Nekromanti Är rollspelande tråkigt i rollspel? Clickbait titel!

[Twitchy]

Med denna tråd vill jag kolla:
* hur många andra tänker som jag,
* om min syn på rollspel är något värt att arbeta vidare på
* eller om jag borde ge upp och ansluta mig till det (i min uppfattning) mer vanliga sättet att spela rollspel på.
Gå gärna OT om ni vill.

Jag vill börja med att säga att jag inte tycker att folk spelar "fel" och att jag har "rätt".
Men jag tycker att när folk rollspelar ut karaktärers konversationer så är det oftast tråkigt. Inklusive mig själv så är 99% av spelare är inte kapabla att spontant komma på intressant och rolig konversation.
Det blir ofta krystat eller drar ut på tiden.

I min tanke så är en rolig diskussion eller konversation på samma nivå som det man hittar i en bok eller film, för det är den standard som vi jämför mot. För att nå det konstant skulle det krävas en grupp av professionella skådespelare som spelare och en regissör/författare som spelledare.

Brevity is the soul of wit.
Jag tycker man borde istället berätta i breda beskrivande drag hur ens karaktär beter sig och bara säga ett par meningar av faktisk dialog. Spelledaren avgör om det får den önskade utkomsten för spelaren eller inte, antingen i ett direktbeslut på känsla eller genom ett färdighetsslag från spelaren.
Spelledaren beskriver i breda drag hur hans spelledarperson reagerar och ger ett par meningar dialog tillbaka.
En hel konversation ska optimalt ta 2-4 minuter av rollspelande.

Man sparar de långa konversationerna som man rollspelar helt och hållet som sin karaktär till de stora ögonblicken, förräderiet från en gammal vän, den avgörande striden med antagonisten, etc.

Om inspiration slår en spelare och han spontat kommer på häftig konversation ska det självklart vara fritt fram att köra på det oavsett situationen. En väl levererad monolog eller dialog är en av det bästa sakerna inom rollspel, men det händer inte ofta. Det här är inte tänkt att hämma rollspelande, men att effektivisera och minimera de tråkiga bitarna av det.
Jag tror de flesta vet innan de börjar prata om de faktiskt har något häftigt de vill få fram, och om man inte har det så kör man på det här sättet för att komma vidare snabbt.

Det här är ett exempel på vad jag tycker kan vara bra konversation i rollspel, man bör ha det lite längre med introduktioner, avsked och lite annat som får det att låta mer naturligt mellan 2 personer, men jag vill bara visa uppbyggnaden och orkar inte ta med det i exemplet:
Spelaren möter en rival gangsterboss, spelaren har satt upp ett bakhåll och han ska försöka lura rivalen att attackera spelaren med sitt gäng.

Spelare: Jag går upp till honom med ett hånleende, under konversationen så släpper jag några halvt dolda förolämpningar och hot för att få honom arg och ur balans. I en av förolämpningarna så får jag det att verka som att jag försagt mig och avslöjat vart mitt gängs gömställe är utan att märka det, egentligen så är det där som jag har satt upp mitt bakhåll. Jag säger nått i stil med, "Nya tider är på väg old timer, skräpet är på väg ut och jag är sophämtaren, kungen på tippen"

GM: Rulla för subterfuge.
Spelare: Jag lyckas.

GM: Bossen ger dig en blick av ilska men vid ditt försägande så börjar han istället le ett kallt leende. Han säger, "Ett råd från en äldre och visare person, fira inte dina segrar förrän du har segrat. Det kan hända att du kommer ångra dina ord."

Sen är det klart och man går vidare, istället för att spelaren ska haltande och omsorgsfullt formulera sig för samma resultat.

Sammanfattningsvis.

Jag tycker folk borde rollspela sina karaktärer, men att folk vet om det har något häftigt att rollspela i den situationen de är i. Om de inte har det borde det finnas ett smidigt sätt att fortfarande få häftigt innehåll samtidigt som det går snabbt att komma vidare i rollspelet.

Tankar?

 

[Gurgeh]

En av de bra sakerna med rollspel är att det finns många olika moment som tilltalar många olika personlighetstyper. Man kan tycka att det mest spännande är striderna, att opta sin rollperson, att leva sig in i rollspersonens känslor, att utforska världen, att improvisera en historia, eller något helt annat. Själv tycker jag att något av det roligaste är att snacka skit med spelledarpersoner eller de andra rollpersonerna. Ofta behöver jag inte ha något vettigt att säga; det kan vara kul ändå.

