Äventyr den bästa rollspelstexten

[joth1006]

Hoppar in i tråden utan att ha läst mer än 2 sidor - att det finns dåligt skrivna äventyr är ju en sak, men det gör ju inte att man bör skriva av äventyr som koncept?
Ett välskrivet äventyr innehåller enligt mig:
- karaktärer/faktioner med tydliga motivationer som tillåter SL att anpassa deras agerande i flera olika situationer
- ett händelseförlopp som pågår självständigt från spelarnas inblandning
- ett problem som spelarna kan angripa, en krok

 

[Oscar Silferstjerna]

Hoppar in i tråden utan att ha läst mer än 2 sidor - att det finns dåligt skrivna äventyr är ju en sak, men det gör ju inte att man bör skriva av äventyr som koncept?
Ett välskrivet äventyr innehåller enligt mig:
- karaktärer/faktioner med tydliga motivationer som tillåter SL att anpassa deras agerande i flera olika situationer
- ett händelseförlopp som pågår självständigt från spelarnas inblandning
- ett problem som spelarna kan angripa, en krok

Absolut! Jag tycker inte heller att äventyr som koncept är något som behöver skrivas av, men skapar man bra stödmekanismer för att snabbt skriva egna äventyr blir äventyren kanske inte lika nödvändiga?

Som jag skrev tidigare i tråden uppfattar jag produktlinjer till rollspel som en sorts ekosystem av produkter som kompletterar varandra. Om vi tänker oss att äventyr inte är den bästa och mest användbara rollspelstexten så kan man lägga mer krut på andra typer av produkter, som på ett eller annat sätt hjälper en att hyfsat snabbt skapa egna äventyr. Gärna på sätt som är specifika för genrer och settingar. Då blir verktygen i någon mån verktyg som förstärker upplevelsen av spelvärlden.

Jag säger att inte att rollspel måste eller ska funka på det här sättet, men jag tycker att det är intressant att ifrågasätta äventyret som användbar texttyp. Det blir ungefär som att säga att romanen inte är det bästa formatet för skönlitteratur. Att exempelvis noveller eller prosadikter genom sitt ofta mer kärnfulla upplägg kan ha särskilda kvaliteter gör ju inte romaner till skräp. Men definitivt till ett alternativ av flera.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Grejen med rollspel är att skapa berättelser, men det har tagit 30 år (?) innan de fick regler och procedurer för just det. Färdiga äventyr fyllde den funktionen i brist på annat, men de var ju egentligen bara mallar.

Detta är nog egentligen en sidodiskussion, men jag håller ju absolut inte med om att grejen med rollspel är att skapa berättelser.
Enligt mig är ju grejen med rollspel att spela rollspel, aktiviteten är sitt eget syfte och bär sin egen mening, det är inte något som i grunden görs "för att"-något annat.

Och jag tror det är här mycket av de sakerna som lett till den här sortens diskussioner grundar sig i. För är "grejen" att "skapa berättelser" så är det ju fullt logiskt att de färdiga äventyren försökte göra just det, att de var linjära noveller med några utspridda tillfällen av spelarinteraktion. Det är då inte heller konstigt att reglerna och äventyren hamnar i opposition mot varandra och strävar åt olika håll.

Tvärt om skulle jag säga att bland det bästa exemplen jag hittat på rollspel och rollspelsmaterial som konsekvent kan förklara hur de är tänkta att användas och kan förse deltagarna med procedurer och strukturer att åstadkomma det, är de spelen som kan kasta av sig "berättelsens" ok och förstå sig själva som just spel, att det eventuella berättandet som uppstår sker som en konsekvens av spelupplevelsen eller något som bidrar till spelupplevelsen, men att spelandets syfte är inte att skapa något annat yttre. Spelets syfte är att spela.

(ja, sedan vet jag att det finns subtyper av rollspel som sätter just "berättelseskapande" i centrum, och det finns massor av sätt att kollaborativt och improviserat skapa berättelser på som inte ha någon koppling alls till rollspel, men om någon sorts grundtes i tråden har varit att mycket rollspel hamnat i ett motsatsförhållande till sig självt mellan vad olika typer av material säger, och dessa andra alternativa uttryck inte har det problemet, så blir ju också påpekande om att sådant annat existerar inte relevant för sammanhanget)

 

[Khan]

Detta är nog egentligen en sidodiskussion, men jag håller ju absolut inte med om att grejen med rollspel är att skapa berättelser.
Enligt mig är ju grejen med rollspel att spela rollspel, aktiviteten är sitt eget syfte och bär sin egen mening, det är inte något som i grunden görs "för att"-något annat.

