Är världsbygge av någon nytta?

[Nässe]

Vi gör olika spela som är bra på olika sätt. Man kan jämföra två av Ligans spel, Alien och The Walking Dead och se helt olika sätt att förhålla sig till en informationstung ”källa” eller grund. Alien utnyttjar all fakta som finns om universat och redogör för världsbygget i grundboken, som är supertjock. Mängder av information. TWD går åt andra hållet och har nästan ingen setting-info alls. I TWD är tanken att ingen ska behöva veta all info för att spela, och spelandet bygger inte heller på etablerade sanningar i världen. Spelet hjälper dig att skapa en story som liknar tv-serien, oavsett om du sett den eller ej. Två olika sätta att använda världsbygge. Båda bra. Jag föredrar TWD, så klart, eftersom jag valde att skriva så Men spelar även gärna Alien.

 

[Quadrante]

Tillhör själv kategorin som gärna utvecklar och fördjupar ett världsbygge, men som inte finner det srskilt givande att läsa andras.

 

[Mogger]

En kommentar till att (för mycket definierad) setting kan vara i vägen: Jag älskade Vampire 1 och vi spelade det en massa, med typ två tilläggsböcker (Chicago och ett äventyr). Gjorde feta grejer av en setting som växte fram i vår kontroll, av vår kreativitet. Uppfann magiker och vampyrer utifrån korta texter om dem i grundboken. Under åren har jag flera gånger försökt spela olika versioner av WoD spel och editions men inte haft kul. Och det har berott på den enorma mängden för-definierad setting som finns och slår en på fingrarna så fort man försöker vara kreativ. Det tycker jag är ett exempel på när för mycket världsbygge blir ett problem.

För mig är världsbygget centralt, men för att det ska vara inbjudande och inte bli elitistiskt behöver det finnas luckor och vaghet. Älskar när världen skapas över en kampanj och blir allt mer detaljerat och definierad.

Vill bara flika in att settingen i sig inte slår dig på fingrarna. Den är ju statisk och passiv. Den finns där i den mån du tillåter den att finnas där. Eller spelgruppen snarare. Såklart kan man känna sig begränsad och bakbunden av digert settingmaterial. Men enligt samma logik skulle spel som utspelar sig i vår värld vara ännu mer hämmande eftersom bakgrundsmaterialet i det fallet är enormt. Oöverskådligt t.o.m

Det sagt behöver man ju inte tycka att alla setting är bra. Jag har ex svårt för Tolkiens Midgård. Lite av samma orsak. Jag får mindervärdeskomplex bara av att tänka tanken på att besudla Tolkiens verk med mina klena fantasier

 

[Svarte Faraonen]

En kommentar till att (för mycket definierad) setting kan vara i vägen: Jag älskade Vampire 1 och vi spelade det en massa, med typ två tilläggsböcker (Chicago och ett äventyr). Gjorde feta grejer av en setting som växte fram i vår kontroll, av vår kreativitet. Uppfann magiker och vampyrer utifrån korta texter om dem i grundboken. Under åren har jag flera gånger försökt spela olika versioner av WoD spel och editions men inte haft kul. Och det har berott på den enorma mängden för-definierad setting som finns och slår en på fingrarna så fort man försöker vara kreativ. Det tycker jag är ett exempel på när för mycket världsbygge blir ett problem.

För mig är världsbygget centralt, men för att det ska vara inbjudande och inte bli elitistiskt behöver det finnas luckor och vaghet. Älskar när världen skapas över en kampanj och blir allt mer detaljerat och definierad.

Jag skulle säga att detaljerat, naturalistiskt världsbygge öppnar för luckor och vaghet på ett annat sätt – inte genom att lämna saker obeskrivna, utan genom att ge varje del av världen komplexitet och nyans. Mer tematiskt världsbyggande – sådant som bygger på en stor central konflikt – har svårare att inkludera detta, eftersom olika grupperingar blir mer monolitiska. Alver är si, dvärgar så, och relationen mellan dem är förutbestämd. I en värld som är mer naturalistisk har man en större öppenhet för undantag från generaliteterna, och man behöver inte känna att man undergräver vad världen ”handlar om” genom att gå på tvärs mot det som har beskrivits i större drag.

 

[Sömniga Isaac]

Men enligt samma logik skulle spel som utspelar sig i vår värld vara ännu mer hämmande eftersom bakgrundsmaterialet i det fallet är enormt. Oöverskådligt t.o.m

Här är min hjärna verkligen inte logisk. Jag känner mig säkrare och friare att spela i vår värld, än en förbyggd värld. I det senare känner jag att jag förstör en annan persons verk. Medan om jag spelar i vår värld, eller skapar i stunden, infinner sig inte den känslan för det finns ingen författare eller urmakare bakom världen.

