Nekromanti Är det kul att spela skurk?

[Big Marco]

Jag håller på att småklura kring ett agent-rollspel. Tankarna gled iväg dock till ett annat spelkoncept (tack vare Krilles fråga om konspirationer) och jag började dra upp ramar för att spela medlemmar i en cinematisk brottsorganisation, typ SPECTRE (James Bond).

Eftersom jag gärna bygger regler som skall passa tema och stil snarare än simulera en hel värld så uppkom en del klurigheter på vägen. Dock kom en grundfråga upp.

Är det kul att spela den typen av spel överhuvudtaget? Där man är skurk? Och finns det sådana spel redan? Dedikerade alltså.

 

[Genesis]

Är det kul att spela den typen av spel överhuvudtaget? Där man är skurk?

Jag tror att det beror en hel del på vad man gör. Jag skulle tycka att det vore skitfräckt om spelet koncentrerade sig på att smida planer på världsherravälde, ringa och utpressa Pentagon, designa sin hemliga lya och sina hantlangare ("Mina hantlangare skall ha plommonstop med klockor på, och slåss med visare!"), hitta på ondskefulla fällor, skratta hysteriskt, bli attackerad av agenter och allehanda hjältepatrask, och hitta deras svagheter och utnyttja dem ("Ta tillfånga hans fru och häng henne i en lina från Eiffeltornet!"), och så vidare. Det hela kommer nog att bero på hur reglerna ser ut. Jag skulle nog vilja ha ganska speliga regler och resolutionsmekanismer (så att hur väl du smider dina planer verkligen har effekt på om de lyckas eller inte, och det inte bara blir fluff), och man behöver nog ofta se det hela på ett metaplan. Du spelar striden mellan dina hantlangare och hjältarna, även om du inte är närvarande, och så vidare. Det kan nog lätt bli trist om man bara sitter i sin fåtölj och klappar sin katt, medan folk kommer in och berättar vad som händer.

En annan utmaning är att få ihop det med flera skurkar, utan att det blir alldeles för mycket av allt. Ett fräckt alternativ tycker jag vore om du smällde ihop det med ditt agentspel (eventuellt som ett valfritt alternativ), så att en spelare spelar skurken, en är spelledare, och resten är agenter. Skurken kan då gå in i sin roll och försöka djävlas med agenterna på sätt som en spelledare inte kan tillåta sig att göra.

 

[Rising]

Känner inte till att det har gjorts. Väldigt många som påstår sig ha gestaltat skurkar har dock bara gestaltat vad jag skulle vilja kalla "antihjältar". Alltså; de är i grund och botten hjältar som vanligt (=de antar uppdrag och försöker stoppa de planer som sätts i rullning av skurkarna), men de har inte någon ädel moral eller någon dygd att tala om, och de kan ha flera laster och bete sig ohyffsat. (Men det är ju inte direkt något konstigt med det - så beter sig ju mer eller mindre alla rollpersoner. Det som är anmärkningsvärt när man låter vanliga spelare gestalta orcher och troll är snarast hur lite som ändras från hur de uppför sig och resonerar när de gestaltar s.k. ädla alver och fromma paladiner.)

Att vara den riktiga skurken skulle vara intressant. Alltså att vara den aktiva parten; den som sätter något i rullning som hjältarna sedan reagerar på och försöker förhindra. Alltså inte att vara Ringens Brödraskap som far ut på en strapatsrik resa, utan att vara Jokern och uppfinna något sorts gift och sedan bara sitta och vänta i en underjordisk bas - eller ett övergivet nöjesfält av något slag - på att Batman skall komma farande.

Att inte att vara den som hamnar i knipa och som tar sig ut på sensationella sätt, utan att vara den som placerar hjälten (såsom James Bond) i en dödsfälla och sedan säger "tyärr har vi inte tid att se er dö, för vi skall iväg och göra bla bla bla" för att sedan åka därifrån.

Jag har aldrig hört talas om ett spel där man är den faktiska skurken - den som agerar - istället för att reagera.

 

[krank]

Jag har aldrig hört talas om ett spel där man är den faktiska skurken - den som agerar - istället för att reagera.

Inte jag heller - eller ja, jag har spelat sådana kampanjer (senast en Sithkampanj i Star Wars, där vi verkligen var ett gäng proaktiva jävlar), men något dedikerat spel känner jag inte till.

Himskans skojjig idé, dock.

 

[Johan K]

Är det kul att spela den typen av spel överhuvudtaget? Där man är skurk?

Tjaa, jag skulle tycka at det vore skoj, eller vad man nu ska säga att spela skurk. Att gå ifrån lite att man är ute & räddar världen allt som oftas & istället får spela lite mer skurk.

Och finns det sådana spel redan?

Inte en susnig faktsitk. Jag har inte hört talas om nått sådant renodlat skurk-spel iaf..

 

[Blasphemy]

Jag tycker det låter kul - men frågan är också cinematiskt på vilket sätt?. Du nämner Specter och då låter det ju lite som att skurkarna skall ha speciella egenheter men inte vara lika galna som i exempelvis Batman.

