Om du vill spela så, visst, men jag tror inte att känslan av att spela onding infinner sig. Av två skäl.Du klagar på att ondingarna utövar dubbelmoral? De är fortfarande människor av kött och blod, och har därmed ett visst behov av kontakt med andra, och kan faktiskt tycka om andra. Det är bara det att de dessutom är giriga, våldsamma, själviska och förrädiska. Visst, deras sammanhållning kanske inte är den bästa när de lockas att hugga varandra i ryggen, men även folk som i övrigt gör obehagliga saker kan hysa vänskapliga känslor för andra. Det finns ingen motsägelse i det. Snarare skulle jag klaga på dåligt rollgestaltande om en karaktär helt och hållet saknade självmotsägelser.
- Istället för en klassisk "god" men hårdför äventyrare som fungerar i en grupp men låter ändamålen helga medlen så länge han kan påvisa att hans handlingar leder till något gott i slutändan, får vi en dito som inte anser sig behöva förklara sina handlingar. Båda rollpersonerna spelas på ungefär samma sätt.
- Rollpersonen kan vara ond när det passar (dvs mot omvärlden) och snäll när det passar (dvs inom gruppen). Det kanske kan kallas god rollgestaltning, och det är säkert vad spelaren svarar om någon ifrågasätter hans sätt att spela rollpersonen. Jag däremot kallar det för sanktionerad munchkinism.
Gordeg