Och jag tror det är här mycket av de sakerna som lett till den här sortens diskussioner grundar sig i. För är "grejen" att "skapa berättelser" så är det ju fullt logiskt att de färdiga äventyren försökte göra just det, att de var linjära noveller med några utspridda tillfällen av spelarinteraktion. Det är då inte heller konstigt att reglerna och äventyren hamnar i opposition mot varandra och strävar åt olika håll.

Tvärt om skulle jag säga att bland det bästa exemplen jag hittat på rollspel och rollspelsmaterial som konsekvent kan förklara hur de är tänkta att användas och kan förse deltagarna med procedurer och strukturer att åstadkomma det, är de spelen som kan kasta av sig "berättelsens" ok och förstå sig själva som just spel, att det eventuella berättandet som uppstår sker som en konsekvent av spelupplevelsen eller något som bidrar till spelupplevelsen, men att spelandets syfte är inte att skapa något annat yttre. Spelets syfte är att spela.

(ja, sedan vet jag att det finns subtyper av rollspel som sätter just "berättelseskapande" i centrum, och det finns massor av sätt att kollaborativt och improviserat skapa berättelser på som inte ha någon koppling alls till rollspel, men om någon sorts grundtes i tråden har varit att mycket rollspel hamnat i ett motsatsförhållande till sig självt mellan vad olika typer av material säger, och dessa andra alternativa uttryck inte har det problemet, så blir ju också påpekande om att sådant annat existerar inte relevant för sammanhanget)

Aha! Nu är jag nog med på vad du menar. För då tror jag vi håller med varandra, men använder olika ord.

Det jag menar är snarare att man skapar ihop. Sen om det blir en berättelse i slutändan är strunt samma, det är just skapelseprocessen i grupp som är grejen. Jag tror inte man kan få en rimlig berättelse enligt dramaturgernas alla regler i ett rollspel utan att det finns strikta reglementen för att efterlikna dramatiska valar och allt vad det kallas.

Det är det här skapandet vid bordet som gör att jag inte tycker om idén om att spelare ska underhållas av en SL, eller blir trött ju mer SL högläser. Ju mer ett äventyr aktivt styr, snarare än bara sätter ramar, desto svårare blir det att nå den nivån av skapande jag vill åt.

Det viktiga är att alla vid bordet ska få vara medskapare. För det är den enda gemensamma nämnare jag sett genom spelstilar och genom spelformer, att ju mer man känner sig delaktig som spelare desto roligare har man.

Typ.

Och målet är väl att vi ska ha roligt i slutändan. Eller hur?

 

[Sömniga Isaac]

Och målet är väl att vi ska ha roligt i slutändan. Eller hur

Roligt?! Rollspel är konst och därmed lidelse och lidande!

Mer seriöst svar, väldigt bra svar och håller med. Grejen är att ha kul eller göra något givande tillsammans, oavsett vad slutprodukten blir av spelandet

 

[Sömniga Isaac]

Den här tråden har fått mig att fundera på vad som gör äventyr spelbara.

För mig handlar det om hur mycket inspiration och situationer jag kan plocka in från äventyret för att slänga på spelarna.

Floden som var uppe är något jag tycker är ett bra exempel om floden beskrivs som ett element som går att arbeta med på olika sätt. Rätt beskrivet kan floden vara hinder, lösning på problem, källan till ett mysterium och en intressant del av miljön. Floden i sig som plats kan med andra ord skapa flertalet äventyr beroende på hur texten lyfter fram den. Samma med andra miljöer. Så när äventyr lyfter fram en plats, personer och agendor blir den mer spelbar för mig. Det finns saker att röra vid och saker för spelarna att påverka, där det enda som är fixerat är utgångspunkten. Framtiden är gruppens att skapa.

Vet inte om jag fick något vettigt sagt med det här.

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det jag menar är snarare att man skapar ihop. Sen om det blir en berättelse i slutändan är strunt samma, det är just skapelseprocessen i grupp som är grejen.

Ja, man skapar ihop. Men det är skapandet ihop i formen av ett spel som gör rollspel till rollspel enligt mig. Det är ett gemensamt skapande på samma sätt som man skapar en fotbollsmatch genom att delta i fotbollsspelandet, som jag skapar en promenad genom att gå den, som vi skapar ett parti schack eller omgång poker genom att spela det.

Det är, enligt mig, en annan typ av skapandeprocess än när jag skapar en teckning jag sparar i mitt skissblock (eller lägger upp i en tråd på WRNU), eller om man skapar en riktig rivig punklåt med sitt band, eller skapar en berättelse som en blir så nöjd med att man vågar publicera den på fanfiction.net, eller skapar ett silversmycke som man visserligen inte blev nöjd med men nästa gång skall man göra något annorlunda och då jävlar, osv.

