Nekromanti Är alla äventyrare medelklass?

[Mogger]

Definitionen av äventyrare behöver nog problematiseras om diskussionen ska vara fruktbar Jag kan tycka att deafultäventyraren, den som på metanivå drivs av sin spelares vilja att "klara äventyret och få XP" och vars ingame-motivation bäst kan liknas vid girighet, eller påklistrad övertygelse, är för mig en helt meningslös grund. Om min RP inte har en egen plats i världen så spelar det ingen roll om hen är medel-, under- eller överklass. RP:n figurerar ändå i en parallell ekonomi som inte följer samhällets normer och saknar därmed viktiga mänskliga aspekter. Eller, det är ju inte en parallell ekonomi utan en helt parallell värld.

För oss som har fötterna mer i drama och simulationism är frågan helt bakvänd. Nej, självklart är inte alla äventyrare medelklass. Inte ens alla RP är "äventyrare" till att börja med, liksom!

Edit:

men det hade kanske varit intressant att undersöka andra sidan av spektrumet, med rollkaraktärer med extremt djupa rötter, som t.ex. skotsk adel som levt på ägorna i hundratals år, och en del av spelet går ut på att luska fram sin egna släkts historia och hur den påverkar konflikterna som sker idag.

Det ligger betydligt närmre hur jag spelar.

 

[God45]

Definitionen av äventyrare behöver nog problematiseras om diskussionen ska vara fruktbar Jag kan tycka att deafultäventyraren, den som på metanivå drivs av sin spelares vilja att "klara äventyret och få XP" och vars ingame-motivation bäst kan liknas vid girighet, eller påklistrad övertygelse, är för mig en helt meningslös grund. Om min RP inte har en egen plats i världen så spelar det ingen roll om hen är medel-, under- eller överklass. RP:n figurerar ändå i en parallell ekonomi som inte följer samhällets normer och saknar därmed viktiga mänskliga aspekter. Eller, det är ju inte en parallell ekonomi utan en helt parallell värld.

För oss som har fötterna mer i drama och simulationism är frågan helt bakvänd. Nej, självklart är inte alla äventyrare medelklass. Inte ens alla RP är "äventyrare" till att börja med, liksom!

Edit:



Det ligger betydligt närmre hur jag spelar.

Jag tycker att många av problemen du tar upp här blir orelevanta eftersom tråden handlar om äventyrare och inte rollpersoner. Fantasy äventyrare är en specifik trope, sprungen ur Sword & Sorcery litteraturen och muterad av D&D.

 

[afUttermark]

Är spelarkaraktärerna de enda äventyrarna eller är världen nerlusad av krigare, munkar tjuvar och trollkarlar, som ränner runt i skog och mark gravplundrar och snor släktklenoder.
Någongång skulle man spela tolv arga dvärgar som reste land och rike runt och tog tillbaka alla dvärgartefakter som "Äventyrarna" snott.

 

[erikt]

Är spelarkaraktärerna de enda äventyrarna eller är världen nerlusad av krigare, munkar tjuvar och trollkarlar, som ränner runt i skog och mark gravplundrar och snor släktklenoder.
Någongång skulle man spela tolv arga dvärgar som reste land och rike runt och tog tillbaka alla dvärgartefakter som "Äventyrarna" snott.

Jo, man får ju välja sina mål för gravplundringen.

Det är skillnad på att rensa ut urgamla gravvalv i en bortglömd stad som numera bebos endast av överintelligenta muterade ödlor, och att bryta sig in i den kungliga begravningskryptan under det Stora Templet mitt i huvudstaden.

 

[Mogger]

Jag tycker att många av problemen du tar upp här blir orelevanta eftersom tråden handlar om äventyrare och inte rollpersoner. Fantasy äventyrare är en specifik trope, sprungen ur Sword & Sorcery litteraturen och muterad av D&D.

Äventyrare är även termen som konsekvent används i DoD och alla dess arvtagare, så jag påstår att din inskränkta definition inte stämmer, varför jag efterfrågade en tydligare definition. Vilket du hade sett om du läst hela inlägget istället för att hävda tolkningsföreträde...

Edit: Dessutom är det uppenbart att trådskaparen har en bredare definition. Men du kanske inte läste det inlägget heller?

