D 2E och 3E), och spelar just nu massor med Baldur's Gate 3 på datamaskinen. En sak som slår mig är hur mycket allting skalar. Hur varje level, varje ny region, varje ny grupp SLPs, gör att mina val skenar iväg och att strider går från 15-20 minuter till 1-2...

Absolut! Men det är inte hela gruppens ansvar att alla får som de vill. :)

Blev tvungen att fundera lite, och tror det oftast blir något som etableras genom spel. E.g., en förmedlad uppfattning om att det är farligt att resa, eller läskiga platser att sova på, eller vad det nu skulle vara. Så alltid en föraning om att något kan hända, ifall det finns en sådan risk...

Den här utgåvan av spelet kommer med tre häften och en mjukpärmsbok, samt en färgkarta över stjärnorna i de närmsta 50 ljusåren från jorden. In This Game-häftet är som sagt bara tabeller och en lista över vad som finns, men innehåller också Terror's Lair-soloäventyret. Adventurer's Guide är...

Jag kan också känna att, eftersom du till slut träffat alla och slagit alla slag med Emotion Matrix, så avtar nog tempot och mängden "wtf"-tillfällen över tid, vilket skulle ge en kampanj en märkligt tynande "känsla". Men det här går väl att komma runt med husregler på något sätt--det skulle...

Ur mitt perspektiv representerar skrivet officiellt material och spelbordet två helt olika saker. Skrivet officiellt material är kommersiell produkt. Du behöver sälja den för att gå runt som spelföretag, och vad du behöver göra för att sälja är inte alltid (om ens någonsin?) kopplat till vad...

Exakt så. Jag kan rentav tycka att skriven text som något att förhålla sig till förstör i spel, för det blir något som jag måste kolla upp, söka upp, och om det exempelvis glöms bort eller något dyker upp i spel som motsäger det så kommer det tråkigaste av alla ord fram runt bordet: "nej". Visst...

I Trollbabe är ju en stor grej att du har en karta för att ha något att peka på och prata om. Något att vara på väg mot. Det känns ju som en ganska bra grogrund för utforskande överlag. I mitt egna Far Frontier Prospecting Company (shameless plug, eftersom @Vitulv skapat en trend här) utforskas...