Nekromanti Är intresset numera dött?

[Krille]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Så jag vet inte riktigt vad du har för bedömningsgrunder för att göra de påståenden du gör. Det är möjligt att det är just därför du känner dig så ensam i din tolkning av DoD.

Jag tror faktiskt att det är det som är grejen. Det brukar vara så varje gång en ny versiion släpps av ett spel: i den tidigare versionen har man byggt upp en egen bild av hur spelet ska vara. Sen kommer någon tjomme och bygger en ny version, som skiljer sig från den egna versionen av den tidigare versionen.

Observera att jag inte säger att den nya versionen skiljer sig från den tidigare versionen, utan från den egna versionen av den tidigare versionen. Den DoD som vi spelade en gång i tiden har inte något gemensamt med någon annans DoD som denne spelade: det är en syntes av det utgivna materialet och en klase egenpåhittade saker plus en klase med upplevelser i den gamla versionen. Även om det egentligen bara är namn som skiljer den nya versionen från den gamla versionen, så har den egna versionen helt enkelt vandrat iväg, så ingenting till den nya versionen kommer någonsin att passa in, såvida man inte tar sig tiden att göra om processen med den nya versionen och göra den till sin egen.

Sånt tar tid. Jag skulle gissa på att det tog Adus tio år (från 1991 till 2001) att genomgå den processen i hans DoD. Trudvang har haft sex år på sig, och därtill har Adus aldrig gett Trudvang chansen. Klart som fan att det skiljer sig.

Men skalar man bort det, och tittar på vad som faktiskt står i regelböckerna, så upptäcker man att DoD är ungefär samma sak som tidigare, fast orcherna heter troll, en klase namn är på fornnördiska och reglerna är halvsugiga på ett annat sätt än tidigare. Det är den egna investeringen som utgör den stora och avgörande skillnaden.

 

[Krille]

Re: Gladfantasy

Däremot tycker jag att DoD var "Glad-fantasy" tidigare. Det är det inte idag. Och det saknar jag.

Den termen är så subjektiv att jag inte har en aning om vad du menar, så jag väljer att ignorera den.

 

[Nightowl]

Jag hänvisar till ett av mina gamla inlägg.

Varning: stora delar av det skall betraktas som sarkasm, men jag upplevde det så en gång i tiden.

Skillnader i kvalitet är så oerhört subjektiv att det är inte sant...

(Däremot har jag en del fan-material till DoD... 2, blir det nog, liggande hemma. Intresserad?)

Erik

 

[Dante]

Trudvangs troll ...

[…] Poängen är att Trudvangs troll är dina orcher i allt utom namnet. De har inte slopat orcher gentemot troll; de har bytt namn från "orch" till "troll" medelst search/replace.

Detta gäller endast gråtrollen (och jag borde veta). Övriga troll är betydligt mer nordiskt/Bauerskt »trolliga«.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Gladfantasy (OT)

Jag var ett tag på väg att författa ett system som just skulle vara utpräglad gladfantasy. Rasbeskrivningen av alver berörda deras låga alkoholtolerans, deras immunitet mot sjukdomar och låga fertilitet. Eller, i klarspråk, en ras med mycket få biologiska hinder för att knulla runt och en tendens att bli fulla och slampiga. Dessvärre var de också allt för androgyna, vilket gav upphov till en mängd pinsamma incidenter.

Fan att jag inte blev klar med det där spelet, förresten. Hade jag inte lajvintriger att skriva skulle jag nog ta och jobba lite med det...

 

[solvebring]

Kanske handlar det om vanan?

Jag förstår vad du menar.
Men lika många bitar som är ganska coola i Trudvang är de också väldigt nordiska. Men nu får vi inte snöa in på just den biten.

Jag hittar bara inte rätt känsla, om det beror på att det skulle vara för mycket norden har jag dock svårt att tro, men jag retar mig faktiskt på de bitar som är helt uppenbart rippade från vår mytologi t.ex.

Det är dock så att jag gillar DoD6 mycket mer än DoDT. Ty jag bläddrar runt i Trudvangboxen jag äger ganska ofta, men jag får aldrig samma intresse som när jag bläddrar i de äldre böckerna.
DoD6 var mer hjältelikt än Trudvang tycker jag, även om det på stora taget är samma värld...

