Krille
Super Moderator
Bara en fråga, alltså, med tanke på hur negativa reaktioner som drabbar de muterade djuren i Mutant, ankorna i Drakar och Demoner, djurfolk i Västmark och över huvud taget allt som är gulligare än Aragorn, inklusive hober.
Nekromanti Är rollspelare allergiska mot gullighet?
- Thread starter Krille
- Start date
entomophobiac
Low Prep High Play
Inte allergiska per se. Inte jag åtminstone. Saker och ting får gärna vara gulliga, men helst då med glimten i ögat. Det handlar som alltid om spelet ifråga. Om spelet försöker förmedla någon sorts allomfattande moraliskt budskap och gör detta genom gullighet - fine. Men om det, som med ankorna i Drakar och Demoner, skär sig lite från den övriga miljön så blir det inte gulligt utan löjligt. Och då är jag inte med längre.
Image för en rollspelare är en problematisk fråga.
Man vill ju vara med i gänget, vissa egenskaper är farliga, bland annat gullighet om det inte är bevisligen säkert att man är tuff ändå.
Tuffhet behöver ju inte heller vara bra, det kan vara "töntigt" att man bryr sig för mycket vad som är tufft, man ska liksom bara vara tuff.
Men gulligheten, sätter ju en hel del krav på självförtroende, att man klarar av att vara gullig hålla på med gulliga saker utan att själv förlora sin egen status.
men det är nog inte bara rollspelare som har det problemet.
Näe!
Jag tycker att ett visst mått av gullighet är fullt acceptabelt. Det beror på sammanhanget. Jag älskar till exempel de muterade djuren i Mutant med en passion som gränsar till köttslig. Däremot tycker jag att ankorna i Drakar och Demoner känns helt fel. Hobbitsubstitut tycker jag oftast inte om, eftersom de känns så menlösa i de flesta rollspel. I Sagan om Ringen fyllde de en funktion som "normalpersoner" som man kan identifiera sig med och genom vilkas ögon man får upptäcka världen. I rollspel fyller de inte den funktionen; de fyller faktiskt ingen funktion alls, utan är bara lite sämre än vanliga människor. De finns bara där för att det ska finnas några korta människor i spelet, och det är inte så inspirerande.
Men gullighet fyller en funktion om det passar in i resten av spelet. Den här tycker jag till exempel passar utmärkt i rätt sammanhang:
/tobias
Jag tycker att ett visst mått av gullighet är fullt acceptabelt. Det beror på sammanhanget. Jag älskar till exempel de muterade djuren i Mutant med en passion som gränsar till köttslig. Däremot tycker jag att ankorna i Drakar och Demoner känns helt fel. Hobbitsubstitut tycker jag oftast inte om, eftersom de känns så menlösa i de flesta rollspel. I Sagan om Ringen fyllde de en funktion som "normalpersoner" som man kan identifiera sig med och genom vilkas ögon man får upptäcka världen. I rollspel fyller de inte den funktionen; de fyller faktiskt ingen funktion alls, utan är bara lite sämre än vanliga människor. De finns bara där för att det ska finnas några korta människor i spelet, och det är inte så inspirerande.
Men gullighet fyller en funktion om det passar in i resten av spelet. Den här tycker jag till exempel passar utmärkt i rätt sammanhang:
/tobias
Rosen
Myrmidon
Tyvärr, ja
Misslorna i Eon inte att förglömma.
Jag tror på Storugglas tes där; många avskyr att snubbla över saker som inte är coola och hårda i sina spelvärldar. (Då är det ovidkommande om man talar om Ghrükbarbarer med STY 26 som grymtar enstaviga gudanamn i strid, eller gothvampyrer med ångest och långa nålar i ögonen.) Den där motviljan mot gullighet brukar variera med ålder, men den kan tidvis vara rätt intensiv.
--
Åke
Misslorna i Eon inte att förglömma.
Jag tror på Storugglas tes där; många avskyr att snubbla över saker som inte är coola och hårda i sina spelvärldar. (Då är det ovidkommande om man talar om Ghrükbarbarer med STY 26 som grymtar enstaviga gudanamn i strid, eller gothvampyrer med ångest och långa nålar i ögonen.) Den där motviljan mot gullighet brukar variera med ålder, men den kan tidvis vara rätt intensiv.