 

[Mogger]

Här är min hjärna verkligen inte logisk. Jag känner mig säkrare och friare att spela i vår värld, än en förbyggd värld. I det senare känner jag att jag förstör en annan persons verk. Medan om jag spelar i vår värld, eller skapar i stunden, infinner sig inte den känslan för det finns ingen författare eller urmakare bakom världen.

Du har ju också "läst in" dig på vår värld under hela ditt liv. Men jag kan få lite svindel av att spela i vår värld. Poängen med att spela i vår värld är ju att det är just vår värld. Om jag då ändrar så är det inte längre vår värld. Och då kan jag lika gärna spela I Fantasia.

Nu är jag inte fanatiker utan har runt spelbordet ett rätt avslappnat förhållande till setting. Men om jag researchar kan det bli rätt analt...

 

[Svarte Faraonen]

Parentetiskt är detta också varför jag sällan är intresserad av spel i världar som skapats för icke-rollspels-fiktion. Tolkiens Midgård är ett storartat världsbygge, men det är också gjort för att bära fram en specifik berättelse som är den viktigaste – den om en bitterljuv seger över ondskan där förtrollningen sedan bleknar från världen. De olika folkgrupperna i världen är också till stor del definierade kring var de står i förhållande till denna berättelse. Gör man berättelser som går emot denna funkar det dåligt. I jämförelse har till exempel Mundana ingen sådan stor berättelse. Man behöver inte känna sig underordnad en övergripande konflikt eller slutpunkt, utan kan göra lite vad man vill.

 

[Nässe]

Vill bara flika in att settingen i sig inte slår dig på fingrarna. Den är ju statisk och passiv. Den finns där i den mån du tillåter den att finnas där. Eller spelgruppen snarare. Såklart kan man känna sig begränsad och bakbunden av digert settingmaterial. Men enligt samma logik skulle spel som utspelar sig i vår värld vara ännu mer hämmande eftersom bakgrundsmaterialet i det fallet är enormt. Oöverskådligt t.o.m

Det sagt behöver man ju inte tycka att alla setting är bra. Jag har ex svårt för Tolkiens Midgård. Lite av samma orsak. Jag får mindervärdeskomplex bara av att tänka tanken på att besudla Tolkiens verk med mina klena fantasier

Jag kan så klart helt strunta i allt och göra vad jag vill. Men om materialet finns där och vi ämnar spela spelet som skrivet, då blir det en part i hur och vad vi kan definiera. Och det kommer påverka hur vi känner för att våga hitta på och att tillåta det. Som en tolkienformad tyngd på ryggen, om vi kör The One Ring. Vilket man kan uppskatta och utnyttja. Eller känna sig hämmad av. Eller det ena en dag och det andra en annan dag.

Sen finns det inga spel som utspelar sig i vår värld. Utom då kanske ”livet - the roleplaying game” Det är alltid en fiktiv spelvärld med fokus på ett eller annat, ett begränsat intresse av vissa saker och inte av andra (t.ex. vapenlista men ingen fjärilslista).

 

[Mogger]

Sen finns det inga spel som utspelar sig i vår värld. Utom då kanske ”livet - the roleplaying game” Det är alltid en fiktiv spelvärld med fokus på ett eller annat, ett begränsat intresse av vissa saker och inte av andra (t.ex. vapenlista men ingen fjärilslista).

Intressant. Så har jag aldrig tänkt på det. Är det utbrett? Hur ser forumet i övrigt på det?

 

[Genesis]

Intressant. Så har jag aldrig tänkt på det. Är det utbrett? Hur ser forumet i övrigt på det?

I Hantverksklubben igår spelade vi ett relationsdrama som utspelade sig i en villa i Onsala. Den specifika villan och de specifika personerna finns såklart inte. Men det känns som hårklyverier att säga att det inte utspelade sig i vår värld.

Jag har också många gånger upplevt tveksamheter och hämmande när det gäller att spela i vår värld. När jag föreslår "Vad sägs om att vi sätter berättelsen i Kambodja?" så skruvar folk ofta på sig. "Mm … eller kanske USA?" Jag tänker att det är samma känsla i grund, att känna att man måste ha väldigt bra koll för att inte "spela fel" och gå emot etablerade fakta. Plus en massa socialt och kulturellt bagage om kulturell appropriering och annat som gör att det känns tryggare att hålla sig till vit västlig medelklass. Men i grunden misstänker jag att det är lite samma känsla som att spela i WoD och inte ha superkoll.

Sedan kan man såklart känna att det är lättare att strunta i detaljerna i en påhittad miljö än att strunta i detaljerna om Kambodja, men det är ju subjektivt.

 

[Oscar Silferstjerna]

Intressant. Så har jag aldrig tänkt på det. Är det utbrett? Hur ser forumet i övrigt på det?