Men i 6:an hade man behållt ganska mycket av den generella sagostämningen. Det känns som om ju mer man försöker att hajpa till DoD hos Riotminds, desto sämre blir det, desto mer ett helt eget rollspel blir det.
Låt mig också tillägga: Vildhjarta är verkligen ett superbra äventyr!

Jag gillar Trudvang, jovisst, det har jag redan sagt, men inte som ett DoD, utan mer som ett mjödgoing karlakarlsspel i vilda skogar.
Ta bara det där med jarlar... hirdar etc.
Orden är så försvenskade att det känns som om man stöter på ett medeltida hemvärn med en sur snusgubbe med fina skinnbrallor spetsen.
På något sätt känns det mer Pomperipossa ibland än vad det känns "Drakar & Demoner - muahahaa, eldhav och besvärjelser, mäktiga tinnar och torn, ädla riddare, visa alver" etc.

Well, Rising, nu babblar jag bara en massa, för jag vet inte längre vad jag skall svara. Jag vet snart inte vad jag menar längre, förutom att jag hittar inte det jag söker i Riotminds DoD.
Kanske...
Man har brutit loss för mycket från tidigare versioner, och detta för sent, antar jag. Hade den tredje utgåvan varit Riotminds Trudvang, då hade man kunnat accepterat att känslan och konceptet förändrades radikalt. Då hade man kunnat försöka hänga i och köra ändå. Men nu... Nej, det blir inte DoD, det funkar liksom inte att bryta så mycket efter så många år.

Jag menar att vi hänger upp oss på småsaker hittills, vad som är high och low, vad man gör i den och den modulen...
Det tror jag inte är det vi borde diskutera, sanningen är nog bara den att DoD varit sig för likt för länge för att någon skall kunna bryta isen med ett annorlunda upplägg inom samma spel.

Jag menar, Chronopia var väldigt radikalt bara det, men ändå ganska så mycket inom ramarna så att jag kan acceptera det som ett DoD (nätt och jämt dock... gillar det inte), och när Riotminds tar ännu ett steg utanför det som man varit van att bli bjuden under så många utgåvor, då pallar inte mitt nostalgiska sinne... Jag tappar något som jag inte vet vad det är - men jag känner att jag behöver detta för att känna mig "hemma".
Det är som man tagit bort något, kanske själen som man ramat in under så många år. Jag menar, t.ex. Samuraj - en kul grej, men ett egentligt DoD?
Nope... Kanske är det så med Trudvang också, det är för olikt vad man är van, så det funkar inte för en räv av de gamla versionerna att bita tag i. Kidsen som ser detta som sin tids DoD har dock inga problem, och de saknar nog vad de får av Trudvang i de gamla versionerna istället.

...uhm... Nu vet jag inte vad jag skall säga längre, utan jag hoppas bara att ni förstår vad jag dillar om.

 

[solvebring]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Så jag vet inte riktigt vad du har för bedömningsgrunder för att göra de påståenden du gör. Det är möjligt att det är just därför du känner dig så ensam i din tolkning av DoD.

Se ord som hirdar, jarlar... Se på husens byggnadsformer, se på mönstren, läs skapelseberättelsen i Trudvangs Hjältar - man hittar delar av Oden, hans vapen, livsträdet Yggdrasil...
Se småsaker bland religionkapitlen, se namn på yrken, språken etc.
Allt är en så försvenskad fantasy, och de tidigare versionerna är byggda på det man såg göra entre i USA, alltså är det en klar skillnad.
Alltså, det gamla och det nya DoD har för stora olikheter för att det i min skalle skall kännas som samma spel.

 

[solvebring]

Börjar ni nå fram till målet nu?

Jag förstår precis vad du menar Nightowl, och förstår även TarZaN...
För honom är Chronopia radikalt, för dig var 91 radikalt, men det är ju så. Och bägge två är just versioner som skiljer sig mycket från det tidigare. Lirar man 91 så tappar man hakan över Chronopia, och lirar man tidigare än 91 så tappar man hakan över det.
Det blir väl en ond cirkel beroende på generation - vilket jag framför lite till Rising här.
Börjar komma fram till det nu, att allt handlar egentligen om när och var man gjort vad med DoD, det är där olika vanor spelar in på vad man accepterar.