--
Åke
GrottrolletNaug
Swashbuckler
Disneystämpel
Jag tror det har att göra med någon slags upplevelse av konsekvens (inom ramarna för spelets genre?). Ankor i DoD tror jag många känner som "fel" bara för att man dels får associationer till Kalle Anka, och i den åldern många var när de spelade DoD så ville man desperat komma ifrån barnstadiet. Dessutom så kändes ankor väldigt inslängda utan direkt plats i världen. En rejäl avsaknad med fluff runt ankorna med andra ord. Fluff som skulle kunna användas för att dränka Kalle Anka-associationerna med.
I Västmark (ta inte illa upp nu
) så tyckte jag att djurfolken skar sig emot den andra delen av spelet. Det vill säga, ett historiskt korrekt riddarromantiskt spel. Älvafolken angränsar till riddarromantik i de flestas sinnen, för de är tillräckligt kunniga för att göra kopplingen mellan folklore och gamla 1200-talsriddare. Djurfolk däremot, associerar bara folk till Disneyfilmer (ungefär samma association som med DoD ovan). Detta blir något slags genrebrott som folk har lite svårt att hantera. Vilket det kanske egentligen inte är eller borde vara. Men jag tror att folk upplevde ett genrebrott, och det är egentligen det viktiga eftersom det är dom som ska köpa spelet antar jag.
Nu generaliserar jag vilt här. Det är i alla fall så här jag upplevde det när jag först läste det. Om resten av världen har diametralt motsatta åsikter så är ni välkomna att säga till mig
Däremot så tror jag att folk accepterar mutanterna i M:UA lättare. Dels för att disneystämpeln tvättas bort ganska kvickt så fort man tänker på en grävling med cigarett i mungipan, hatt neddragen till näsroten och ett tungt muskedundar i ena handen. Genren och all svart humor som kommer med den gör helt enkelt att den där livsfarliga disneystämpeln tvättas bort. Dessutom så hjälper allt fluff från t.ex. Zoonernas Zoologi till att tvätta bort stämpeln ytterligare.
/Naug, kastar ur sig en hypotes
Jag tror det har att göra med någon slags upplevelse av konsekvens (inom ramarna för spelets genre?). Ankor i DoD tror jag många känner som "fel" bara för att man dels får associationer till Kalle Anka, och i den åldern många var när de spelade DoD så ville man desperat komma ifrån barnstadiet. Dessutom så kändes ankor väldigt inslängda utan direkt plats i världen. En rejäl avsaknad med fluff runt ankorna med andra ord. Fluff som skulle kunna användas för att dränka Kalle Anka-associationerna med.
I Västmark (ta inte illa upp nu
) så tyckte jag att djurfolken skar sig emot den andra delen av spelet. Det vill säga, ett historiskt korrekt riddarromantiskt spel. Älvafolken angränsar till riddarromantik i de flestas sinnen, för de är tillräckligt kunniga för att göra kopplingen mellan folklore och gamla 1200-talsriddare. Djurfolk däremot, associerar bara folk till Disneyfilmer (ungefär samma association som med DoD ovan). Detta blir något slags genrebrott som folk har lite svårt att hantera. Vilket det kanske egentligen inte är eller borde vara. Men jag tror att folk upplevde ett genrebrott, och det är egentligen det viktiga eftersom det är dom som ska köpa spelet antar jag.Nu generaliserar jag vilt här. Det är i alla fall så här jag upplevde det när jag först läste det. Om resten av världen har diametralt motsatta åsikter så är ni välkomna att säga till mig
Däremot så tror jag att folk accepterar mutanterna i M:UA lättare. Dels för att disneystämpeln tvättas bort ganska kvickt så fort man tänker på en grävling med cigarett i mungipan, hatt neddragen till näsroten och ett tungt muskedundar i ena handen. Genren och all svart humor som kommer med den gör helt enkelt att den där livsfarliga disneystämpeln tvättas bort. Dessutom så hjälper allt fluff från t.ex. Zoonernas Zoologi till att tvätta bort stämpeln ytterligare.
/Naug, kastar ur sig en hypotes
GrottrolletNaug
Swashbuckler
Re: Tyvärr, ja
" Misslorna i Eon inte att förglömma."
Märkligt. Efter alla reaktioner i eonforumet så fick jag intrycket av att folk gillade misslorna.
/Naug
" Misslorna i Eon inte att förglömma."