 

[Ram]

För mig är äventyrarens roll något som kommer ur världen den spelas i. I en klassisk rollspelsvärld så finns det stora mängder udda problem som någon,anser behöver undersökas eller lösas medan samhället inte tillhandahåller en funktion för att hantera de problemen. Därmed uppstår äventyraryrket. I de världarna är inte ekonomi en vidare relevant faktor då äventyrandet är ett kall och ekonomin egentligen bara sätter hur stora och svåra problem sagda äventyrare kan ge sig på. En äventyrare slutar inte äventyra för att denne blir rik. De köper bättre utrustning och utbildning och tar sig an större och tuffare utmaningar.

Sedan finns det andra världar, scenarion och fokus såklart och vad som är kul är upp till var och en.

 

[anth]

Jag tycker att många av problemen du tar upp här blir orelevanta eftersom tråden handlar om äventyrare och inte rollpersoner. Fantasy äventyrare är en specifik trope, sprungen ur Sword & Sorcery litteraturen och muterad av D&D.

Vi kanske inte behöver problematisera fantasyäventyraren, men vi kan försöka definiera den (det är ju en troupe) och därmed försöka förstå den bättre och se hur den eventuellt skulle kunna utvecklas.

Jag har tidigare skrivit i tråden att de flesta fantasyvärldar är en spegling av vit medelklasskultur och jag håller fast vid det. Men vad är då en fantasyäventyrare en spegling av i vår kultur?
Det är en spegling av Stålmannen (eller kanske mer Läderlappen och Gröna pilen, som är lite "mänskligare"). En fantasyäventyrare är "larger than life". Det är en James Bond eller Mata Hari. Det är en person som gör saker som vanliga människor inte skulle få för sig att göra.

Det är därför jag tycker om drivkrafterna i Trail of Cthulhu. De förklarar varför rollpersonerna börjar "äventyra". De förklarar varför äventyrarna inte beter sig som vanliga människor. Vad som skiljer äventyrarna från vanliga människor.
Trail utspelas i "vår" värld och inte en fantasyvärld och drivkrafterna måste antagligen ändras lite för att passa fantasyäventyrare.
DnD5 har gjort ett bra försök med sin Background och ett ännu bättre i Xanathars Guide som ger en förklaring till varför äventyrarna faktiskt blev äventyrare.

Vad skulle hända om man spelade fantasy mer "down to earth", mer diskbänksrealistiskt?
Någon kanske säger "grisodlar-fantasy" - men det är fel.
Ja, det stämmer att grisodlarfantsy börjar som diskbänksrealism, men både i ODnD-OSR och i DoD-BRP blir man bättre (om man överlever) och blir snart någon som inte alls kan kallas diskbänksrealistisk längre.

Går det att spela fantasy som diskbänksrealism? Ja, men jag personligen tycker att diskbänksrealism är aptråkigt oavsett om det är fantasy eller ej. Jag spelar rollspel för att slippa diskbänksrealismen IRL.

Går det att spela fantasy med inre utveckling istället för yttre (där fokus mer ligger på att utveckla rollpersonens personlighet än att rollpersonen ska bli bättre)? Självklart! Men det är inte riktigt min kopp thé.

 

[anth]

Spelar ni andra ut klassförakt i rollspel? För att trollkarlarna och prästerna som är akademiker ser ner på svartkonstnärer som föds med sin magi och häxor som slutit pakter för att få sin magi. Många, många slagsmål har börjat efter någon anklagat en häxa eller häxmästare för att bara vara en magisk hora. På samma sätt brukar barderna och tjuvarna tyst bilda en pakt så att när något försvinner och de oundvikligen får skulden så har de varandras ryggar.

Ja, men inte riktigt så som du beskrivit det.

Jag har spelat i kampanjer där vissa raser, som drow, har ett stigma och där en rollperson varit en drow.
Jag har spelat i kampanjer där magiker anses vara i maskopi med djävulen och därför borde brännas på bål.
Jag har spelat i kampanjer där paladinen är en finare adelsman och tjuven är föräldralöst gatubarn - och det uppstår spänningar p.g.a. deras olika världsyn.

 

[anth]

Fattigdom är en utmärkt utgångspunkt för äventyr.

Jag tycker att "påtvingad fattigdom" är ännu bättre:

- Rollpersonerna land blir invaderat av fiendestyrkor och rollpersonerna måste fly med endast det de orkar bära.
- En skogsbrand (eller kanske en röd drake) bränner ner rollpersonernas by.
- Rollpersonerna blir tillfångatagna, sålda som slavar, men lyckas fly - men har ingen direkt möjlighet att ta sig hem igen.
- Länsherren hyser agg mot dem och förklarar dem laglösa.

Förutom påtivngad fattigdom är saker som hämnd, återupprättat rykte och liknande involverat i ovanstående.

