Är världsbygge av någon nytta?

[erikt]

Jag har inte läst hela tråden så det har kanske redan sagts men jag tror att de stora världsbyggarspelens tid är förbi. Allt annat går mot lägre trösklar och snabbare kickar så vore konstigt om rollspelen inte följde efter. Det är väl därför som spel baserat på stora IPn blir så populära, då kan man ha ett världsbygge utan tröskel då spelarna redan känner till världen.

Det går mode i allt. Just nu är kanske inte stora världsbyggen populära, men det kommer att ändras så småningom.

 

[Christoffer]

Det här glider ur topic och jag lämnar det, men jag kan säga att det här nog är enda gången jag anklagats för att tycka för mycket om vad Jeff gör.

(HeroWars ”det här är ert HeroWars” är mycket bättre än det innevarande ”det här är den kanoniska framtiden där ni får vara minions åt Argrath (och ja, det finns bara en)”.)

Då ber jag så mycket om ursäkt, inte menat att tillskriva dig en åsikt du inte hade. För mig är nog bara nuvarande chaosium-vurmen och rörelsen just den som omfamnar allt skrivet som kanon och heligt, och enda jag säger är ju att "det är väl fullt rimligt att välja att omfamna vissa källor som det som är kanon för sitt eget glorantha"? Och det är väl då lite samma som du säger även om du kanske vill ha mer stoff som kanon och avstamp? Men som sagt, ursäkta för tillskrivning av åsikt här!

 

[Svarte Faraonen]

Ett annat problem jag upplever är att den sortens insnöat nörderi som världsbygge innebär är rätt ocreddigt. Tyvärr har jag stött på åtskilliga andra rollspelsmakare – framgångsrika, uppburna sådana – som omtalat det med förakt och löje.

 

[folketsfiende]

Ett annat problem jag upplever är att den sortens insnöat nörderi som världsbygge innebär är rätt ocreddigt. Tyvärr har jag stött på åtskilliga andra rollspelsmakare – framgångsrika, uppburna sådana – som omtalat det med förakt och löje.

Låter som ett problem som ligger hos dem, tycker jag. Verkar ändå finnas rätt gott om folk som gillar genomtänkta världar.

 

[JohanL]

Ett annat problem jag upplever är att den sortens insnöat nörderi som världsbygge innebär är rätt ocreddigt. Tyvärr har jag stött på åtskilliga andra rollspelsmakare – framgångsrika, uppburna sådana – som omtalat det med förakt och löje.

Helt klart sant, och ännu mer inom litteraturen.

M. John Harrison:

Every moment of a science fiction story must represent the triumph of writing over worldbuilding.
Worldbuilding is dull. Worldbuilding literalises the urge to invent. Worldbuilding gives an unneccessary permission for acts of writing (indeed, for acts of reading). Worldbuilding numbs the reader’s ability to fulfil their part of the bargain, because it believes that it has to do everything around here if anything is going to get done.
Above all, worldbuilding is not technically neccessary. It is the great clomping foot of nerdism. It is the attempt to exhaustively survey a place that isn’t there. A good writer would never try to do that, even with a place that is there. It isn’t possible, & if it was the results wouldn’t be readable: they would constitute not a book but the biggest library ever built, a hallowed place of dedication & lifelong study. This gives us a clue to the psychological type of the worldbuilder & the worldbuilder’s victim, & makes us very afraid.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, det är ungefär den inställningen jag föreställer mig att de flesta som aktivt tänker på spelmakande har.

 

[folketsfiende]

Helt klart sant, och ännu mer inom litteraturen.

M. John Harrison:

Nu tappade jag ju en del lust att läsa Harrison.

EDIT: Lite märkligt ändå, med tanke på att Harrison brukar jämföras med Iain M Banks, som ju verkligen är något av en världsbyggare.