Men som sagt: det finns ju många andra saker man kan koncentrera sig på när man rollspelar om man inte tycker att just det är kul.

 

[Bolongo]

Övergripande svar: Your Mileage May Vary.

Lite längre, men fortfarande koncist: som Gurgeh säger är smaken som baken. Jag tycker att alla skall rollspela så mycket de klarar av och gillar att göra det. Som spelledare försöker jag sätta tonen genom att rollspela mina SLP i vad jag tycker vara en rimlig utsträckning, sedan får spelarna haka på i mån av intresse och förmåga. Men jag kör till exempel aldrig med mekanismer som belönar eller bestraffar spelare för sitt eventuella estradörskap. (Notera att detta inte är det samma som att belöna/bestraffa rollföljande - om det står på pappret framför dig att din RP är "generös" så förväntar jag mig att pengarna rullar, men du behöver inte gestalta det med en lustig dialekt om du inte verkligen vill det.)

En sidoanmärkning: när du nämner "intressant och rolig konversation" så går mina tankar till en av mina käpphästar - kanske övertolkar jag dig här, men det låter för mig som ytliga konversationer, kallprat som mest är till för att sätta färg på spelmötet. Sådant tycker jag personligen inte är speciellt viktigt, och kan till och med bli irriterad om det pågår för länge (som när Laura på Critical Role prompt skall rollspela köpslående med varje random butiksägare om varenda litet inköp...). De konversationer som kan vara viktiga att rollspela är inte de intressanta och roliga, utan de dramatiska och konfliktfyllda - de där något står på spel.

Sedan har så klart varje regel undantag. När vi spelade Curse of Strahd blev mina spelare väldigt förtjusta i Blinsky, och gick tillbaks till honom flera gånger bara för att få tjöta, och det var OK med mig.

 

[krank]

En av de bra sakerna med rollspel är att det finns många olika moment som tilltalar många olika personlighetstyper. Man kan tycka att det mest spännande är striderna, att opta sin rollperson, att leva sig in i rollspersonens känslor, att utforska världen, att improvisera en historia, eller något helt annat. Själv tycker jag att något av det roligaste är att snacka skit med spelledarpersoner eller de andra rollpersonerna. Ofta behöver jag inte ha något vettigt att säga; det kan vara kul ändå.

QFT.

För egen del kan jag också säga att jag faktiskt inte jämför med film eller TV-serier eller filmer. Jag är inte ute efter att återskapa något annat medium. De har sina starka sidor, rollspel har sina.

För mig är det balla med rollspel dels att jag som SL kan skapa en massa coolt utan en produktionsbudget, dels att jag som spelare kan få uppleva en massa intressanta grejer. Då blir det viktiga känslan av att det man gör är "på riktigt"; alltså att ens rollperson är en riktig person med ett känsloliv och egna tankar, som jag får möjlighet att leva mig in i. Inte att rollpersonen nödvändigtvis har intressanta grejer att säga eller är "cool" alla gånger.

Jag gillar kallprat med SLP:er. Jag ÄLSKAR in-gamediskussioner mellan rollpersoner, framför allt när de försöker göra en plan inför en heist eller försöker avgöra vem de kan lita på eller när de försöker bestämma sig för hur de ska agera på ett stycke information de har. Jag älskar också när de spelar ut konversationer med SLP:er och måste vakta tungan på riktigt för att hen inte ska fatta misstankar t.ex.

För mig är samtal rollspelens actionscener. Det är där mediets styrka ligger. Däremot kan vi gärna hoppa över alla strider och nästan alla tärningsslag, för där kan vi snacka tråkig skit som inte spelar till rollspelsmediets styrkor... =)

 

[zonk]

En kul konversation som adderar färg och personlighet kan ju vara en riktig höjdpunkt på spelmötet, oavsett om den är speciellt viktig eller inte! Rollspelande över huvud taget, såväl mellan RP som mellan RP och SLP (och ibland även mellan olika SLP) tycker jag ger nåt lite extra till mötet, finns inget tråkigare än att sitta flera timmar och enbart prata "out of character" och smida alla planer där. Det blir sånt avstånd till spelet.