Rollspel är en skapandeprocess där processen i sig är målet, och där det som skapas upphör att existera så fort processen tar slut. Det är en annan typ av skapande än det vi oftast menar när vi pratar om att "skapa berättelser" (eller tavlor, eller musik, eller en vas, eller en väldigt trevlig bastu på gården). Det är inte bättre, inte sämre, men inte för den sakens skull samma sak.

Och jag tror genuint att rollspel som kulturform har lidit illa av att många projicerat sina förhoppningar om att det skall vara något annat än det är på det, det är en av orsakerna till de diskussionerna tråden handlat om.

Och målet är väl att vi ska ha roligt i slutändan. Eller hur?

Ja, eller i vart fall att vi skall uppskatta det vi gör, bry oss, känna något osv.
Saker kan ju vara tillfredsställande, engagerande och meningsfulla utan att vara roliga, men det är ju verkligen en diskussion för en annan tråd.

 

[Genesis]

Jag tror inte man kan få en rimlig berättelse enligt dramaturgernas alla regler i ett rollspel utan att det finns strikta reglementen för att efterlikna dramatiska valar och allt vad det kallas.

Jag skulle ju inte skriva mer i den här tråden, men eftersom den verkar ha fått tänder och vänt sig utochin för att äta upp hela forumet finns det ju ingen annanstans att gå. Den här tråden är forumet nu, uppenbarligen.

Jag ville bara säga att det citerade påståendet håller jag inte med om alls. Jag har spelat massor av omgångar som skapat berättelser med klassisk dramaturgi utan någon som helst regelstöd, och spelat spel som har regelstöd för det också. Och sedan slutat spela de spelen, för jag gillar dem inte. Numera jobbar jag snarare aktivt för att undvika många av dramaturgins regler (eftersom de ofta skapar ganska ointressanta berättelser), och finner att regelstöd kan vara ett verktyg för detta.

Däremot tyckte jag förr att det var kul och utmanande att få en berättelse som kändes som att den följde god dramaturgi, eftersom det var något av en utmaning, men det känns inte utmanande längre. Snarare tvärtom, att det är något man faller tillbaka i om man inte aktivt försöker att undvika det.

 

[Quadrante]

Äventyr får gärna innehålla en hel del abstrakta element, aparta saker, lösa trådar. Gärna att flera separata skeenden korsar väg. Sen kan det få utgå ifrån en slags huvudfåra om det vill, om det är det man skrev äventyr utifrån.

 

[entomophobiac]

Den här tråden har fått mig att fundera på vad som gör äventyr spelbara.

Eftersom det någonstans var exakt hela syftet, med min egna ingång som startpunkt, så tänker jag ta det som en win!

 

[Sömniga Isaac]

Eftersom det någonstans var exakt hela syftet, med min egna ingång som startpunkt, så tänker jag ta det som en win!

Nu har andra redan sagt det, men du är skicklig på att skaka om tankarna på ett positivt sätt

 

[Oscar Silferstjerna]

Det är framförallt i spelbarhet som jag är tveksam till äventyr. För ofta räcker det att spelgruppen väljer en annan väg för att ett skrivet äventyr antingen ska bli en kamp för att få tillbaka spårvagnen på rälsen, eller helt enkelt att alternativ utesluts. "Nej, ni kan inte resa upp i bergen nu, för det är storm/dålig stämning/bävrarna går bärsärk". Som sämst blir det skrivna äventyret en jakt på en specifik lösning som författaren tänkt sig, eller en berättelse där rollpersonerna inte ens gör det mest intressanta utan får observera SLPs som gör det intressanta.

Jag kände att jag var tvungen att ha stycket ovan framför mig för att verkligen svara på det du skrev.

Den spelbarhet som du eftersträvar uppfattar jag som de val spelarna (genom sina RP) kan göra i spelet. De bör, som jag förstår dig, kunna utsätta sig för risker, söka sig till (även för SL) okända platser och börja nysta i mysterier, problem eller konflikter (som kanske inte heller är kända av SL i förväg). Allt för att undvika att styras av en text där mycket redan är förutbestämt, planerat, färdigt, tråkigt. Det utförligt skrivna äventyret är i bästa fall en inspiration, en text man kan göra något annat av. Helt enkelt därför att det inte riktigt går - eller för att det inte är tillräckligt kul - att följa någon annans nerskrivna vision eller fantasi.

Har jag uppfattat dig rätt? I så fall tycker jag att det är en både drastisk och åtminstone delvis rimlig hållning. Jag håller med om att det verkligen finns problem med att försöka vara trogen någon annans vägbeskrivning. Särskilt om vägbeskrivningen är lång, onödigt krånglig och full av detaljer som bara kanske har med spelbarheten att göra.

