Årets bästa fantastik?

[Tant Ragnar]

Episk fantasypostapokalyps! Jag läste den för ett par år sen och hela trilogin är otroligt bra. Det tog några sidor att komma in i första boken, men saker och ting klarnar snabbt. Första författaren som fått Hugo-priset tre år i rad - dessutom för alla tre böcker i en trilogi.

Håller med. Något av det bästa jag läst inom den fantastiska genren.

 

[JohanL]

Hyperion av Dan Simmons. Riktigt bra, episk och fantasieggande sf. Inte ny, men ny för mig.

Vad jag tycker är den bästa SF som alls skrivits.

 

[JohanL]

Jag tycker verkligen om Dread Empire's Fall (Walter Jon Williams). Sju böcker hittills varav jag läst fyra.

Konceptet "följa en ung officer i karriären i Royal Navy fast i rymden" är råstarkt. Problemet är att nästan allt som skrivs i den specifika undergenren bara är skit. Honor Harrington är helt OK i två böcker, innan det blir nonsens. Seafort är rena fascismen (HH är inte fascist, bara krigsförbrytare). Tar man bort "fast i rymden" finns det mycket bättre, som Master And Commander-serien (det mer formella namnet på serien är Aubrey-Maturin), men då är vi inte längre rymden! Det är mig obegripligt varför det finns hur mycket bra (och icke-fascistisk) militär-fantasy som helst, men att det är halvt omöjligt att hitta bra mil-SF.

Dread Empire's Fall är som tur är alldeles utmärkt, och till skillnad från den mesta mil-SF satirisk mot systemet. På många vis är det inte i första hand mil-SF, utan Comedy of Manners, och det verkar hjälpa (det gäller också Vorkosigan Saga, som är bra och ibland är mil-SF). En utomjordisk ras har inkorporerat en handfull raser - däribland människorna - i sitt imperium och med tiden (det har varit 7000 år!) fått acceptans för det med propaganda och eugenik, så det är nästan ingen som faktiskt motsätter sig imperiet. Men när den sista av den ursprungliga imperiebyggar-rasen till slut dör, är skiten redo att träffa fläkten. Eftersom det inte varit några krig värda namnet de senaste antal tusen åren, är allt som har med rymdflottan att göra förstelnat, ineffektivt och formalistiskt, och det gör att genrens stapelvara - hur mycket bättre huvudpersonerna är än alla andra - fungerar bättre än den brukar på grund av detta (det avspeglar också, fast upphöjt till parodi, hur risig Royal Navy blev i århundradet efter Nelson tills man kunde klanta till det totalt på viset man gjorde vid Jutland - läs The Rules of the Game: Jutland and British Naval Command för just detta om du är MÖP).

 

[Klingonsylt]

Jag tycker verkligen om Dread Empire's Fall (Walter Jon Williams). Sju böcker hittills varav jag läst fyra.

Visst är det samme Walter Jon Williams som låg bakom det gamla rollspelet Privateers and Gentlemen? Där man spelar sjöofficerare under Napoleonkrigen.

 

[JohanL]

Visst är det samme Walter Jon Williams som låg bakom det gamla rollspelet Privateers and Gentlemen? Där man spelar sjöofficerare under Napoleonkrigen.

 

[Zeedox]

Jag har nog endast läst 3-4 fiktionsböcker i år, desto mer podcasts har det varit. Men Planet of Adventure av Jack Vance var riktigt underhållande - rafflande actionscener och många underhållande påhittade ord. Behövde efter ett tag göra min egen gloslista för att hänga med ordentligt. Genren "kompetent huvudperson löser problemet snabbt och effektivt och alla uppskattar dem för det" fortsätter kittla modernisten i mig.

 

[JohanL]

Planet of Adventure av Jack Vance

Om du inte läst Vances kortare verk, så gör det! The Best of Jack Vance håller helt orimligt hög kvalitet - jag skulle säga att det är den bästa SF-novellsamlingen tills Ted Chiang började publicera sig.

 

[Zeedox]

Om du inte läst Vances kortare verk, så gör det! The Best of Jack Vance håller helt orimligt hög kvalitet - jag skulle säga att det är den bästa SF-novellsamlingen tills Ted Chiang började publicera sig.

Jag ska nog göra det! Dying Earth tycker jag låter rätt tråkigt som koncept för min egen smak (himla deppigt), men jag gillade hans språk så ska ge det en svängom!

 

[JohanL]

Jag ska nog göra det! Dying Earth tycker jag låter rätt tråkigt som koncept för min egen smak (himla deppigt)

Nejnej, det är det inte alls - det är pikaresk-fiktion. Mer väldigt skruvat där Cugel hela tiden misslyckas med sina "smarta" planer.

 

[God45]

Jag ska nog göra det! Dying Earth tycker jag låter rätt tråkigt som koncept för min egen smak (himla deppigt), men jag gillade hans språk så ska ge det en svängom!

Som JohanL säger är Dying Earth helfestlig! Det är absolut inte deppigt. Alla är en vältalig bov som försöker blåsa alla.

 

[JohanL]

Som JohanL säger är Dying Earth helfestlig! Det är absolut inte deppigt. Alla är en vältalig bov som försöker blåsa alla.

Exempelcitat: 'I categorically declare first my absolute innocence, second my lack of criminal intent, and third my effusive apologies.'

 

[JohanL]

En annan skojig grej med Dying Earth är att man plötsligt känner igen det som källan till en hel del D&D-grejer. Prismatic Spray, Ioun Stones, hela den vancianska spellcastingen...

 

[clarence redd]

Dying Earth är bra, men Lyonesse är bättre : ) Det är en mörk och brutal saga där Vance språkhantering är på topp. Suldrun’s Garden heter första boken och rekommenderas varmt.

 

[JohanL]

På seriesidan hade Si Spurrier ett bra år, med både Damn Them All (ett resultat av att han fick lämna sin alldeles utmärkta Hellblazer med en massa idéer kvar, men han ska få skriva Hellblazer igen 2024) och en nystart på Coda (som är en av alla tiders bästa fantasyserier).

(Plus att han fick skriva om vilka Nightcrawlers föräldrar är ännu en gång, men det är OK eftersom absolut ingen utom Chuck Austen tyckte att den förra lösningen var en bra idé, och den storylinen rankas som det näst sämsta som givits ut inom X-Men av podcasten Battle of the Atom.)