Sen om det är en mer mundan konversation kan man ju för all del korta ner den lite, typ, åttonde gången man köper facklor av samma SLP - men lika väl, om det är en SLP som blivit kul och spelarna gillar att gnabba med hen, kör på, säger jag!

 

[Genesis]

Jag tycker som många andra att konversationer är rollspelens kärna. Det är där allt det göttiga finns och sker. Allt det övriga är ju mest för att ha intressanta saker att stoppa in i konversationerna.

Men man kan ju vilja ha ut olika saker av spelet. Det är bra att fundera över vad man gillar och anpassa spelet därefter (tillsammans med gruppen).

 

[Björn den gode]

Roller som rollspelar tänker jag att vi framförallt hittar i en del av de mer smala speln. I Daughters of Verona så är det rätt vanligt förekommande att en spelar låter sin kvinnliga roll klä ut sig och spela en manlig roll, förväxlingar uppstår, det är roligt, att det är roligt står till och med i reglerna.

Sen får du förstås gilla att spela hur du vill, men det låter lite som att du har för höga krav, själv är jag nöjd om en konversation känns verklig, den behöver inte alls vara filmisk, om vi inte spelar nerver av stål förstås då är det helt klart ett mål med filmiska dialoger men där brukar det också fungera bra att få till dom.

 

[Twitchy]

Övergripande svar: Your Mileage May Vary.

Lite längre, men fortfarande koncist: som Gurgeh säger är smaken som baken. Jag tycker att alla skall rollspela så mycket de klarar av och gillar att göra det. Som spelledare försöker jag sätta tonen genom att rollspela mina SLP i vad jag tycker vara en rimlig utsträckning, sedan får spelarna haka på i mån av intresse och förmåga. Men jag kör till exempel aldrig med mekanismer som belönar eller bestraffar spelare för sitt eventuella estradörskap. (Notera att detta inte är det samma som att belöna/bestraffa rollföljande - om det står på pappret framför dig att din RP är "generös" så förväntar jag mig att pengarna rullar, men du behöver inte gestalta det med en lustig dialekt om du inte verkligen vill det.)

En sidoanmärkning: när du nämner "intressant och rolig konversation" så går mina tankar till en av mina käpphästar - kanske övertolkar jag dig här, men det låter för mig som ytliga konversationer, kallprat som mest är till för att sätta färg på spelmötet. Sådant tycker jag personligen inte är speciellt viktigt, och kan till och med bli irriterad om det pågår för länge (som när Laura på Critical Role prompt skall rollspela köpslående med varje random butiksägare om varenda litet inköp...). De konversationer som kan vara viktiga att rollspela är inte de intressanta och roliga, utan de dramatiska och konfliktfyllda - de där något står på spel.

Sedan har så klart varje regel undantag. När vi spelade Curse of Strahd blev mina spelare väldigt förtjusta i Blinsky, och gick tillbaks till honom flera gånger bara för att få tjöta, och det var OK med mig.

Det är snarare tvärtom och jag tänker som dig, men du lyckades kanske beskriva det mer koncist än vad jag gjorde
* Rollspela så mycket man klarar av och känner för.
* Du behöver inte gestalta dina karaktärsdrag genom rollspelande, det räcker om dina handlingar gör det.
* Undvik att placera tid på "kallprat" i ett försök att sätta färg på mötet.
* Om ni hittar en situation som folk tycker är roligt, oavsett om det är med en random butiksägare, så kör hårt och rollspela fullt ut.

 

[Twitchy]

En av de bra sakerna med rollspel är att det finns många olika moment som tilltalar många olika personlighetstyper. Man kan tycka att det mest spännande är striderna, att opta sin rollperson, att leva sig in i rollspersonens känslor, att utforska världen, att improvisera en historia, eller något helt annat. Själv tycker jag att något av det roligaste är att snacka skit med spelledarpersoner eller de andra rollpersonerna. Ofta behöver jag inte ha något vettigt att säga; det kan vara kul ändå.

Men som sagt: det finns ju många andra saker man kan koncentrera sig på när man rollspelar om man inte tycker att just det är kul.

Yep, det är just den biten jag tycker är tråkig. Bara snacka skit. Det är ok och kan vara givande i korta intervaller på max 5 min. Men när de drar ut mer tid än så eller om folk ska stanna upp i varje situation de hamnar i för att snacka skit så tycker jag rollspelet försämras.

