krank;n349357 said:
Det här har jag funderat över i många år: måste man verkligen ta till döden för att det ska bli spännande? Blir det inte lite tjatigt om det är samma sak som står på spel exakt varje gång? För mig känns det lite så. Nästan lite… fantasilöst.
För mig är strid inte "spännande", utan mest ett tråkigt avbrott där man nästan inte har någon kontroll och därmed inte behöver bry sig. Det är inte "spännande" med strid – det är bara trist. Kan vi inte vara klara med striden snart, så vi kan fortsätta rollspela? Det finns många skäl till varför jag brukar försöka undvika att "slänga in en strid" i scenarier i onödan – det är inte speciellt spännande, det känns mest som en cop-out för att jag inte kom på någon intressant utmaning för spelarna.
Först och främst finns det ju mycket som kan stå på spel som inte innebär döden – relationer, mental och psykisk hälsa, egendom, utseende, ära och anseende till exempel. Jag kan tycka att det rentav är värre ifall en rollperson blir allmänt utskrattad, än om den dör. Det känns mer, liksom.
Sedan står såklart saker på spel i äventyret – om det t.ex. är ett mordmysterium kan ju den skyldige komma undan! Och då får man ju inte känna den där sköna känslan av att ha varit smart, och överlistat någon.
Sedan är jag också oerhört skeptisk i grunden till att det absolut måste finnas någon "fara" eller ens någon "utmaning". Walking simulators är ganska trevliga saker i datorspelsvärlden, och där finns ju ingen "fara" och ingen vidare "utmaning" alls. De är bara intressanta upplevelser. I den mån det finns "spänning" så ligger den i just anspänningen mellan det man redan vet och det man inte ännu vet.
Döden innebär ju att rollpersonen oåterkalleligt är borta. Tjatigt att det är döden som står för den konsekvensen? Tja, verkligheten är ju också extrem fantasilös så tillvida att alla som lever kommer att upphöra med det genom att dö, inga undantag.
Men jag håller med, meningslösa strider bara för att fördriva tiden är trist.
Att gambla med tråkigheten att göra en ny rollperson kan vara spännande. Framför allt om det är på riktigt. "Missar du det här tärningsslaget så ramlar din rollperson ner för stupet och dör. Är du säker på att du försöker hoppa?" (Och sådan rullar man alltid öppet - helst ska spelarna göra det själv.)
Men jag upplever också att de absolut flesta har andra typer av utmaningar också. Det är bara det att de ofta inte är lika ultimata. Trist att du gjorde bort dig på föreställningen, men man har alltid möjligheten att ta revanch.... tills rollpersonen dör vill säga.
Skulle också vilja tillägga att spel där döden
inte är slutgiltig bara gör gränsen diffus. Jaha... kan man återuppväcka döda i den här spelvärlden, då är inte de spännande resultaten med döden som insats lika spännande längre, eftersom det faktiskt inte behöver innebära slutet för rollpersonen. Lite grann att man tar bort poängen med döden isåfall.
Men jag kan nog tycka att många spel skulle må bättre av att verkligen fundera på om man behöver ha med döden som resultat. Jag gillar att Västmark hade det som frivillig regel t.ex. det har jag tagit med mig till andra fantasyspel när vi har velat köra en episk kampanj där det är lite underförstått att rollpersonerna inte ska dö. Hundra gånger hellre tar jag bort dödsreglerna än nerfar resultat t.ex.
Men det är en stil, och just nu när vi kör förhållandevis jättedödlig OSR så känns det som ett uppfriskande ombyte mot Hjältarnas tid som är mycket vänligare på den punkten.