Märkligt. Efter alla reaktioner i eonforumet så fick jag intrycket av att folk gillade misslorna.
/Naug
Re: Tyvärr, ja
En övervägande majoritet av de misslor som spelare tycks ha gjort har ju varit allt annat än gulliga, dock. Krigarmisslor, riddare, nekromantiker osv osv. Intrycket jag fått är alltså att många av de som använder misslorna samtidigt gör våld på dem.
Mvh / Phelan
En övervägande majoritet av de misslor som spelare tycks ha gjort har ju varit allt annat än gulliga, dock. Krigarmisslor, riddare, nekromantiker osv osv. Intrycket jag fått är alltså att många av de som använder misslorna samtidigt gör våld på dem.
Mvh / Phelan
Rising
Vila i frid
Nej, men plastighet kan vara svårt.
Jag älskar DoD's ankor. DoD utan ankor tycker jag är helt meningslöst. Likaså blotta tanken på att spela Mutant utan muterade djur tycker jag är rent osmaklig. Jag kommer absolut aldrig att göra det. Det ska vara åtminstone ett muterat djur i varje spelgrupp, till och med.
...men ibland funkar det inte. Det har inte med söthet att göra, utan att det ibland blir för plastigt.
Att spela för cartooniga figurer gör att jag kan tappa en del av handbegripligheten med världen. En vacker dag ska jag visa hur jag tecknade älvor från början i Flux: De ser helt sjuka ut, som en sorts små runda mon-chi-chi-flickor med fjärilsvingar. Det gick inte att spela såsom en sådan.
När det gäller just Flux har jag gjort teckningarna vuxnare och vuxnare med tiden; mindre plastighet, mindre stilism, mindre superdeformitet. Ett par skisser har dock blivit för vuxna istället; ibland passar det exempelvis inte att rita "riktigt" hår med individuella hårstrån, för det sabbar seriestämningen. Bättre att rita "bananklasar" av toviga hårkluster.
Vänta, här kommer exempel:
Det här tycker jag är en jättesnygg bild. Jag gillar stilen jättemycket. Det här är dock lite för plastigt och för stilistiskt för mig som rollspelare. Jag skulle inte riktigt palla att gestalta en sådan här rollperson. Inte i en hel kampanj.
Det här är också seriefigurer, men den här tycker jag ligger inom gränsen. De är tillräckligt "mänskliga" för att jag skall kunna leva mig in i dem och kunna gestalta dem i ett rollspel.
Man kan väl säga så här: Om man kan tänka sig varelserna bajsa riktigt bajs, då är de spelbara, men om de bara kan klämma ur sig seriebajshögar som ser ut som chokladpudding med flugor kring, då går det inte.
/Rising
väldigt bra på professionella liknelser.
Jag älskar DoD's ankor. DoD utan ankor tycker jag är helt meningslöst. Likaså blotta tanken på att spela Mutant utan muterade djur tycker jag är rent osmaklig. Jag kommer absolut aldrig att göra det. Det ska vara åtminstone ett muterat djur i varje spelgrupp, till och med.
...men ibland funkar det inte. Det har inte med söthet att göra, utan att det ibland blir för plastigt.
Att spela för cartooniga figurer gör att jag kan tappa en del av handbegripligheten med världen. En vacker dag ska jag visa hur jag tecknade älvor från början i Flux: De ser helt sjuka ut, som en sorts små runda mon-chi-chi-flickor med fjärilsvingar. Det gick inte att spela såsom en sådan.
När det gäller just Flux har jag gjort teckningarna vuxnare och vuxnare med tiden; mindre plastighet, mindre stilism, mindre superdeformitet. Ett par skisser har dock blivit för vuxna istället; ibland passar det exempelvis inte att rita "riktigt" hår med individuella hårstrån, för det sabbar seriestämningen. Bättre att rita "bananklasar" av toviga hårkluster.
Vänta, här kommer exempel:
Det här tycker jag är en jättesnygg bild. Jag gillar stilen jättemycket. Det här är dock lite för plastigt och för stilistiskt för mig som rollspelare. Jag skulle inte riktigt palla att gestalta en sådan här rollperson. Inte i en hel kampanj.
Det här är också seriefigurer, men den här tycker jag ligger inom gränsen. De är tillräckligt "mänskliga" för att jag skall kunna leva mig in i dem och kunna gestalta dem i ett rollspel.