 

[Twitchy]

För mig är det balla med rollspel dels att jag som SL kan skapa en massa coolt utan en produktionsbudget, dels att jag som spelare kan få uppleva en massa intressanta grejer. Då blir det viktiga känslan av att det man gör är "på riktigt"; alltså att ens rollperson är en riktig person med ett känsloliv och egna tankar, som jag får möjlighet att leva mig in i.

Jag håller definitivt med att det är vad jag också vill uppnå med rollspel. Jag håller inte med om att kallprat, eller att rollspela ut varenda konversation ens karaktär är med i kommer leda till den känslan bättre.

Inte att rollpersonen nödvändigtvis har intressanta grejer att säga eller är "cool" alla gånger.

Mitt problem är att om man inte säger intressanta grejer då säger man ointressanta grejer, jag förstår inte riktigt varför det är fördelaktigt att ha kvar i sitt rollspel.
Sen när jag säger "häftig" konversation så menar jag inte att rollpersonen ska vara cool i varje samtal. Jag menar häftigt som att det ger en emotionell reaktion.
När ens karaktär är bruten, besegrad och gråtandes inför en hånande fiende och har en konversation tycker jag det minst är lika häftigt som när man utfört något annat coolt, om inte mer häftigt för det ser man sällan i rollspel.

Jag gillar kallprat med SLP:er. Jag ÄLSKAR in-gamediskussioner mellan rollpersoner, framför allt när de försöker göra en plan inför en heist eller försöker avgöra vem de kan lita på eller när de försöker bestämma sig för hur de ska agera på ett stycke information de har. Jag älskar också när de spelar ut konversationer med SLP:er och måste vakta tungan på riktigt för att hen inte ska fatta misstankar t.ex.

Mitt problem med dem grejerna är 2 saker.
1. Det brukar alltid ta för lång tid.15 min planering för heisten är superroligt, 1 timme är tråkigt.
2. Det är inte alltid man är sugen eller beredd på att hålla en invecklad konversation där man ska lyckas lura eller övertala någon. Istället föredrar jag ofta att bara behöva säga "Jag försöker lura honom att jag är överraskad att se honom och att jag är ensam så att han går djupare in och inte misstänker bakhållet." Och sen bara rulla ett färdighetsslag.

 

[krank]

1. Det brukar alltid ta för lång tid.15 min planering för heisten är superroligt, 1 timme är tråkigt.

Medan jag snarare tycker att planeringen är det roliga. Jag tycker att 2-3 timmars planering är ungefär lagom, framför allt om vi inkluderar att man scoutar platsen, ritar kartor, kollar vaktscheman, gör efterforskningar om vakternas privatliv etc. etc.

15 minuter är alldeles för kort. Då blir det ju generellt bara en skitdålig plan. Ibland har jag otåliga spelare som vill springa in efter bara en kvarts planering; dvs motsvarigheten till Leroy Jenkins... I såna grupper brukar jag snabbt sluta förbereda heistäventyr eftersom de ändå inte är så intresserade.

2. Det är inte alltid man är sugen eller beredd på att hålla en invecklad konversation där man ska lyckas lura eller övertala någon. Istället föredrar jag ofta att bara behöva säga "Jag försöker lura honom att jag är överraskad att se honom och att jag är ensam så att han går djupare in och inte misstänker bakhållet." Och sen bara rulla ett färdighetsslag.

Jag hatar sociala färdighetsslag. Ibland känner man inte för att ha en invecklad strid heller, brukar du avgöra sådana strider med ett tärningsslag? Ibland känner man inte för att göra en smart plan, låter du då folk rulla ett intelligensslag för att få fram den smartaste planen? Ibland känner man inte för att försöka lösa äventyr, då kan man ju bara ta fram tärningen och slå ett slag mot "lösa äventyr"...

Jag är helt för att man hoppar över tråkig skit som t.ex. strider, men jag föredrar nog om man i så fall snarare ser till att prata med SL så att man istället kör äventyr som inte har några strider. Och på samma sätt så om man inte vill köra socialt.