Jag har ingen aning om hur forumet i övrigt ser på det. Men tanken är inte alls ny. ”Ceci n'est pas une pipe”, som Magritte (och i hans efterföljd även Foucault) uttryckte det. Det här är inte en pipa. Men väl en bild av en pipa.

Rollspel är en form av fiktion. Precis som romaner. Texter om något, inte verkligheten i sig. Fiktionen styrs till stor del av sin form. Formen är en sorts urval. Och därför är andra former också alltid möjliga.

 

[Mogger]

Jag har ingen aning om hur forumet i övrigt ser på det. Men tanken är inte alls ny. ”Ceci n'est pas une pipe”, som Magritte (och i hans efterföljd även Foucault) uttryckte det. Det här är inte en pipa. Men väl en bild av en pipa.

Rollspel är en form av fiktion. Precis som romaner. En text om något, inte verkligheten i sig. Avgränsningen, urvalet och tolkningen är allt. Det är också därför som formen blir så viktig. Fiktionen styrs av sin form.

Jag är såklart fullt medveten om att det finns mängder av filosofer som behandlat ämnet, men min utgångspunkt har alltid varit att om vi spelar säg CoC i Lund 1925 (eller när det nu kan vara) så är det främst lovecraftiansk mythos vi fört in, men inte ändrat på gatunätet, hittat på att WW1 aldrig ägt rum odyl. Det är förhöjd verklighet, inte förvanskad verklighet. Som jag har uppfattat det.

 

[Oscar Silferstjerna]

Jag är såklart fullt medveten om att det finns mängder av filosofer som behandlat ämnet, men min utgångspunkt har alltid varit att om vi spelar säg CoC i Lund 1925 (eller när det nu kan vara) så är det främst lovecraftiansk mythos vi fört in, men inte ändrat på gatunätet, hittat på att WW1 aldrig ägt rum odyl. Det är förhöjd verklighet, inte förvanskad verklighet. Som jag har uppfattat det.

Jag tänker mest att det är genrebunden fiktion där historisk trovärdighet är en del av premissen. Spelet handlar inte om Lund 1925, utan om en särskild text om eller bild av det förflutnas Lund. En högst påtaglig skillnad.

 

[erikt]

Intressant. Så har jag aldrig tänkt på det. Är det utbrett? Hur ser forumet i övrigt på det?

Skall man vara petig så stämmer det ju - den värld man spelar i är aldrig exakt likadan som vår riktiga värld. Om inte annat så är rollpersonerna vanligtvis fiktiva, liksom deras handlingar.

Å andra sidan kan ju spelvärlden vara "vår värld" så tillvida att all information som man kan hitta i ett uppslagsverk är samma i spelvärlden som i verkligheten. Det är bara i de små detaljerna de skiljer sig åt.

 

[Oscar Silferstjerna]

Skall man vara petig så stämmer det ju - den värld man spelar i är aldrig exakt likadan som vår riktiga värld. Om inte annat så är rollpersonerna vanligtvis fiktiva, liksom deras handlingar.

Å andra sidan kan ju spelvärlden vara "vår värld" så tillvida att all information som man kan hitta i ett uppslagsverk är samma i spelvärlden som i verkligheten. Det är bara i de små detaljerna de skiljer sig åt.

Men grejen är att informationen i ett uppslagsverk alltid består av ett urval. Det handlar inte bara om ”små detaljer”. Andra urval (och texter) är alltid möjliga. Uppslagsverkens urval är, påstår jag (som har skrivit en del i NE), alltid präglat en viss kanon, som ofta förändras över tid. Det betyder inte att det som står i uppslagsverk är osant (även om det kan vara det). Men det pågår alltid en förhandling om hur verkligheten ska beskrivas. Nya tolkningar, uppgifter och texter tillkommer. Uppslagsverken och därmed också bilden av verkligheten förändras över tid.

Och för att nu åter knyta an till trådens ämne: det här sättet att tänka kan man också lyfta in i världsbyggen. Man kan se ett uppslagsverk som en samling av handouts. De kan vara sanna, men måste inte vara det. Och de kan alltid kompletteras med nya handouts. Ibland motsäger de varandra - och ibland berättar de bara sanningen på olika sätt med utgångspunkt i olika typer av källor.

 

[clarence redd]

Det känns dock som en relevans som endast uppstår om man får några efterkommande, något jag inte törs hoppas på. Knappt ens på syskonbarn. Risken finns att skapande är min enda chans att ha någon meningsfull del av mig som lever kvar, men då behöver jag göra mycket bättre ifrån mig än jag hittills har gjort.