Man kan väl säga så här: Om man kan tänka sig varelserna bajsa riktigt bajs, då är de spelbara, men om de bara kan klämma ur sig seriebajshögar som ser ut som chokladpudding med flugor kring, då går det inte.
/Rising
väldigt bra på professionella liknelser.
Rosen
Myrmidon
Re: Nej, men plastighet kan vara svårt.
Man kan väl säga så här: Om man kan tänka sig varelserna bajsa riktigt bajs, då är de spelbara,
Ok... Med brasklapp för att jag har extremt svårt att visualisera Will och Irma som sitter och skiter - och än mindre se vad som kommer ut. (-:
--
Åke
Man kan väl säga så här: Om man kan tänka sig varelserna bajsa riktigt bajs, då är de spelbara,
Ok... Med brasklapp för att jag har extremt svårt att visualisera Will och Irma som sitter och skiter - och än mindre se vad som kommer ut. (-:
--
Åke
Faehrengaust
Hero
Ja
I alla fall är jag det. Ser inget nöje i att spela något gulligt. Mest för att jag inte gillar att spela i världar vars stämning har utrymme för den sortens gullighet.
Däremot ser jag inte Mutants muterade djur som något gulligt, långt därifrån. De passar perfekt in spelet och i miljön. Djurfolk är ok om de har en tydlig plats i världen och bidrar till stämningen. Exempel på spel där jag accepterat djurfolk är Mutant, Teenage Mutant Ninja Turtles och skaven/beastmen i WFRP. Ankorna, råttmännen, kattmännen och vargmännen i gamla DoD kändes helt fel för att de inte passade in (i alla fall inte i min tolkning av världen).
De flesta raser går att spela gulliga eller ogulliga. Hober är ett bra exempel, man måste inte använda dem som Frodo och Sam. Sagen om Ringen är ju skriven ur en hobs synvinkel så kanske har andra en annorlunda bild
Så det har nog mest med önskad stämning att göra och råkar man inte gilla gullighet så är inte gulliga raser heller lämpliga.
I alla fall är jag det. Ser inget nöje i att spela något gulligt. Mest för att jag inte gillar att spela i världar vars stämning har utrymme för den sortens gullighet.
Däremot ser jag inte Mutants muterade djur som något gulligt, långt därifrån. De passar perfekt in spelet och i miljön. Djurfolk är ok om de har en tydlig plats i världen och bidrar till stämningen. Exempel på spel där jag accepterat djurfolk är Mutant, Teenage Mutant Ninja Turtles och skaven/beastmen i WFRP. Ankorna, råttmännen, kattmännen och vargmännen i gamla DoD kändes helt fel för att de inte passade in (i alla fall inte i min tolkning av världen).
De flesta raser går att spela gulliga eller ogulliga. Hober är ett bra exempel, man måste inte använda dem som Frodo och Sam. Sagen om Ringen är ju skriven ur en hobs synvinkel så kanske har andra en annorlunda bild
Så det har nog mest med önskad stämning att göra och råkar man inte gilla gullighet så är inte gulliga raser heller lämpliga.
Tror det bara är det att det finns många gnälliga rollspelare som upptäckt att det är lätt att gnälla på sånna saker... men bara för att folk låter mycket innebär det inte att alla är drabbade, det finns säkert de som med skicklighet kan hantera muterade djur och piratankor, eller små gulliga bumbibjörnar eller vad du nu känner för och så finns det några som har väldigt bestämda bilder hur saker ska vara och vägrar rucka på sina världar och skriker högljutt om något känns fel. Sånna människor dycker tyvärr upp i de flesta hobbys... men man behöver inte lyssna så nogrant på dem 
Ulfgeir
Swashbuckler
Knappast allergisk
Ingen direkt allergi mot gullighet här.
Om det gulliga passar i sammanhanget så är det helt rätt. Ankor i DoD kändes fel på något sätt och är i mina ögon inte det minsta gulliga utan bara löjliga. Muterade djur i Mutant är ju så rätt det bara kan bli. Djurfolken i Västmark hamnar någonstans mellan där då de känns inte riktigt som en naturlig del av världen men det är ingen stark kontrast såsom med ankorna i DoD. Och ja jag gillar hobbitsubstitut som kenders och misslor, däremot är jag inte så förtjust i vanliga feta hobbits.