 

[luddwig]

Nej, rollspelande är roligt i rollspel. Till en viss gräns. Det ska vara en bra mix av rollspelande och andra intressanta delar så som utforskande, problemlösning och strider. Det får inte bli så mycket skitsnack att spelet inte längre har något momentum.

 

[ceruleanfive]

Varför spela ut något alls?

Spelare: Jag försöker döda monstret.
SL: Slå attack.
Spelare: Jag lyckas.
SL: Monstret dör.

Spelare: Jag försöker lösa mysteriet.
SL: Slå intelligens.
Spelare: Jag lyckas.
SL: Mysteriet löst.

Med det sagt håller jag med till viss del. Ibland kan det vara skönt att bara summera samtal, om de riskerar att vara helt meningslösa. Man behöver kanske inte ha 5 minuters konversation för att fråga om vägen till värdshuset. Har man bara några få timmar på sig att spela gör jag hellre intressanta saker än att bara ha vardagliga samtal.

Samtidigt kan de vardagliga samtalen ibland vara det som får rollspelet att kännas mer levande. Man kanske rentav klickar med den där slumpmässiga SLPn och har ett supertrevligt samtal.

Lagom är bäst, helt enkelt.

 

[Zorbeltuss]

Jag avskyr att behöva välja innan konversationen kommer upp.
Vissa dagar har man haft en dålig dag och klarar typ inte av rp konversationer alls.
Ibland klarar man allt.
Men det viktiga, vissa dagar orkar man inte med småkonversationer eller bara inte inspirerad nog för för de stora sakerna.

Det är anledningen till att jag inte rollspelat alls de senaste åren.

/Luna Lovegood

 

[Twitchy]

Varför spela ut något alls?

Spelare: Jag försöker döda monstret.
SL: Slå attack.
Spelare: Jag lyckas.
SL: Monstret dör.

Spelare: Jag försöker lösa mysteriet.
SL: Slå intelligens.
Spelare: Jag lyckas.
SL: Mysteriet löst.

Med det sagt håller jag med till viss del. Ibland kan det vara skönt att bara summera samtal, om de riskerar att vara helt meningslösa. Man behöver kanske inte ha 5 minuters konversation för att fråga om vägen till värdshuset. Har man bara några få timmar på sig att spela gör jag hellre intressanta saker än att bara ha vardagliga samtal.

Samtidigt kan de vardagliga samtalen ibland vara det som får rollspelet att kännas mer levande. Man kanske rentav klickar med den där slumpmässiga SLPn och har ett supertrevligt samtal.

Lagom är bäst, helt enkelt.

Exakt, lagom är bäst. Jag förespråkar ju självklart inte just det exemplet
Det jag upplever ofta är däremot den extrema motsatsen, att folk känner sig tvingade att spela ut i minut många konversationer som de egentligen hade velat spola förbi.
Jag tänker mig man börjar alltid samtalet, hälsar och rollspelar vad man vill få fram. Men om det efter några meningar inte riktigt klickar så går man vidare med några breda meningar som beskriver hur man tänker sig att samtalet avslutas.

Det finns nog inte en perfekt balans som alltid fungerar tyvärr. Det får nog komma in i spel eftersom gruppen lär känna vad varje person är bekväm med.
Det jag tycker är tråkigt är att det ibland inte alls går att göra så, att folk insisterar ibland på att allt ska spelas ut.

 

[Rhodryn]

Jag ligger ju där bland personer som tycker att själva "rollspelandet", "skådespelandet", utav rollspel är något som jag tycker mindre om än i närheten utav allt annat med rollspel.

Anledningen till det är nog åtminstone tvådelad, om inte flerdelad. Social oförmåga, ogillar att dra fokus till mig själv allt för mycket, ogillar att "göra bort mig själv", sen att jag ofta har i närheten utav inget att säga om ämnen som inte intresserar mig (oavsätt om det är oviktiga utfyllnads ämnen, eller faktiska "viktiga" ämnen), och där antalet ämnen som faktiskt intresserar mig är oerhört få (under de ca 5 timmarna, som jag spenderade med familjen i går, pga midsommar, så sa jag nog inte mer än ca 2-3 meningar värt utav ord pga det... och så har det alltid varit igenom alla åren för mig med min familj, och personer som jag varit runt pga arbete eller utbildningar eller arbetsförmedlingsprogram, etc... där jag spenderar åtminstone 90-95+% utav min tid med att inte säga någoting alls, för jag har inget att säga, och kan inte gräva fram tillräckligt mycket att säga heller)... Aspegers spelar antagligen en viss (eller större) roll i varför det är så för mig så klart, gissar jag på i alla fall. Etc, m.m, och så vidare. XD