Ett problem är ju att på film så är oftast skurkarna ensamma (förutom hundratals namnlösa underhuggare) och smider själva planer på att ta över världen. Skall en hel grupp rollpersoner vara i den positionen blir det nog en hel del käbbel.

Det enklaste är väl dock om det finns en Superskurk (han som bor i vulkanen eller staden under vattnet) och att han sedan väljer ut en grupp illvilliga personer (rollpersonerna) och sedan sänder dem på uppdrag. Men självklart blir de mer antihjältar än skurkar men jag tror inte att det blir så kul om de bara skall sitta och göra planer i sin bas och därefter vänta på att de slår in och att det sedan dyker upp en grupp hjältar.

Allt hänger som sagt på graden av realism. Spelar Rollpersonerna CIA:agenter i en "realistisk" spelvärld så kan de nog vara minst lika skurkaktiga som terroristerna de bekämpar.

Gör man skurkgrupper bör det ju finnas regler för positioner inom gruppen. Hur man backstabbar varandra för att nå högre upp och således komma närmare superskurken och dennes gunst.

 

[PVC]

Jag ser ingen anledning till att det skulle vara mindre intresant ur rollspelssammanhang än något annat på marknaden. En roll att spelas precis som alla andra.

En sak som dock är intressant är var tonvikten ligger. Är skurken genomond bara för att han är det, utan att vidare förklaringar ges, eller kan man som spelare gotta sig i tragiska barndomar och alla de hemska upplevelser som har format den förvridna världsbilden skurken representerar.

Oavsett vilken av de synerna man använder sig av lockar man nog spelare; kanske bara spelare av olika typer.

 

[Dilandau]

Nä det är inte kul. För i min erfarenhet blandar folk ihop "skurk" med "massmördande våldtäktsman" skrämmande ofta.

 

[Gordeg]

Ett problem är ju att på film så är oftast skurkarna ensamma (förutom hundratals namnlösa underhuggare) och smider själva planer på att ta över världen. Skall en hel grupp rollpersoner vara i den positionen blir det nog en hel del käbbel.

Oh ja. Om man vill köra en skurkkampanj måste man nog vara beredd på att spelarna förr eller senare kommer att ägna 99% av sin uppmärksamhet åt att plotta mot varandra.
Definitionen av en skurk kan förstås variera, men jag tycker att en skurk ska sätta sig själv i första rummet och inte ha några skrupler mot att förråda sina allierade. Annars är det inte en riktig skurk utan bara den sortens antihjälte som Rising beskrev.

Har spelat en del Dungeons & Dragons med "onda" rollpersoner i gruppen, dvs att en, flera eller samtliga rollpersoner haft evil alignment. Jag har aldrig upplevt något annat än att "ondingens" närvaro i gruppen känts konstlad och konstruerad. Eller att de hela grupperna av ondingar borde splittrats för länge sedan om inte det finns en tydlig och dominerande ledare.

Gordeg

 

[Mouja]

Att spela 'skurk' är någonting som händer rätt ofta i våra kampanjer.. det brukar te sig att någon blir övertalad utav ärkeskurken och går med honom för att svika de andra protagonisterna. Ett löfte om pengar till en skuldsatt spelberoende f.d. advokat, löfte om makt till en uttråkad och lagomt korrumperad stadsvakt.. det slutar många gånger (långt ifrån alltid) med att spelet tar en abrupt vändning för (läs; mot) rollpersonerna.

Men att spela ärkeskurk, som Rising nämner, tror jag däremot kan bli väldigt långtråkigt. Är man hantlangare under ärkeskurken så finns det motgångar som man får ta en litet mer hands on approach på. Att sitta och säga "Du! Ut och döda Captain Obvious... innan han säger någonting mer uppenbart och jag får spunk." för att sedan vänta på att han ska komma tillbaka och säga att han misslyckats - lär bli tråkigt. Trots de coola monologerna och häftiga slutstriderna, där man riskerar en 95% hollywoodrisk att dö.

Kort sagt; jag är för spelbara skurkar, men jag är emot spelbara ärkeskurkar.

 

[Svarte Faraonen]

"Har spelat en del Dungeons & Dragons med "onda" rollpersoner i gruppen, dvs att en, flera eller samtliga rollpersoner haft evil alignment. Jag har aldrig upplevt något annat än att "ondingens" närvaro i gruppen känts konstlad och konstruerad. Eller att de hela grupperna av ondingar borde splittrats för länge sedan om inte det finns en tydlig och dominerande ledare."

Bara för att man är ond behöver man inte vara helt befriad från vänskapsband. En ond grupp kan fortfarande gilla varandra på ett personligt plan, även om de arbetar för att hugga ihjäl omvärlden. Till och med en grupp med personer med en mängd dolda agendor kan hålla ihop, om agendorna kräver det -- huvudpersonerna i Darken är ett exempel på båda dessa faktorer. Vissa har personliga vänskapsband (Gort och Mink), andra har religiösa skäl att delta (Gort är en förkämpe för Komiyans gud) och vissa är helt enkelt ute efter personlig vinning eller andra fördelar (Jill).

