Nej, men plastighet kan vara svårt.
Jag älskar DoD's ankor. DoD utan ankor tycker jag är helt meningslöst. Likaså blotta
tanken på att spela Mutant utan muterade djur tycker jag är rent osmaklig. Jag kommer absolut aldrig att göra det. Det ska vara åtminstone ett muterat djur i varje spelgrupp, till och med.
...men ibland funkar det inte. Det har inte med söthet att göra, utan att det ibland blir för
plastigt.
Att spela för cartooniga figurer gör att jag kan tappa en del av handbegripligheten med världen. En vacker dag ska jag visa hur jag tecknade älvor från början i Flux: De ser helt sjuka ut, som en sorts små runda mon-chi-chi-flickor med fjärilsvingar. Det gick inte att spela såsom en sådan.
När det gäller just Flux har jag gjort teckningarna vuxnare och vuxnare med tiden; mindre plastighet, mindre stilism, mindre superdeformitet. Ett par skisser har dock blivit för vuxna istället; ibland passar det exempelvis inte att rita "riktigt" hår med individuella hårstrån, för det sabbar seriestämningen. Bättre att rita "bananklasar" av toviga hårkluster.
Vänta, här kommer exempel:
Det här tycker jag är en jättesnygg bild. Jag gillar stilen jättemycket. Det här är dock lite för plastigt och för stilistiskt för mig som rollspelare. Jag skulle inte riktigt palla att gestalta en sådan här rollperson. Inte i en hel kampanj.
Det här är också seriefigurer, men den här tycker jag ligger inom gränsen. De är tillräckligt "mänskliga" för att jag skall kunna leva mig in i dem och kunna gestalta dem i ett rollspel.
Man kan väl säga så här: Om man kan tänka sig varelserna bajsa riktigt bajs, då är de spelbara, men om de bara kan klämma ur sig seriebajshögar som ser ut som chokladpudding med flugor kring, då går det inte.
/Rising
väldigt bra på professionella liknelser.