Det som du både här och annorstädes förespråkar - spel med low prep - tror jag kan vara ett alternativ för en del. Antagligen spelgrupper med erfarna spelledare som är vana vid att både improvisera och strukturera information. Vuxengrejer, ofta kopplade till ledarskap. Jag hårddrar kanske din vinkel något där, men det är så jag uppfattar den spelstil du förespråkar.

Med detta sagt, så tycker jag ändå att diskussionen är intressant. Jag gillar kärnfulla, välskrivna äventyr, men det är lätt hänt att de blir för styrande och handlar för mycket om författarens favoritidéer. Eller att de leder till att SL får sitta och bläddra för länge under ett spelmöte. När jag nu tänker på det hela ett varv till, så tror jag att jag landar i att jag tycker att det är bra att de skrivna äventyren som produkttyp utsätts för kritiskt tryck. En principiell diskussion om äventyrens spelbarhet kan knappast skada, utan borde istället leda till mer spelbarhet.

Vet att jag redan har svarat på ditt startinlägg tidigare i tråden, men kände ändå att jag ville ta ett omtag.

 

[Quadrante]

Äventyr får gärna vara en detaljerad uppstart (en plats, och/eller rörliga delar som sammanfaller + inspirationsmaterial) mer än en detaljerad tidslinje.

 

[clarence redd]

Detta är nog egentligen en sidodiskussion, men jag håller ju absolut inte med om att grejen med rollspel är att skapa berättelser.
Enligt mig är ju grejen med rollspel att spela rollspel, aktiviteten är sitt eget syfte och bär sin egen mening, det är inte något som i grunden görs "för att"-något annat.

Och jag tror det är här mycket av de sakerna som lett till den här sortens diskussioner grundar sig i. För är "grejen" att "skapa berättelser" så är det ju fullt logiskt att de färdiga äventyren försökte göra just det, att de var linjära noveller med några utspridda tillfällen av spelarinteraktion. Det är då inte heller konstigt att reglerna och äventyren hamnar i opposition mot varandra och strävar åt olika håll.

Tvärt om skulle jag säga att bland det bästa exemplen jag hittat på rollspel och rollspelsmaterial som konsekvent kan förklara hur de är tänkta att användas och kan förse deltagarna med procedurer och strukturer att åstadkomma det, är de spelen som kan kasta av sig "berättelsens" ok och förstå sig själva som just spel, att det eventuella berättandet som uppstår sker som en konsekvens av spelupplevelsen eller något som bidrar till spelupplevelsen, men att spelandets syfte är inte att skapa något annat yttre. Spelets syfte är att spela.

Då använder vi ordet berättelse på olika sätt. För mig är en berättelse ett antal händelser som sker efter varandra, ofta sammanlänkade på något sätt. Det har inget att göra med att spelsessioner rälsas, novelliseras, styrs av spelledaren eller har en dramatisk kurva. Tid plus händelser blir helt enkelt en berättelse. Man spelar inte rollspel för att skapa berättelser, det är en oundviklig konsekvens. Ungefär som när fyra personer spelar på musikinstrument tillsammans. Spelandet kan vara ett självändamål, men det blir musik oavsett.

 

[Quadrante]

Kan gissa att ni tänker lika på ett plan. Men oavsett så känns berättelse som något som uppstår i efterhand, som resultat.

 

[Sömniga Isaac]

Kan gissa att ni tänker lika på ett plan. Men oavsett så känns berättelse som något som uppstår i efterhand, som resultat.

Kan problemet vara att berättelse för tankarna till strukturerade berättelse efter konstens alla regler? Vilket förmodligen inte är norm sett till att berättartradition och att berätta är en av de aktiviteter vi människor är notoriskt kända för att syssla med även när vi inte håller oss med dramaturgi? Berättande är ju lite kärnan i, vill jag våga säga, all mänsklig kultur.

 

[Quadrante]

Muntligt berättande och berättelse är överlappande men inte samma sak. Så ja kanske.

 

[Oscar Silferstjerna]

@entomophobiac, så om nu inte äventyr är den bästa rollspelstexten, vilken typ av text är då bäst?

Jag är alltså inte ute efter att vinna tråden genom att viss du har fel (jag håller ju, som sagt, med om att äventyr kan vara en problematisk textform), utan undrar snarare vad man (vilken typ av text eller förberedelse) ska använda istället. Den lösning jag förespråkar är, som jag redan konstaterat, att utgå ifrån ”ekosystem” av produkter som är samnanlänkade på olika (gärna nyskapande) sätt. Men du tänker dig kanske något annat?

 

[Quadrante]

Frågan är kanske, vilket är det mest/bästa/optimala spelbara formatet.

 

[Oscar Silferstjerna]

Frågan är kanske, vilket är det mest/bästa/optimala spelbara formatet.

Ja, det kan nog vara en bra precisering av frågan.