I spel som BESM etc så är ju gulligheten ett krav. Men det handlar nog om målgrupp i en hel del fall. Ett spel som utger sig för att vara mörkt, hårt och deppigt kan ha svårt att att få gullighet att fungera.
Och kollar man min smak på serier så är en del av mina favoritserier väldigt gulliga. Exempelvis Reality Check! - Super information Hi-jinks, Bone, Vögelein, Elfquest...
/Ulfgeir
Ingen direkt allergi mot gullighet här.
Om det gulliga passar i sammanhanget så är det helt rätt. Ankor i DoD kändes fel på något sätt och är i mina ögon inte det minsta gulliga utan bara löjliga. Muterade djur i Mutant är ju så rätt det bara kan bli. Djurfolken i Västmark hamnar någonstans mellan där då de känns inte riktigt som en naturlig del av världen men det är ingen stark kontrast såsom med ankorna i DoD. Och ja jag gillar hobbitsubstitut som kenders och misslor, däremot är jag inte så förtjust i vanliga feta hobbits.
I spel som BESM etc så är ju gulligheten ett krav. Men det handlar nog om målgrupp i en hel del fall. Ett spel som utger sig för att vara mörkt, hårt och deppigt kan ha svårt att att få gullighet att fungera.
Och kollar man min smak på serier så är en del av mina favoritserier väldigt gulliga. Exempelvis Reality Check! - Super information Hi-jinks, Bone, Vögelein, Elfquest...
/Ulfgeir
Re: Disneystämpel
har för mig att Ankorna hamnade i DoD för att spelet kalkerades på Basic Roleplaying/Runequest. Frågade Greg Stafford om ankorna när han var i Sverige för en massa år sen (Upcon tror jag det var) och han sa att ankorna kom med i RQ som ett skämt men sedan fick vara kvar.. som symbol för att man inte ska ta allt för allvarligt. Vilket en del rollspelare tenderar att göra kanske...
har för mig att Ankorna hamnade i DoD för att spelet kalkerades på Basic Roleplaying/Runequest. Frågade Greg Stafford om ankorna när han var i Sverige för en massa år sen (Upcon tror jag det var) och han sa att ankorna kom med i RQ som ett skämt men sedan fick vara kvar.. som symbol för att man inte ska ta allt för allvarligt. Vilket en del rollspelare tenderar att göra kanske...
Wilmer
Hero
Nej, men vidrighet
Se de små djur med stora tindrande ögon som skriker "kawaii!"
Hober är lönnfeta och äckliga dagdrivare appropå ingenting.
Se de små djur med stora tindrande ögon som skriker "kawaii!"
Hober är lönnfeta och äckliga dagdrivare appropå ingenting.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Inte direkt, däremot så ogillar jag när gulligheten blir platt. Om en varelse nästan bara är mysig och trevlig känns den liksom inte särskilt intressant, precis som standardfantasyns ensidigt våldsamma och destruktiva orch är rätt tråkig. Gulligheten får inte stå ivägen för skapandet av intressanta individer.
Dessutom anser jag att det i viss mån krävs konflikter för att saker ska bli intressanta, och om någon företeelse i spelet är allt igenom gullig och älskvärd kommer denna inte att skapa några ordentliga konflikter, varför den lätt blir tråkig. Däremot har jag inget problem med något av dina exempel eller med Eons misslor och liknande. Hober är däremot tråkiga, men det har inget med deras gullighet (vari den nu består?) att göra.
Dessutom anser jag att det i viss mån krävs konflikter för att saker ska bli intressanta, och om någon företeelse i spelet är allt igenom gullig och älskvärd kommer denna inte att skapa några ordentliga konflikter, varför den lätt blir tråkig. Däremot har jag inget problem med något av dina exempel eller med Eons misslor och liknande. Hober är däremot tråkiga, men det har inget med deras gullighet (vari den nu består?) att göra.
w176
Förlorad dotter
Lagom mycket gullighet på allvar
Jag kan få så att gullighet stockar sig i falsen på mig ibland, det erkänna jag men det samma gäller överhård matchohet, fånighet, romantik och flamsighet också för att inte tala om Mary Sue symtom för den delen.