Och du, gå in här, på Kontakt på Eldkvast.se, min sida, och se hur du skall göra för att skicka in ditt material för böveln, det är väldigt välkommet!
Som du kan se på Filgruvan på sidan så har det inte kommit in så mycket.

 

[Rising]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Allt är en så försvenskad fantasy

Man har numera en sammanhängande övergripande stämning, ja. Något som alltid saknades i Ereb. Men spelet har fortfarande harpyor från antiken, det är bara det att de kallas happjor numera. Så det är inte så försvenskat som du försöker göra gällande.

Alltså, det gamla och det nya DoD har för stora olikheter för att det i min skalle skall kännas som samma spel.

Ja, att sälja en och samma sak flera gånger och vägra någon som helst förändring, det är nämligen ett säkert dödstecken. Hade DoD gjort på det viset så hade absolut ingen spelat det idag, och utvecklarna hade inte haft någon konstnärlig integritet att tala om. Det hade varit ett cyniskt sätt att försöka lura konsumenter på gammal skåpmat bara för pengarnas skull. Jag tycker det hedrar Riotminds att de hade djärvheten att göra något nygammalt - en ny atmosfär samtidigt som de tog tillbaka spelet till dess rötter. Alla livsstarka spel genomgår dessa förändringar.

Jag tycker att de resonerade typiskt smart: De tog tillbaka DoD till den gåtfulla skogen, gav det en sammanhängande övergripande stämning (men gjorde det knappast till ett "viking"-rollspel) och försökte frångå den torra akademiska stil som Ereb Altor ofta kunde präglas av (Ereb var på många sätt en civiliserad lowfantasy-värld som med tiden fick allt mindre utrymme för det sagolika) till förmån för mer mystik, magi, storslagenhet och en grov, råbarkad, vindpinad hårdhet - som visserligen var ett steg bort från gladfantasyn men inte från high fantasyn.

Det är kanske i själva verket gladfantasyn du saknar?

 

[Basenanji]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Man har numera en sammanhängande övergripande stämning, ja. Något som alltid saknades i Ereb. Men spelet har fortfarande harpyor från antiken, det är bara det att de kallas happjor numera.

Jag upplevde aldrig (jag spelar numera sällan DoD) att det var ett problem med den uteblivna övergripande stämningen.
Tvärtom så kunde man spela väldigt många olika saker i Ereb.
Trakorien var en värld, sedan fanns Jihpun, Kardien, Felicien, Nidland mm mm Om man ville spela något speciellt tema så kunde man alltid hoppas på att det fanns någonstans bortom vägkrönet, eller så kunde SL lägga in det i någon av de vita fläckar som fanns.

Men som jag har förstått det uppfattar de flesta detta som ett problem- nuförtiden vill man ha en setting som hänger ihop- varpå Trudvang spöar DoD åtta dagar i veckan.

I mina ögon har man på Riot lyckats bra- man har gjort bra produkter, suveräna illusar och har arbetat med ett par fantastiska manus.

Jag kan tycka att DoD och Trudvang är lite som äpplen och päron- de svarar mot olika behov liksom.

Ja, att sälja en och samma sak flera gånger och vägra någon som helst förändring, det är nämligen ett säkert dödstecken.

Tja, kanske. Fast anledningen till att Adus (och andra nostalgiker) vägrar att släppa taget om tex DoD-91, handlar inte om att han inte vill utvecklas, misstänker jag. För nostalgikern behövs ingen utveckling av själva systemet (mer än kanske en finputsning då och då som med AD&D:s olika versioner), istället vill man uppleva nya äventyr i en välbekant miljö, i ett välbekant system som man med tiden har lärt sig behärska (definitivt en glädje i sig).

Jag tror att man kan dela in rollspelspubliken i två grupper; dels de som gärna provar nya system och dels de som gärna vill vrida och vända på samma spel om och om igen.
Ungefär som de som spelar samma gamla dataspel om och om igen bara för att se om något kan bli annorlunda om man tar höger i korsningen efter draken istället för vänster...

/Basse

 

[Mogger]

Erebaltor.se?

på www.erabaltor.se är det väldigt aktivt. Eller hur?

