De flesta bra berättelser handlar om sina huvudpersoner. De handlar om huvudpersonernas val och deras konsekvenser. För att detta ska vara gripande måste dessa val vara meningsfulla. Huvudpersonen måste ha möjlighet att göra ett annat val. Och konsekvenserna av valet hon gjort måste vara reella, betydelsefulla. Hade hon valt något annat så hade historien tagit en annan vändning och fått ett annat slut. Det går såklart att göra en berättelse utan detta element. En berättelse där huvudpersonen slussas från situation till situation, där snarare än att göra saker så utsätts hon för saker, och denna typ av berättelse kan till och med vara givande. Men det är en speciell typ av berättelse och i alla fall de flesta jag personligen gillar har huvudpersoner som tar meningsfulla val och lider konsekvenserna av dem.
Och här stöter vi på patrull när det gäller våra snyggt genomtänkta, planerade scenarion. Om rollpersonerna är berättelsens huvudpersoner, och de ska kunna ta meningsfulla val, så kan jag inte planera vad som kommer att hända. Om jag har planerat det så är inte rollpersonens val meningsfulla, för de påverkar inte utfallet. Visst, jag kanske kan göra en berättelse med flera möjliga utfall, alla planerade, men det räcker inte så långt. Jag kan ge rollpersonerna ett eller ett par val med begränsade alternativ, men vill jag gå längre kommer jag snabbt att hamna i ett träsk av ofantliga mängder förberedelser för en begränsad mängd val.
Det finns flera sätt att lösa detta problem på. En metod, som jag inte är så förtjust i, är illusionismen. Den går ut på att jag på olika sätt ger illusionen av att rollpersonernas val är meningsfulla, medan de i själva verket inte spelar någon roll. Ett annat sätt är det som ibland kallas participationism. Det innebär att alla inblandade är medvetna om att deras val inte har någon betydelse, men att de är okej med detta. Rollpersonerna väljer att ge sig iväg för att försöka hitta botemedlet mot den mystiska sjukdomen, för om de inte gör det "så blir det ju inget äventyr". Ett väldigt vanligt sätt att hantera det hela, som dock inte alltid sker medvetet, det är att helt enkelt göra någon annan till huvudperson i berättelsen. Många färdigskrivna äventyr som man kan köpa använder denna metod. Det finns personer som tar meningsfulla och betydelsefulla beslut, som påverkar utgången av berättelsen och vars val får oåterkalleliga konsekvenser. Men det är inte rollpersonerna. Rollpersonerna är de som kallas in för att ta hand om dessa konsekvenser, som drabbas av dem, som ser dem hända, som verkställer dem. Men det är inte rollpersonerna som är orsaken till konsekvenserna.
Alla ovanstående metoder är mer eller mindre funktionella, och kan användas i olika kombinationer tillsammans med begränsade val med begränsade konsekvenser. Men de kommer aldrig att ge upphov till samma typ av dynamiska, livfulla, greppande berättelser som vi kan uppnå när vi låter rollpersonerna ta riktiga beslut, utan påverkan från en spelledare eller ett scenario, och sedan lida riktiga, kännbara, personliga konsekvenser av dessa beslut. När jag upptäckte den här typen av spel fann jag det gripande på en helt annan nivå än vad jag spelat förut.
Innan vi fortsätter, för att du inte ska känna att jag dissar din spelstil, vill jag förklara följande: För det första, den här typen av spel är fullt möjlig med både spelledare och förberedda scenarion. Det är bara inte möjligt när scenariot förbereder framtida händelser. Återigen: Förbered bakåt, inte framåt. Det går att spela på detta sätt utan att spela spelledarlös friform. Men om du spelar spelledarlös friform är det svårt att spela på något annat sätt.
För det andra, alla spelar inte med målet att uppleva den typen av berättelse jag nämner ovan. Det finns massor av anledningar till att spela rollspel, och om du är mer intresserad av att leva dig in i din rollperson, att uppleva en trovärdig och intressant fiktiv värld, att lösa intressanta mysterier eller att klura ut det bästa sättet att nå ditt mål utan att sätta dig själv i fara, så är ovanstående problematik inte avgörande. Men vill du gemensamt skapa hjärtskärande, nagelbitande, pulshöjande och kallsvettande berättelser, då är det dags att släppa taget om dina förberedelser och omfamna improvisationskonsten.