Jag brukar se på det som en brunn... där mängden tillgängligt vatten som jag kan hinka upp för konversationer och ämnen som inte intresserar mig är oerhört lite (knappt ett snapsglas i de flesta fallen skulle jag säga... XD ). Person A: "Fint väder vi har... bättre än i går ju, blev ju genomsur pga regnet..."... Jag: "Ja... jo... men så brukar det ju vara... ... ... ehm... ... ... hoppas det fortsätter vara fint... ... ..."... och det är allt jag kan liksom få ut ur den konversationen, eller alla andra konversationer som handlar om ett ämne som jag inte är intresserad utav alls (oavsätt om det är oviktaga utfyllnads ämnen, eller viktiga ämnen för den som jag pratar med (där kanske jag kan få ut mer, men inte särskult mycket mer)).

Medan om Person A skulle säga: "Såg du trailern för Expansionen till XCOM2? War of the Chosen?"... då fylls brunnen upp snabbt med vatten för mig, där jag kan hinka upp hink efter hink med vatten... fast... inte igentligen, för det är mer "våldsamt" än så... för botten utav brunnen briserar och en total flodvåg utav vatten sprutar ut ur mynningen på brunnen, där jag babblar på till den milda graden att vi båda är på väg att drunkna, medan min hjärna förtvivlat försöker dämma igen brunnen för att försöka stoppa flodvågen pga vad jag sade ovan om sociala grejer och att dra focus till mig själv för mycker och ogillande av att göra bort mig själv... but often to no avail, att stoppa det, för att det enda som igentligen kan stoppa den flodvågen är att den på egen hand måste tappar kraft så att brunnen sinar ut igen, eller att personen i fråga stoppar mig på ett eller annat sätt (vilket sällan händer)... i detta läget är det nästan mer som en vulkan som har legat i vila under århundraden innan den helt plötsligt får ett våldsamt och ostoppligt utbrott som är förödande för omgivningen... XD

Generelt sätt så är jag kraftigt beroende utav den/de andra personen/personerna att driva en konversation framåt, specielt om det handlar om ämnen som inte intresserar mig... för om de inte driver konversationen framåt, då står min hjärna och stampar på plats utan att komma någonstans i denns försök att gräva fram något att säga.


Så i alla fall... sådana saker gör att själva rollspelandet, skådespelandet, utav rollspel tenderar att ligga rätt långt ner på listan utav vad jag gillar med rollspel. Och varför jag tenterar att köra hela tredje persons typen utav "rollspelande", med förkortade konversationsbitar som fylls ut med förklaringar på vad jag vill åstakomma med min RP's konversation med SLP'n, med vilken ton det ska vara i, och eventuella andra "grejer" som kan möjligen effektera det slutgiltiga tärningsslaget som jag vill slå för konversationen. Så jag antar delvis liknande med vad Twitchy själv skrev i sitt första inlägg, men inte helt.

Hela biten med att skapa karkaktärer, se dem bli bättre på vad de gör, striderna (som kanske är min nr 1), rulla tärningar för färdigheter och handlingar, och en del fler grejer med rollspel, är de sakerna som jag tycker om mest med dem.

 

[Twitchy]

Medan jag snarare tycker att planeringen är det roliga. Jag tycker att 2-3 timmars planering är ungefär lagom, framför allt om vi inkluderar att man scoutar platsen, ritar kartor, kollar vaktscheman, gör efterforskningar om vakternas privatliv etc. etc.

15 minuter är alldeles för kort. Då blir det ju generellt bara en skitdålig plan. Ibland har jag otåliga spelare som vill springa in efter bara en kvarts planering; dvs motsvarigheten till Leroy Jenkins... I såna grupper brukar jag snabbt sluta förbereda heistäventyr eftersom de ändå inte är så intresserade.

Dom sakerna du beskrev lät ju skitroligt, de är jag helt på.
För att förtydliga så när jag säger 15 min planering så menar jag diskussion in och out of character mellan medlemmarna av gruppen där man bara diskuterar vilka steg vi borde ta, vad för efterverkningar det kommer orsaka och allmänt kallpratande.
Själva utföranden av stegen ska man självklart ta mer tid på sig att göra.