Så kan man tänka, men jag ser det hellre i ett större perspektiv. Läsaren kan lika gärna vara en kompis eller vi här på forumet, en framtida rollspelsskribent eller någon som hittar dina texter på en loppis. För dem kan dina texter få en helt annan betydelse och ett annat värde. Vi vet helt enkelt inte.

Om man vänder på det, så är de flesta dåliga på att bedöma sina egna grejer. Vi kan inte se på en text neutralt, för skapandeprocessen står i vägen, vi står för nära. På gott och ont.

Jag hörde en intervju med Sting. När ett album är klart vet han exakt vilken låt som ska bli första singeln, storsäljaren med stort S. Men han har tydligen alltid fel. Efter 50 år som musiker kan han fortfarande inte göra en rimlig bedömning av sina låtar. De flesta kreativa människor jag träffar känner likadant. Man får bara släppa taget, acceptera att man inte kan veta.

 

[Svarte Faraonen]

Så kan man tänka, men jag ser det hellre i ett större perspektiv. Läsaren kan lika gärna vara en kompis eller vi här på forumet, en framtida rollspelsskribent eller någon som hittar dina texter på en loppis. För dem kan dina texter få en helt annan betydelse och ett annat värde. Vi vet helt enkelt inte.

Om man vänder på det, så är de flesta dåliga på att bedöma sina egna grejer. Vi kan inte se på en text neutralt, för skapandeprocessen står i vägen, vi står för nära. På gott och ont.

Jag hörde en intervju med Sting. När ett album är klart vet han exakt vilken låt som ska bli första singeln, storsäljaren med stort S. Men han har tydligen alltid fel. Efter 50 år som musiker kan han fortfarande inte göra en rimlig bedömning av sina låtar. De flesta kreativa människor jag träffar känner likadant. Man får bara släppa taget, acceptera att man inte kan veta.

Ja, det är lite det jag tänker kring varför gensvar från folk som helt saknar koppling till mig är den enda giltiga måttstocken. Min bedömning av huruvida det jag gör är bra eller inte är meningslös – jag kan lika gärna säga ”min mamma tycker jag är cool, i alla fall”. Att halsstarrigt hävda att man gör bra saker när de inte tydligt uppmärksammas är ju bara cringe.

I fallet du beskrev ovan är det ju också så att kvaliteten är rätt irrelevant, utan där är det just den personliga kopplingen som ger meningen. Min morfar målade tavlor som nog inte skulle platsa på något museum, men jag gillar dem ju ändå för att min morfar gjorde dem. Men hade det inte varit för den kopplingen hade de bara blivit sådana där natur- och byggnadsmålningar som hängt osålda på en loppis.

 

[Lemur]

Om en värld har encyklopedisk detaljerad information känner jag en plikt att kolla upp "fakta", i den mån det går. Skulle en spelare exempelvis fråga vilken som är den största religionen i fjärran Borhek så kommer jag inte bara dra till med något. Jag kommer att försöka hitta det "rätta" svaret, även om det stjäl tio minuter speltid. På gott och ont. Jag håller därför inte helt med @Mogger om att man bara kan ignorera den info man inte själv tycker är viktig. Finns information kan jag inte bortse från den.

 

[Mogger]

Om en värld har encyklopedisk detaljerad information känner jag en plikt att kolla upp "fakta", i den mån det går. Skulle en spelare exempelvis fråga vilken som är den största religionen i fjärran Borhek så kommer jag inte bara dra till med något. Jag kommer att försöka hitta det "rätta" svaret, även om det stjäl tio minuter speltid. På gott och ont. Jag håller därför inte helt med @Mogger om att man bara kan ignorera den info man inte själv tycker är viktig. Finns information kan jag inte bortse från den.

Ja, poängen var alltså inte att man skulle ignorera utan snarare använda det man vill. Om materialet är så omfångsrikt att man inte kan/hinner läsa allt kan man ju välja ut det som är givande. Så gör jag själv nästan jämt.

 

[Lemur]

Ja, poängen var alltså inte att man skulle ignorera utan snarare använda det man vill. Om materialet är så omfångsrikt att man inte kan/hinner läsa allt kan man ju välja ut det som är givande. Så gör jag själv nästan jämt.

Det är det jag liksom inte kan. Jag kanske bara vill läsa infon om regionen där vi spelar, men sedan dyker det upp en SLP från en fjärran plats, eller så vill en spelare tillhöra någon religion eller ordern som jag inte har koll på - och vips sitter jag där och kallsvettas över att jag råkar säga "fel" angående något.
Där är man säkert olika, men jag känner en stark ängslan över att göra fel gentemot världens kanon.
Därmed säger jag inte att detaljerat = sämre/dåligt. Ibland njuter jag av att köra sådana detaljerade världar. Det är ju fint att det finns information om vilken den största religionen i fjärran Borhek. Det kan få världen att kännas stor och "sann".