Fast man måste komma överens om betalning på förhand, och man måste veta ungefär hur mycket pengar man lägger och hur många ord man får.Förutom det låga beloppet så verkar det knas med betalning per ord. Det som borde styra är ju innehållets kvalitet, inte volym.
Har för mig att det är vanligt i USA, i varje fall är det därför som amerikansk kurslitteratur ofta består av otympligt tjocka böckerFörutom det låga beloppet så verkar det knas med betalning per ord. Det som borde styra är ju innehållets kvalitet, inte volym.
I de fallen handlar det inte bara om pris per ord utan också om att beställaren inte gjort en tillräckligt hård begränsning i hur många orden ska vara =) Det rimliga är att man på förhand kommer överens om ett riktmärke.Har för mig att det är vanligt i USA, i varje fall är det därför som amerikansk kurslitteratur ofta består av otympligt tjocka böcker
Jag känner nog att jag har mycket lättare att titta på en bild och se att den är skickligt gjord även om jag inte gillar bilden i sig, än vad jag har att läsa en text och känna att den är skickligt skriven om jag inte gillar texten.Är det verkligen svårare att mäta kvalité i text än i bild?
Det är ju det där dilemmat, att det är helt rimligt och förståeligt att göra så på individnivå. Men resultatet blir att man helt plötsligt har hela branscher som går runt på gratis/underbetald arbetskraft. Så "kunna jobba gratis/svinbilligt" blir ett krav för att ens komma in i branschen. Vilket leder till att branschen snart domineras av vita medelklassmänniskor.För även fast jag håller med helhjärtat om det som skrivs, så har jag själv varit i situationen att jag varit beredd att jobba gratis bara för att slå mig in på en arbetsmarknad med ett hopplöst CV.
Nä, jag tycker nog inte det. Jag tänker att människor som har som jobb att arbeta med texter - redaktörer, förläggare, svensklärare - har (på kanske lite olika sätt) en känsla för och åsikter om vad som är bra och dålig text.Är det verkligen svårare att mäta kvalité i text än i bild? Är det inte bara så att det är lättare för en illustratör att ge presumtiva köpare en snabb bild av vad som kan tänkas levereras än vad det är för en skribent?
Håller absolut med. Men för folk som inte arbetar med text tror jag att det är svårare.Nä, jag tycker nog inte det. Jag tänker att människor som har som jobb att arbeta med texter - redaktörer, förläggare, svensklärare - har (på kanske lite olika sätt) en känsla för och åsikter om vad som är bra och dålig text.
Ja, ingen får väl beställningen "skriv så mycket du känner för för x kronor per ord"?Kr per ord/tecken är äldre hyfsat standard i Sverige också. Men ja, att ha en idé om textens längd i förväg är önskvärt.
Kanske Stephen King?Ja, ingen får väl beställningen "skriv så mycket du känner för för x kronor per ord"?
Och @Magnus Seter? För visst blev väl Bittermarken mycket mer omfattande än planerat?Kanske Stephen King?
Tru dat.Och @Magnus Seter? För visst blev väl Bittermarken mycket mer omfattande än planerat?
Alla kreativa branscher, typ. Sedan kommer man väl till det delikata problemet att om producenterna faktiskt tar skäligt betalt så återspeglar detta sig istället i priset på produkten – och då blir det istället där som den sociala skiktningen sker. Jag har till exempel en kompis som valde att inte professionellt arbeta som tillskärare eftersom han kom från en familj av keramiker – och upplevde att det var en alldeles för stor del av jobbet att, som han sa, "fjäska för överklasskärringar", eftersom det var det huvudsakliga klientelet. Så även med skälig betalning finns det tydliga kompromisser med självrespekten.Det är ju det där dilemmat, att det är helt rimligt och förståeligt att göra så på individnivå. Men resultatet blir att man helt plötsligt har hela branscher som går runt på gratis/underbetald arbetskraft. Så "kunna jobba gratis/svinbilligt" blir ett krav för att ens komma in i branschen. Vilket leder till att branschen snart domineras av vita medelklassmänniskor.
Hela medie/reklambranschen är ju en sån. Jättemånga som vill jobba med det. För att ha en chans att få in foten måste man kunna klara av obetalda praktiperioder.
Det verkar dock inte gälla för rollspelsbranschen. Fria Ligan betalar utmärkta löner och deras spel är ändå inte signifikant dyrare än konkurrenternas. Eller deras egna från tiden när de var pyttesmå och de inte hade råd att betala skribenterna.Alla kreativa branscher, typ. Sedan kommer man väl till det delikata problemet att om producenterna faktiskt tar skäligt betalt så återspeglar detta sig istället i priset på produkten – och då blir det istället där som den sociala skiktningen sker. Jag har till exempel en kompis som valde att inte professionellt arbeta som tillskärare eftersom han kom från en familj av keramiker – och upplevde att det var en alldeles för stor del av jobbet att, som han sa, "fjäska för överklasskärringar", eftersom det var det huvudsakliga klientelet. Så även med skälig betalning finns det tydliga kompromisser med självrespekten.
Just ja, jag fick strikta riktlinjer att hålla mig inom min tilldelade mängd ord för mitt DoD-äventyr ... Kanske Tomas lärde sig nått av Bittermarken-processen!Tru dat.
Svenskan har ju med sina sammansatta ord ett gyllene kryphål att nyttja i sådana sammanhang, särskilt i kombination med fantasynonsens:Just ja, jag fick strikta riktlinjer att hålla mig inom min tilldelade mängd ord för mitt DoD-äventyr ... Kanske Tomas lärde sig nått av Bittermarken-processen!
(nä så strikt var det inte, eller ja det skulle vara ett antal ord men det gällde alla skribenter)