 

[Sömniga Isaac]

Nu tänker jag utifrån mig själv. Jag är väldigt intresserad av hur vår värld fungerar. Jag kan lägga timmar på att förstå den utifrån olika sammanhang. Det intresset läcker inte över i spelandet av rollspel, där står det bara i vägen för spel, för mig, om det inte utspelar sig i vår värld. Däremot uppskattar jag att läsa välskrivna världar i rollspel, men den produkten blir inte ett verk för spelande utan för eget utforskande av en värld.

När världen känns för välskriven känns det som att jobbet redan är gjort för mig som spelare och spelledare. Det finns inget att skapa, utifrån rädslan att det vi skapar förstör den värld jag utforskat genom verket, eller att vi bryter mot en inneboende logik. Jag vill ha galenskap och kaos om jag spelar i en fiktiv värld, något som ett välskrivet världsbygge aktivt motverkar.

Med det sagt är jag djupt imponerad av alla världsbyggare som skriver sammanhängande världar med en inneboende logik. För det, även om jag inte spelar i de världarna, ett vackert hantverk.

 

[Feuflux]

Är vi ute efter att säkerställa ett statistiskt underlag av åsikter eller kan vi konstatera att svaret på frågan "är världsbygge av någon nytta?" är "ja" eftersom minst en person här i tråden tycker det?

Jag har inget emot världsbyggeri, men min energi till att läsa in mig på setting är väldigt låg. Det betyder givetvis inte att någon ska låta bli aktiviteten för min skull.

Om jag skriver ett äventyr och min spelgrupp (de enda som får se det) gillar det är det så klart bättre än om de inte gillar det. Du har definitivt folk som gillar det du gör, så är problemet att du vill att det ska vara ännu fler?

 

[Svarte Faraonen]

Det jag tänker att Harrison-citatet ovan fångar är också att världsbyggande inte bara ses som en onödig aktivitet – det betraktas också som ett symptom på ett omoget, trist och tragiskt nördigt psyke. Om man visar sig vara någon som gillar världsbyggande, oavsett hur omdömesgillt man sedan väljer att presentera detta i spel, så är själva gillandet ett tecken på vilken tönt man är.

 

[JohanL]

Nu tappade jag ju en del lust att läsa Harrison.

Han är väl en sådan där fantasyförfattare som inte gillar annan fantasy? Viriconium är mycket av en dekonstruktion.

Michael Moorcock är ett annat exempel på den inte helt sällsynta kategorin av författare som tycker att de är hippare än så.

 

[folketsfiende]

Det jag tänker att Harrison-citatet ovan fångar är också att världsbyggande inte bara ses som en onödig aktivitet – det betraktas också som ett symptom på ett omoget, trist och tragiskt nördigt psyke. Om man visar sig vara någon som gillar världsbyggande, oavsett hur omdömesgillt man sedan väljer att presentera detta i spel, så är själva gillandet ett tecken på vilken tönt man är.

Undrar verkligen hur vanlig den kopplingen är. Och om den är vanlig, och den också betyder att folk ringaktar en, så är det verkligen deras förlust. Jag är nöjd med att vara nördig. Det har gjort mitt liv bättre. När folk tar del av min nördighet brukar de tycka att det jag gör är intressant och oftast kul att vara med i på något sätt, och bli avundsjuka på att de inte gör lika roliga saker med sin tid. Dessutom blir det nu läge att citera allas vår Conny Nimmersjö:

"Jag blir aldrig tyst igen
Jag är från förorten
Jag blir aldrig tyst igen
Jag är en excentrisk tönt"

 

[Svarte Faraonen]

Undrar verkligen hur vanlig den kopplingen är. Och om den är vanlig, och den också betyder att folk ringaktar en, så är det verkligen deras förlust. Jag är nöjd med att vara nördig. Det har gjort mitt liv bättre. När folk tar del av min nördighet brukar de tycka att det jag gör är intressant och oftast kul att vara med i på något sätt, och bli avundsjuka på att de inte gör lika roliga saker med sin tid. Dessutom blir det nu läge att citera allas vår Conny Nimmersjö:

"Jag blir aldrig tyst igen
Jag är från förorten
Jag blir aldrig tyst igen
Jag är en excentrisk tönt"

Här tänker jag dock framför allt på andra rollspelsmakare, vilka då snarare kan ha fördelen att vara nördiga på ett kul sätt, till skillnad från världsbyggarens inbundna monomani.