Men jag har varit med på rollspel där vi inte kommit vidare från diskussions biten på 1 timme eftersom 2 spelare har fastnat i en diskussion om det är rätt eller fel att göra inbrott på barnhemmet. Det är utmärkt att de har den diskussionen, men säg det som era karaktärer tycker på 1-5 min och om ni fortfarande har saker att säga, avsluta diskussionen med några breda meningar om hur din karaktär känner och tänker.

Jag hatar sociala färdighetsslag. Ibland känner man inte för att ha en invecklad strid heller, brukar du avgöra sådana strider med ett tärningsslag? Ibland känner man inte för att göra en smart plan, låter du då folk rulla ett intelligensslag för att få fram den smartaste planen? Ibland känner man inte för att försöka lösa äventyr, då kan man ju bara ta fram tärningen och slå ett slag mot "lösa äventyr"...

Jag älskar sociala färdighetsslag av just de skälen jag snackat om i den här tråden
Men för att svara på dina frågor så brukar jag göra det till en viss del.
Om det är ett fett fältslag som kommer ta flera timmar både in game time och riktig tid så brukar jag bara säga, "Välj en färdighet, beskriv hur du utnyttjar den i striden, dra en kort historia typ. Det kan t.ex. vara retorik för att återställa moral, avståndsvapen för att skjuta ner befälhavare, smyga för att ta dig bakom linjerna och sabotera resurser. Sen slår du ett slag för att se hur bra det går och jag beskriver hur det spelar ut sig."

Planer brukar jag inte låta folk slå för att få fram förstås men om det är riktigt fast och börjar bli frustrerade så kan jag fråga "Vill du slå ett intelligensslag för att din karaktär ska få inspiration?" Sen kan jag i så fall ge ut en ledtråd eller ett förslag vart de kan börja vända sig. Såvida de inte misslyckas med slaget. Då får de helt enkelt tänka vidare
Om du har höga poäng i intelligens så tycker jag att du borde kunna rulla för att din karaktär ska göra intelligenta saker, oavsett om du som spelare har inspiration i tillfället eller inte. Det tycker jag hjälper en att leva sig in i sin karaktär om man har skapat honom som "Mäster detektiven som alltid har en plan, typ batman."

Jag håller mig borta från extremfall och informerar folk de kan rulla för saker ifall de känner för det.

 

[Twitchy]

Så i alla fall... sådana saker gör att själva rollspelandet, skådespelandet, utav rollspel tenderar att ligga rätt långt ner på listan utav vad jag gillar med rollspel. Och varför jag tenterar att köra hela tredje persons typen utav "rollspelande", med förkortade konversationsbitar som fylls ut med förklaringar på vad jag vill åstakomma med min RP's konversation med SLP'n, med vilken ton det ska vara i, och eventuella andra "grejer" som kan möjligen effektera det slutgiltiga tärningsslaget som jag vill slå för konversationen. Så jag antar delvis liknande med vad Twitchy själv skrev i sitt första inlägg, men inte helt.

Jajamen, det är typ exakt så jag menar. Sen tycker jag också att man kan variera det. Vissa kanske vill köra konstant på det sättet, vissa kanske får känslan av att dra igång en ordentlig skådespelskonversation då och då.
Det borde vara fritt fram och köra med det man har lust med för stunden.

Jag var nyfiken på hur många som kör på det sättet och hur det har fungerat för dem i praktiken.

 

[krank]

Men jag har varit med på rollspel där vi inte kommit vidare från diskussions biten på 1 timme eftersom 2 spelare har fastnat i en diskussion om det är rätt eller fel att göra inbrott på barnhemmet. Det är utmärkt att de har den diskussionen, men säg det som era karaktärer tycker på 1-5 min och om ni fortfarande har saker att säga, avsluta diskussionen med några breda meningar om hur din karaktär känner och tänker.

Jag tycker att det låter som en awesome diskussion, själv. Minst lika intressant som det andra. Jag brukar försöka skapa äventyr som leder till den sortens diskussioner mellan spelarna - vem man kan lita på, vilket alternativ som är rätt (eller minst fel), etc.