 

[God45]

Jag tycker att "påtvingad fattigdom" är ännu bättre:

- Rollpersonerna land blir invaderat av fiendestyrkor och rollpersonerna måste fly med endast det de orkar bära.
- En skogsbrand (eller kanske en röd drake) bränner ner rollpersonernas by.
- Rollpersonerna blir tillfångatagna, sålda som slavar, men lyckas fly - men har ingen direkt möjlighet att ta sig hem igen.
- Länsherren hyser agg mot dem och förklarar dem laglösa.

Förutom påtivngad fattigdom är saker som hämnd, återupprättat rykte och liknande involverat i ovanstående.

Ett sätt är stt ge XP för bortslösade pengar. Spenderar du dem på något vettigt får du ju redan något. XP får du för att få upp saker till ytan, sälja dem och sedan slösa pengarna på en jättefest, skänka dem till kyrkan, låta bygga en enorm staty av dig själv eller något liknande. Då börjar karaktärerna nästan varje äventyr luspanka.

 

[Mogger]

Jag tycker att upplägget i Mutant: Undergångens arvtagare är perfekt. Det är visserligen inte stenhårt uttalat, men det finns gott om "äventyrare" i settingen, zonrotare, robotjägare, prylfixare m.m. Att ge sig ut och trotsa zonens fasor är liksom en inbyggd del i settingens ekonomi. Du hittar lite fynd och säljer dem på Schackara, festar runt på lite joshak och drar sedan till zons igen. Det finns intressegrupper och som spelet kan kroka in i, det finns en övergripande (och till viss del) fyndstyrd maktkamp som genomsyrar samhället.

Således finns det äventyrare som är framgångsrika, det finns äventyrare som är helt utblottade, tokjosstinna och rötskadade. Men, de är inte rotlösa. De fungerar inte i ett parallellt samhälle. De är en del av ett sammanhang. För mig krävs det för att det ska bli intressant.

Jag säger inte på något sätt att detta är det enda eller bästa sättet, men det är enda sättet för mig. Visst kan jag spela en rotlös gravplundrare utan socialt sammanhang men det gör inget för mig. Så jag föredrar ett annat upplägg.

 

[anth]

Låter som en bugg.

Det är inte en bug, det är en feature - både i rollspel och IRL.

Ska det verkligen vara så lönsamt att ha ihjäl monster?

Det är inte lönsamt att ha ihjäl monster. Däremot är det lönsammare att äventyra än att vara hemma och sköta bondgården. Men i äventyrarens arbetsbeskrivning står "döda monster eller dö själv".

Och så är det också IRL.

Jag känner en person som är utbildad IT-tekniker. Han kan när som helst få jobb i Sverige med 40000 kr i månadslön.
Han jobbar som målare på en oljeplattform 2 veckor i månaden och drar in 60000 kr/mån efter skatt.

Legoknektar/livvakter drar in minst 50000 kr/mån.

o.s.v.

Vad händer om man vänder på steken - RP börjar rika och måste sen slösa sina surt förvärvade slantar för att rädda prinsessan, och är sen utfattiga i äventyrets slut (men har kanske lärt sig något...?)?

Jag kan tänka mig ett rollspel där man spelar en väldigt rik person blir huvudlöst förälskad i en väldigt fattig person som kanske blir kidnappad.
Jag kan tänka mig att det blir riktigt bra om den rike blir av med hela sin förmögenhet, bara denne får leva med sin älskade.
Se Edward VIII och Wallis Simpson

Är rollspel verkligen så materialistiskt att det bara handlar om att samla på sig saker?

För mig handlar rollspel om att rollpersonen ska utvecklas. Att samla på sig XP, pengar och saker är ett enkelt sätt att mäta utvecklingen. Om det är ett bra sätt är en helt annan fråga. Däremot tycker väldigt många IRL att "mest saker när man dör vinner". Flera personer jag känner har den inställningen.

 

[anth]

Fast i filmer är det oftast anti-hjälten som låter sig motiveras av enbart pengar. En bra historia kräver en annan motor.

?????
Vi har tydligen helt olika syn på vad en "bra historia" är för något.
Men det kan bero på att väldigt många av mina rollpersoner skulle kunna beskrivas som just anti-hjältar.

Så att vara äventyrare är bara ett jobb som vilket annat som helst? Det låter ju definitivt som medelklass. Man hyr ut sina tjänster.

