stenhöna;n276459 said:
Är fantasyvärldar bara en spegling av den värld spelarna själva lever i?
Ja, jag skulle säga det. Om en människa inte får tillräckligt mycket info om en annan kultur tenderar hon att använda sin egen kultur för att fylla de tomrum hon inte känner till.
Eftersom de flesta spelskapare och spelare är vit medelklass tenderar de flesta rollspel att bli en spegling av just dagens vita medelklass.
Jag har träffat flera rollspelare som hävdat att de är jättebra på att gestalta roller från andra kulturer. Ja de är jättebra på att gestalta roller, men dessa roller har sällan något med den kultur man försöker gestalta, utan är i grunden en fantasi som utgår från spelarens egen kultur.
Låt mig ta ett exempel: Japan/Kina.
När jag var yngre älskade jag att spela rollspel i pseudo-orientaliska världar där man var ninja, samurai eller kung fu-monk (bara ordet "kung fu monk"...).
Nu är jag äldre och är fortfarande intresserad av Östasien. Men jag kan säga att ju mer jag lär mig ju mindre förstår jag.
Det finns ingen som kan gestalta en japan eller kines korrekt i rollspel om man själv inte levt i Japan eller i Kina i något år. Hur tror ni då man kan rollspela när de flesta rollspel max ger en halv sida text om hur rollerna är tänka att rollspelas?
Givetvis gäller även det motsatta: en japan eller kines klarar inte av att rollspela en svensk - för de har ingen kunskap om vår kultur.
Som exempel kan nämnas tre saker ur anime som på ett eller annat sätt utspelar i någon form av pseudoeuropa.
En pseudo-romersk prinsessa som heter Piña Co Lada (GATE)
Den platinablonda tjejen Julie Sigtuna från byn Gimlé i landet Skandinavien (Absolute Duo)
Det heliga svärdet Gjallarhorn (Death March)
- så ni behöver inte skämmas för kulturell appropriering nästa gång ni skapar en asiatisk rollperson som heter Tjing Tjong.
Om vi har sådana problem med människor som lever på andra sidan jorden hur tror du då det är med att gestalta fantasyraser som alver och dvärgar som inte existerar?
En alv är i grunden bara en mänsklig trädkramare/skogsmulle med långa öron.
En dvärg är i grunden bara en småväxt skotte som har stort skägg som jobbar i en kolgruva och som aldrig skulle hoppa över en kväll på puben.
Ett utmärkt exempel är rollspelet Conan (oavsett rollspelsversion, jag har tre olika Conan-rollspel i bokhyllan).
Rollspelet Conan kan aldrig bli rollspelet Conan förrän samtliga spelare läst REHs Conan-noveller.
Ja man kan rollspela och det blir rollspel - men glöm att det blir Conan eftersom spelarna saknar kunskap om vad Conan är för något.
stenhöna;n276459 said:
Hade ju varit ett intressant scenario om samtliga karaktärer i spelet är småbarnsföräldrar som lämnar sin barn åt barnvakten för att gå ner i en hemlig grotta och döda monster och leta skatter.
Hade varit mer intressant att rollspela tvisten med myndigheterna när de blir av med vårdnaden av sina barn efter att de kommit tillbaka.
stenhöna;n276459 said:
Fungerar bara rollspel som eskapism om karaktärerna saknar ansvar? Är äventyr motsatsen till ansvar?
Jag skulle vilja byta ut ansvar mot försörjning för att göra det tydligare.
Skulle du, stenhöna, kunna åka iväg i morgon på en sex månaders expedition till Antarktis?
Hur lång tid skulle du behöva för att förbereda dig IRL för att genomföra en sådan expedition?
Vilka saker i ditt liv skulle behöva ändras för att du skulle kunna ge dig av inom en vecka?
stenhöna;n276459 said:
Äventyrare är nästan alltid rotlösa eller tagna ur sitt sammanhang
Ja, för att äventyrande i sig självt är en ganska extrem sysselsättning och man måste i praktiken ha en ganska extrem personlighet för att bli äventyrare.
Hur många "äventyrare" och "upptäcksresande" har det t.ex. funnits i Sveriges historia?
Wikipedia listar mindre än 100 namn genom vår historia:
Svenska äventyrare
Svenska upptäcksresande
Jag vet, äventyrare enligt wikipedia är inte riktigt samma sak som äventyrare i rollspel - men poängen är att äventyrare är extremt ovanliga och har ofta extrema personligheter i bägge fallen.
stenhöna;n276459 said:
t.ex. skotsk adel som levt på ägorna i hundratals år, och en del av spelet går ut på att luska fram sin egna släkts historia och hur den påverkar konflikterna som sker idag.
Så som du beskriver är jag inte intresserad:
Det du beskriver är research (undersökning i syfte att frambringa svåråtkomliga fakta) - vilket i princip är motsatsen till vad jag vill ha i rollspel.
Nu kanske någon säger att CoC är research och att jag tycker om CoC.
Ja, det är delvis rätt.
Men i CoC är research-biten bara en mindre del (tidsmässigt). Man slår ett slag i Library Use och får en handout av spelledaren som är en kvarts sida text som tar några minuter att läsa igenom.
Jag skulle säga att reserach-biten i CoC tar upp max 10 % av speltiden.
Men så som du formulerar dig låter det som du vill ha ett rollspel där research skulle ta upp betydligt mer mer än 50 % - då säger jag nej tack.