 

[Troberg]

Har spelat en del Dungeons & Dragons med "onda" rollpersoner i gruppen, dvs att en, flera eller samtliga rollpersoner haft evil alignment. Jag har aldrig upplevt något annat än att "ondingens" närvaro i gruppen känts konstlad och konstruerad. Eller att de hela grupperna av ondingar borde splittrats för länge sedan om inte det finns en tydlig och dominerande ledare.

Hmm, det ger mig en idé!

En ond ledare som styr över en grupp goda karaktärer. Han försöker så mycket han kan att ställa till det för världen i allmänhet, medan resten av gruppen gör allt för att fucka upp hans planer på ett diskret sätt.

 

[Gordeg]

Bara för att man är ond behöver man inte vara helt befriad från vänskapsband. En ond grupp kan fortfarande gilla varandra på ett personligt plan, även om de arbetar för att hugga ihjäl omvärlden.

Exakt detta är anledningen till att onding-i-gruppen situationer brukar kännas tillgjorda. Den onda rollpersonen har en moral för relationer inom gruppen, en annan moral gentemot alla andra.
Hade vi fört samma resonemang om något annat som har med alignment/karaktärsdrag att göra hade vi säkert snabbt diagnostiserat detta som inkonsekvent rollgestaltande.

Till och med en grupp med personer med en mängd dolda agendor kan hålla ihop, om agendorna kräver det -- huvudpersonerna i Darken är ett exempel på båda dessa faktorer. Vissa har personliga vänskapsband (Gort och Mink), andra har religiösa skäl att delta (Gort är en förkämpe för Komiyans gud) och vissa är helt enkelt ute efter personlig vinning eller andra fördelar (Jill).

Som det brukar sägas, en författare har ju kontroll över alla delar av storyn och kan pussla ihop den så att även osannolika grejor funkar. En spelgrupp är betydligt mer labil och oförutsägbar.

Gordeg

 

[Mogger]

Indy?

På Gothcon har det ju körst en del sköna scenarion där man spelar naziskurk som slåss mot Iniana Jones. Jag har lyckats missa alla men hört mycket gott om dom. Det är också det enda jag kommer att tänka på.

Att spela skurk, alltså en riktig skurk, är ju att de är så förbannat endimmensionella. Deras enda uppgift är ju att vara lagom publikfirande sadistiska så att hjälten kan läxa upp skurken i slutet. Hur kul det är att spela skurk hänger på settingen i övrigt. Att spela skurk i en värld som Noirs gör ju ingen större skillnad.

Bra skurkar är ju för övrigt skurkar med en tydlig svaghet, som Darth Vader. Att kämpa mot sin egen son är ju en fruktansvärt cool konflikt, speciellt i en space opera setting.

Man spelar ju skurk i My life With Master förresten, iaf typ.

 

[Illern]

Tillfälligt skulle jag nog gilla det men i det långa loppet är jag mer förtjust i de mer blandade rollerna som är vare sig goda eller onda och både och.

 

[Troberg]

Re: Indy?

Att spela skurk, alltså en riktig skurk, är ju att de är så förbannat endimmensionella.

Det gäller i ännu högre grad hjälten. Titta på film, vem är det som är charmen i filmen, hjälten eller skurken:

* Vader eller Luke?
* Liftaren eller killen som har huvudrollen?
* Replikanten eller blade runnern?
* Hannibal Lector eller polisen?

En skurk kan helt enkelt ta ut svängarna lite mer, och är viktigare för handlingen än vad hjälten är.

 

[Rickard]

Nä det är inte kul. För i min erfarenhet blandar folk ihop "skurk" med "massmördande våldtäktsman" skrämmande ofta.

I min erfarenhet så blandar folk ihop "äventyrare" med "massmördande våldtäksman" skrämmande ofta.

/Han som har äventyret en del i sina dar

 

[Sanjuro]

Det var bara tvunget att sägas... [ANT]

Snacka om öppet mål.

 

[Nightowl]

Att våldta och mörda är ju KUL! [ANT]

Dom som mördar och våldtar är ena sjuka jävlar, däremot.

Erik, ingen är så depraverad att han inte äcklas och upprörs av någon annans beteende

 

[Svarte Faraonen]

"Exakt detta är anledningen till att onding-i-gruppen situationer brukar kännas tillgjorda. Den onda rollpersonen har en moral för relationer inom gruppen, en annan moral gentemot alla andra.
Hade vi fört samma resonemang om något annat som har med alignment/karaktärsdrag att göra hade vi säkert snabbt diagnostiserat detta som inkonsekvent rollgestaltande."

Du klagar på att ondingarna utövar dubbelmoral? De är fortfarande människor av kött och blod, och har därmed ett visst behov av kontakt med andra, och kan faktiskt tycka om andra. Det är bara det att de dessutom är giriga, våldsamma, själviska och förrädiska. Visst, deras sammanhållning kanske inte är den bästa när de lockas att hugga varandra i ryggen, men även folk som i övrigt gör obehagliga saker kan hysa vänskapliga känslor för andra. Det finns ingen motsägelse i det. Snarare skulle jag klaga på dåligt rollgestaltande om en karaktär helt och hållet saknade självmotsägelser.