Hur definierar du medelklass?
Kallar du en VD för ett börsföretag som tjänar 10 miljoner kr om året för medelklass?
Det är nämligen vad äventyrare tjänar i förhållande till just medelklassen.

 

[anth]

Är spelarkaraktärerna de enda äventyrarna eller är världen nerlusad av krigare, munkar tjuvar och trollkarlar, som ränner runt i skog och mark gravplundrar och snor släktklenoder.

Äventyrare är extremt ovanliga, men äventyrare dras till samma "äventyrarplatser" och brukar därför möta andra äventyrare.

En hemlig agent är extremt ovanligt, ändå tenderar James Bond att stöta på andra hemliga agenter.

En börs-VD är extremt ovanlig, ändå tenderar börs-VD:ar att umgås med varandra.

En adelsman är extremt ovanlig, ändå tenderar adel att umgås med varandra.

o.s.v.

 

[anth]

Ett sätt är stt ge XP för bortslösade pengar. Spenderar du dem på något vettigt får du ju redan något. XP får du för att få upp saker till ytan, sälja dem och sedan slösa pengarna på en jättefest, skänka dem till kyrkan, låta bygga en enorm staty av dig själv eller något liknande. Då börjar karaktärerna nästan varje äventyr luspanka.

Jupp. Jag brukar kalla den "Conan"-regeln eftersom det var så Conan levde (nu talar jag INTE om något Conan-rollspel, utan om karaktären Conan skapad av REH på 1930-talet).

Lustigt nog tycker flera rollspelare inte om den här regeln - fastän är ett perfekt incitament för rollpersonerna att gå ut och äventyra igen.

 

[Ram]

Äventyrare är extremt ovanliga, men äventyrare dras till samma "äventyrarplatser" och brukar därför möta andra äventyrare.

Är äventyrare extremt ovanliga i en rollspelsvärld? Det är relativt såklart, men med allt knepigt som finns och händer i fantasivärldar så tror jag inte att legosvärd och legoproblemlösare är så extremt ovanligt.

 

[Fiktionslek]

Är fantasyvärldar bara en spegling av den värld spelarna själva lever i?

Underklass --> För få möjligheter till äventyr, för få resurser.
Överklass --> För många möjligheter till äventyr, eller för mycket ansvar?

Hade ju varit ett intressant scenario om samtliga karaktärer i spelet är småbarnsföräldrar som lämnar sin barn åt barnvakten för att gå ner i en hemlig grotta och döda monster och leta skatter.

Fungerar bara rollspel som eskapism om karaktärerna saknar ansvar? Är äventyr motsatsen till ansvar?

Äventyrare är nästan alltid rotlösa eller tagna ur sitt sammanhang, men det hade kanske varit intressant att undersöka andra sidan av spektrumet, med rollkaraktärer med extremt djupa rötter, som t.ex. skotsk adel som levt på ägorna i hundratals år, och en del av spelet går ut på att luska fram sin egna släkts historia och hur den påverkar konflikterna som sker idag.

Testa Oktoberlandet! Där är rollpersonen alltid rotad i ett benhårt klassamhälle, men är samtidigt ute på äventyr.

Hälsar

Christian

 

[Magnus Seter]

Äventyrare är även termen som konsekvent används i DoD och alla dess arvtagare, så jag påstår att din inskränkta definition inte stämmer, varför jag efterfrågade en tydligare definition. Vilket du hade sett om du läst hela inlägget istället för att hävda tolkningsföreträde...

Edit: Dessutom är det uppenbart att trådskaparen har en bredare definition. Men du kanske inte läste det inlägget heller?

MODERERANDE INLÄGG:

Well that escalated quickly.

Softa, gänget!

/Magnus

 

[Staffan]

Jupp. Jag brukar kalla den "Conan"-regeln eftersom det var så Conan levde (nu talar jag INTE om något Conan-rollspel, utan om karaktären Conan skapad av REH på 1930-talet).

Lustigt nog tycker flera rollspelare inte om den här regeln - fastän är ett perfekt incitament för rollpersonerna att gå ut och äventyra igen.

Jag har för mig att Mongooses Conan-rollspel med d20-motorn hade en regel för att få samma effekt: om du inte uttryckligen sparade ihop till något specifikt, så kostar varje veckas downtime hälften av din förmögenhet i att festa loss eller vad nu din rollperson gör när hen inte riskerar livet på äventyr.

 

[Ulfgeir]

En annan fråga är ju, hur ofta tar äventyrare och pensionerar sig för att med hjälp av sina nyfunna rikedomar ge sig själva och sin familj ett stabilt och säkert liv?