 

[Svarte Faraonen]

Läste nu hela Harrisons text. Om man följer den är ju verkligen världsbyggande något dåligt i sig, och viljan att världsbygga ett tecken på moraliska brister.

 

[folketsfiende]

Här tänker jag dock framför allt på andra rollspelsmakare, vilka då snarare kan ha fördelen att vara nördiga på ett kul sätt, till skillnad från världsbyggarens inbundna monomani.

Äsch, de här hierarkierna. De coola nördarna och de töntiga nördarna. Det blir ju fånigt.

Dessutom är väl Mundana en högst uppskattad och beundrad världskonstruktion, även om det finns kritiker och tramsare.

 

[folketsfiende]

Läste nu hela Harrisons text. Om man följer den är ju verkligen världsbyggande något dåligt i sig, och viljan att världsbygga ett tecken på moraliska brister.

Köpte rätt nyligen tre böcker av Harrison, och får nu lust att sälja dem vidare olästa.

 

[Selly]

Läste nu hela Harrisons text. Om man följer den är ju verkligen världsbyggande något dåligt i sig, och viljan att världsbygga ett tecken på moraliska brister.

Ja, det kan han ju tycka, but at the end of the day så kommer Tolkien (som väl måste anses vara en världsbyggare av rang) för alltid vara mer omtyckt och ihågkommen än den där gubbtjyven. Keep seething, old coot. Dessutom kan han tydligen inte ens använda was/were ordentligt, vilket är en sån där typiskt småsint och fånig grej att anmärka på, men jag blev så provocerad av den där texten att jag trots stor ansträngning inte kunde låta bli.

 

[SpringandeKulle]

Tycker det också beror lite på vilken typ av världsbygge det är frågan om. Jag kan gärna fundera på hur tillbedjan till en fruktbarhetsgud påverkar ett område. Men föga intresserad av att komma fram till att efter X antal offer så ökar skörden med Y. Eller att det krävs X hektar mark för föda en familj. För förstnämnda kan ge mig ideer om upplägg som rivalitet mellan byar på grund av någons skörd blir större.

Men jag har ofta läst världar där det saknas konflikter. Dock så Monster Island, The design Mechanism, är ett exempel på ett bra världsbygge enligt min mening. Inte för jag använt det utan mer skumläst den. Verkar innehålla en gedigen historia och många möjliga konflikter finns. Ger mig en väldigt många upplägg till äventyr vilket är det jag vill ha ut av ett världsbygge.

 

[Svarte Faraonen]

This kind of worldbuilding actually undercuts the best and most exciting aspects of fantastic fiction, subordinating the uncontrolled, the intuitive & the authentically imaginative to the explicable; and replacing psychological, poetic & emotional logic with the rationality of the fake.

Det här matchar ju rätt väl vad jag funderade kring tidigare i tråden – världsbygge som substitut för sådant som kräver större känslighet och subtilitet.

 

[krank]

Att någon ens på riktigt använder uttrycket "the authentically imaginative" gör att jag kog underkänner hela deras tankegång. Nog för att jag alltid är emot sökandet efter det s.k. genuina och autentiska, eftersom det är en uppdelning lika tillgjord som naturligt/onaturligt. Men när man till och med sätter sig och gör äkthetshierarkier inom fantasin… Då är det mest ett tecken på oginhet och på att man borde plocka ut huvudet ur ändalykten och, som kidsen kanske fortfarande säger, röra lite gräs.