Eftersom du sätter en sad smiley så kan jag inte låta bli att fråga även om det glider ifrån ämnet...Ujujuju, jag har sjukt många äventyr i hyllan som aldrig kommer att spelas ...
diskutera, läsa, spela, skriva, samla
Det beror ju jättemycket på.
De av mina äventyr jag har fått bäst feedback på från folk som spelat dem är:
Såklart. Men det missar ju dock lite poängen. Folk kan ju försvara äventyr hur mycket som helst som spelbara, om det inte tar spjärn från en definiton av spelbarhet som delas säger det ju väldigt lite. Någonstans handlar det ju om var vi drar gränsen för att vi ska känna att vi är fria att handla och agera och när vi inte längre är det, gränsen mellan att spela något förbestämt och att spela något och upptäcka, att följa noter eller att komponera i stunden tillsammans med andra.
Nä, men om jag hann spela dem!
Usch, vad trist det låter. Jag hoppas det inte är sant.diskutera, läsa, spela, skriva, samla
Den största av de fem hobbies många av oss ägnar oss åt.
Efter att ha läst Christoffers inlägg och från vad jag förstår att du föredrar gällande att spela tänker jag att detta är den tydligast biten i inlägget: "tänk spelbart som att vi improviserar vid spelbordet med de instrument vi har (med instrument tänk regler, karaktärer, förberedd situation, osv)" Här tänker vi nog lite olika för jag skulle nog snarare betrakta detta som en spelstil bland många, snarare än något som är mer (eller mindre) spel än något annat. Och i så fall blir ju påståendet i startinlägget istället: "Om vi tänker oss rollspel som fem subhobbies—diskutera, läsa, spela, skriva, samla—så blir ju äventyren helt enkelt det perfekta materialet för egentligen alla fem utom spela på det sättet som jag tycker är roligt" Och det kan jag absolut hålla med om, ifall ens favoritsätt gällande spel är att improvisera med hjälp av regler, karaktärer och bara en förberedd situation så ger nog inte ett färdigskrivet äventyr särskilt mycket i sammanhanget.
Just fan, Gallery of Souls till KULT: Divinity Lost, som Petter Nallo och jag uppdaterade. Finns ett antal genomspelningar av det äventyret på YouTube så det verkar som att ett flertal tycker det är ett bra äventyr.
Det återknyter ju också till saker jag sa tidigare i tråden. Rollspelande som hantverk och färdighet.
Min egen definition av bra och dåligt är inte mer komplicerad än att ju mer arbete jag behöver lägga ner på att bryta sönder äventyret ju sämre är det. Bra äventyr förstår att de är spelmaterial som skall användas som verktyg, dåliga äventyr tror att dom är noveller.
Hur ofta är det här faktiskt ett problem, och särskilt i äventyr som inte är illa skrivna?
De äventyr vi haft roligast med är utan tvekan de vi gjort själva. Men om man ska lyfta fram de bästa köpta äventyr så är det nog:Vilka är de bra då? Mitt intryck är snararare att äventyr är något som folk gillar att skriva.
En jättebra sak som Dogs in the Vineyard lärde mig är att ställa frågan ”vad händer om rollpersonerna inte gör något?”. Om svaret är ”inget särskilt” har man inte mycket till stakes. Om svaret är ”något bra” (t.ex. i scenarion som drivs av att rollpersonerna fuckar upp något i början) kan man sedan inte klaga på om de inte vill göra det.
Då kommer man ju in på den spännande frågan, som den här tråden nog mkt bygger på att den inte har ställts, nämligen:
Det här brukar jag tjata på är en av de viktigaste saker man kan göra som spelare - förstå premissen och se till att engagera med den. Det börjar redan (ofta särskilt) i karaktärsmakandet. Det är ditt jobb som spelare att göra en sådan rollperson som vill undersöka den hemsökta källaren, göra saker i vampyrsamhället, eller plundra gravar på guld och XP. Det är också ditt jobb att se till att rollpersonen är regeltekniskt byggd för att kunna bidra.
En faktor är att äventyret skiljer sig från den rena settingen genom att ha en tänkt plot. Kandra är inget äventyr, Svavelvinter är. Fast kanske man kan ställa frågan om Svavelvinter är ett eller fyra äventyr?
Jag tycker det är mer talande att många som dyker in i den här tråden och protesterar mot påståendet att äventyr inte är lika spelbara som de är läs-, samlings-, skriv- eller diskuterbara själva skriver mycket äventyr.
Jag har väl bara läst de som är "illa skrivna" då?
Det är ju exakt det här jag vill vända på--det är äventyrets fel om spelarna måste göra något specifikt och om det gemensamma spelandet annars går sönder. Särskilt när de allra flesta rollspel, uttryckt som grundböcker eller -boxar, närmast aldrig har det här problemet. Problemet börjar med introduktionen av äventyr som något ytterligare att förhålla sig till.
Nja, menar ju mig så vet jag inte om jag protesterat särskilt mycket. Jag har nog mest varit nyfiken på definitionen av "spelbart". Och den fick jag ju tillslut. Och som jag skrev, utefter den definitionen så gör inte ett äventyr kanske så mycket nytta. Sedan tycker ju jag personligen att det Christoffer beskriver snarare handlar om en spelstil än om något som är mer eller mindre spelbart, men har inget problem med att man kan tycka olika om den saken.