Om du har höga poäng i intelligens så tycker jag att du borde kunna rulla för att din karaktär ska göra intelligenta saker, oavsett om du som spelare har inspiration i tillfället eller inte. Det tycker jag hjälper en att leva sig in i sin karaktär om man har skapat honom som "Mäster detektiven som alltid har en plan, typ batman."

Problemet som jag ser det är att man som spelare då faktiskt inte får känslan av att få vara den där mästerdetektiven. Man får bara vara den där dumme klanten som behöver ha någon annans hjälp för att komma på de smarta planerna hela tiden.

Jag har ännu inte sett någon lösning som innebär att den spelare som själv inte är så intelligent eller social faktiskt får känna sig social.

Antingen får det bli att SL "viskar i örat" och då är det ju SL som är smart och social, inte spelaren. Eller så gör man så att den egentligen inte så smarta planen eller så smidiga sociala uttalandet funkar oproportionerligt bra, och då skapas ju bara känslan av att andra liksom är snälla mot en. Kollar på ens fula teckning och säger att den är snygg, så att säga.



Generellt försöker jag undvika tärningsslag så långt det bara är möjligt, eftersom tärningsslag för mig dödar all inlevelse - det ska plockas med fysiska artefakter och rullas och läsas av och jämföras med siffror, och ibland måste man rentav utföra matematik i alltihop. Få saker dödar all känsla som att räkna differens mitt i alltihop. Tärningsslag påminner extremt tydligt om att vi inte alls är ett gäng mysterielösare i 30-talets london, utan ett gäng bleka nördar kring ett bord i stockholm.

Tärningsslag använder jag bara för att slippa sådant som är tråkigt, som sagt. Strid till exempel är aptråkigt, så det skippar jag helst. Problemlösning och det sociala är så att säga det göttiga för mig. Att slå tärningsslag där är ju bara att hoppa vidare till det tråkiga, till "action" och sånt.

Jag ser hellre att jag misslyckas med mysterielösandet än att jag lyckas pga slumpen. Om jag lyckas pga slumpen så var det ju inte jag som lyckades, utan tärningen. Jag hade ingen inverkan, kan inte känna mig varken glad eller nöjd eller stolt.

Samma sak med det sociala. Om SL tvingar på mig sociala tärningsslag när jag ska försöka vara social, så kommer jag att spela en extremt asocial karaktär som vägrar prata med folk. För om det jag säger inte spelar någon roll, eller om jag inte ens behöver säga något, så är ju samtalen helt poänglösa. Min del i dem blir i princip noll och intet.

 

[Sodivra]

Den viktigaste principen tycker jag är att göra mycket av det som man tycker är roligt och skita i resten. Så ifall de flesta konversationer är tråkiga eller platta att spela ut i karaktär, absolut, skit i det!

Kan man hitta vad som är intressant i en viss scen, gå direkt på det och bara elda på det, tycker jag. Om det intressanta är vad som händer när gangsterbossen konfronterats, gå dit och ös på. Varför äta brödpinnar när man kan äta den lyxiga huvudrätten?

(Lite mer om hur just vi gör för att åstadkomma detta kommer nedan)

Eftersom du frågade hur andra gör:

Jag och min spelgrupp gillar både samtalsscener och att kunna gå rakt på sak som du illustrerar.

I min erfarenhet har det funkat sådär att försöka leverera material som de andra deltagarna tycker är bra/coolt. Efter att ha spelat improvisationsteater i flera år och lärt mig reagera i stunden ist för att försöka hitta på saker som är bra, coola, intressanta, originella, så kör jag på det istället. Mycket mindre krystat och det blir mer intressant i slutändan ändå.

Nu två tips på var du kan läsa vidare om andras spelstilar eftersom du var nyfiken på hur andra gör. Det är kanske är nyheter eller självklarheter för dig, men det ger ett språk att prata om dessa saker:

http://idiomdrottning.org/riss/
Vi kör kanske 70/30 impro/sandbox, så alla scener sätts av spelare som vill göra en viss grej, eller av en spelledare som reagerar på rollpersonens handlingar. Då blir det tydligt varför vi är intresserade av varje scen.

"actor stance, director stance, author stance" kan också vara värt att googla ang att vara "i karaktär" eller beskriva vad som händer med lite mer distans.

Inget är fel, lycka till!