Jag tycker verkligen om Dread Empire's Fall (Walter Jon Williams). Sju böcker hittills varav jag läst fyra.
Konceptet "följa en ung officer i karriären i Royal Navy fast i rymden" är råstarkt. Problemet är att nästan allt som skrivs i den specifika undergenren bara är skit. Honor Harrington är helt OK i två böcker, innan det blir nonsens. Seafort är rena fascismen (HH är inte fascist, bara krigsförbrytare). Tar man bort "fast i rymden" finns det mycket bättre, som Master And Commander-serien (det mer formella namnet på serien är Aubrey-Maturin), men då är vi inte längre rymden! Det är mig obegripligt varför det finns hur mycket bra (och icke-fascistisk) militär-fantasy som helst, men att det är halvt omöjligt att hitta bra mil-SF.
Dread Empire's Fall är som tur är alldeles utmärkt, och till skillnad från den mesta mil-SF satirisk mot systemet. På många vis är det inte i första hand mil-SF, utan Comedy of Manners, och det verkar hjälpa (det gäller också Vorkosigan Saga, som är bra och ibland är mil-SF). En utomjordisk ras har inkorporerat en handfull raser - däribland människorna - i sitt imperium och med tiden (det har varit 7000 år!) fått acceptans för det med propaganda och eugenik, så det är nästan ingen som faktiskt motsätter sig imperiet. Men när den sista av den ursprungliga imperiebyggar-rasen till slut dör, är skiten redo att träffa fläkten. Eftersom det inte varit några krig värda namnet de senaste antal tusen åren, är allt som har med rymdflottan att göra förstelnat, ineffektivt och formalistiskt, och det gör att genrens stapelvara - hur mycket bättre huvudpersonerna är än alla andra - fungerar bättre än den brukar på grund av detta (det avspeglar också, fast upphöjt till parodi, hur risig Royal Navy blev i århundradet efter Nelson tills man kunde klanta till det totalt på viset man gjorde vid Jutland - läs The Rules of the Game: Jutland and British Naval Command för just detta om du är MÖP).