Grejen med gullighet är att det kan överdoseras och att den måstes tas på allvar i sig själv. En naiv karaktär är söt men har men e alldeles för sockersöt översnäll och god liten pojke i en mörk kampanj så kommer karaktären stå sig upp i halsen efter ett tag, men har man en lagomt söt liten naiv pojke blir det kampanjens höjdpunkt. Gullighet har n plats i vilken historia som helst på samma sätt som många andra element om det så är ångest eller romantik, men intas det i överdos så står det en upp i halsen. Långa slebbiga scener, när älskade bara säger ena klyschan efter andra på typiskt harlequinvis så blir det bara äckligt och jobbigt, men lika så kan avsaknaden av någon som helst varmare relationer mellan människor också ge ett tomrum i en berättelse.
Var smärttröskeln ligger och vad folk har n idealnivå för saker, vissa gillar machofilmer med minimalt med gullighet och vissa älskar underbara Spirited away och suckar bara åt Mr Muskel och hans hårda kloner.
Dessutom måste gulligheten vara på -allvar-. Lika så som det mesta annat, även fånerier och självironi. Inte allvar som i att det måste vara djupt eller bra eller duktigt utan att man helt enkelt inte ska förminska saker och göra det halvhjärtade. Ska man ha in ett skämt ska det banne mig vara roligt, eller så ska man åtminstone satsa ordentligt på att det verkligen ska vara roligt, ska man ha in romantisk så ska det banne mig vara en poäng i de suktande slebbiga blickarna och inte bara sättas dit som fyllnadsmaterial för att man har slut på handling. Saker ska göras ordentligt och ta på allvar i sig själva annars så kan det lika gärna av. Samma sak med gullighet, ska den lilla pojken vara naiv och söt så ska han vara det och man ska sucka över han och det ska inte bara vara något man slängt in bara på måfå för att man är lat.
Jag kan få så att gullighet stockar sig i falsen på mig ibland, det erkänna jag men det samma gäller överhård matchohet, fånighet, romantik och flamsighet också för att inte tala om Mary Sue symtom för den delen.
Grejen med gullighet är att det kan överdoseras och att den måstes tas på allvar i sig själv. En naiv karaktär är söt men har men e alldeles för sockersöt översnäll och god liten pojke i en mörk kampanj så kommer karaktären stå sig upp i halsen efter ett tag, men har man en lagomt söt liten naiv pojke blir det kampanjens höjdpunkt. Gullighet har n plats i vilken historia som helst på samma sätt som många andra element om det så är ångest eller romantik, men intas det i överdos så står det en upp i halsen. Långa slebbiga scener, när älskade bara säger ena klyschan efter andra på typiskt harlequinvis så blir det bara äckligt och jobbigt, men lika så kan avsaknaden av någon som helst varmare relationer mellan människor också ge ett tomrum i en berättelse.
Var smärttröskeln ligger och vad folk har n idealnivå för saker, vissa gillar machofilmer med minimalt med gullighet och vissa älskar underbara Spirited away och suckar bara åt Mr Muskel och hans hårda kloner.
Dessutom måste gulligheten vara på -allvar-. Lika så som det mesta annat, även fånerier och självironi. Inte allvar som i att det måste vara djupt eller bra eller duktigt utan att man helt enkelt inte ska förminska saker och göra det halvhjärtade. Ska man ha in ett skämt ska det banne mig vara roligt, eller så ska man åtminstone satsa ordentligt på att det verkligen ska vara roligt, ska man ha in romantisk så ska det banne mig vara en poäng i de suktande slebbiga blickarna och inte bara sättas dit som fyllnadsmaterial för att man har slut på handling. Saker ska göras ordentligt och ta på allvar i sig själva annars så kan det lika gärna av. Samma sak med gullighet, ska den lilla pojken vara naiv och söt så ska han vara det och man ska sucka över han och det ska inte bara vara något man slängt in bara på måfå för att man är lat.
malmkvist
Warrior
Kanske bara jag, men jag tycker att ankorna i DoD är det coolaste som finns.
I Mutant spelar jag ett muterat lodjur, och jag tycker i alla fall att de är ganska gulliga.
Men jag tror att många spelare kanske är lite allergiska mot gullighet, för det är inte coolt...(inga påhopp please...)
I Mutant spelar jag ett muterat lodjur, och jag tycker i alla fall att de är ganska gulliga.
Men jag tror att många spelare kanske är lite allergiska mot gullighet, för det är inte coolt...(inga påhopp please...)