 

[solvebring]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Man har numera en sammanhängande övergripande stämning, ja. Något som alltid saknades i Ereb. Men spelet har fortfarande harpyor från antiken, det är bara det att de kallas happjor numera. Så det är inte så försvenskat som du försöker göra gällande.

Möjligt, men för mig känns det väldigt fornsvenskt, eller tyskt lika gärna... Liksom lite halvtråkigt så där.

Jag tycker det hedrar Riotminds att de hade djärvheten att göra något nygammalt - en ny atmosfär samtidigt som de tog tillbaka spelet till dess rötter. Alla livsstarka spel genomgår dessa förändringar.

Jag hedrar även jag Riotminds för den atmosfär som finns i deras spel, men seriöst, vart finner vi spelets rötter där?
Det är ju just den traditionella DoD-känslan som fattas mig, hur man då rötterna bundits in igen?

 

[solvebring]

Re: Erebaltor.se?

Sarkasm eller vad...?

 

[Krille]

Rötter

Jag hedrar även jag Riotminds för den atmosfär som finns i deras spel, men seriöst, vart finner vi spelets rötter där?
Det är ju just den traditionella DoD-känslan som fattas mig, hur man då rötterna bundits in igen?

Attityden till spelvärlden, till exempel. Måhända att det här var före din tid, men Drakar&Demoner fanns som produkt i fyra år innan Ereb Altor ens nämndes och sju år innan det fanns en karta och övergripande beskrivning.

I och för sig så tog man tag i den attityden igen när DoD'91 kom - det var ytterst motvilligt man släppte Den Femte Konfluxen och Den Nidländska Reningen, så att man avslutade tidigare påbörjade äventyrssviter. Men det kändes som att stödet för Ereb som spelvärld var halvhjärtat och att man helst hade sluppit - ungefär som att möjligheterna med Ereb nu var uttömda och det helt enkelt inte gick att övertrumfa tidigare grunkor längre.

Vad Riotminds nu har gjort är lite samma sak som man gjorde då Ereb Altor utvecklades. De har börjat med ett nytt vitt ark, och sedan tittat på saker och sagt "waow, vad häftigt! var får vi plats med det här?" Enda skillnaden är att när de hittat på namn på de där häftiga sakerna som de har stoppat in i världen så har namnet klingat mer "thungur knifur" och "Mörkmården" istället för "Ghor'inte At'zheiya" eller "Khnap't U'talbahrt".

Rötterna finns i pionjärkänslan. Den har Riotminds återfunnit.

 

[Rising]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

för mig känns det väldigt fornsvenskt, eller tyskt lika gärna... Liksom lite halvtråkigt så där.

Det som är "tråkigt" är ju sånt man har sett ofta, till leda. Jag tycker tvärtom att det känns fräscht med Trudvang eftersom man inte sett den färgklicken förut. Jag menar, det är svårt att blanda ihop Tolkiens nazgüler med irländska banshees, antikens hydror och fornnordiska asar; men i Jorges åstadkoms detta så lekande lätt att man nästan inte tänkte på det. Dödsgasten, Disen, Hufvurdraken
och Hrimtursarna ses inte som varelser från vitt separata mytos - utan de passar ihop med varandra på ett förvånansvärt naturligt sätt.

Kolla i gamla monsterboxen, däremot... Det tycker jag var en tråkig box. Liksom, i monsterboxen så är nymferna liksom exakt rippade från antiken - i Jorges är nymfer istället en sorts märkliga flockar av små fula rovdjur med ett illusionstrick. Är det senare tråkigare än det förra? Och i gamla monsterböcker var svartnissar, svartalfer, orcher, resar, osv - mer eller mindre en och samma typ av varelse i olika svårighetsgrad. De var svartblod i storlekarna small, medium, large och XL, liksom. Det var tråkigt. I Jorges så är skogstrollen typ vanliga Moria-orcher, gråtrollen stinkande smittbärare, istrollen förfrysande jättar och kungstrollen mystiska, gåtfulla magiker. De har betydligt mer varierande stil. Jag tycker att variation är roligt - inte tråkigt.

men seriöst, vart finner vi spelets rötter där?
Det är ju just den traditionella DoD-känslan som fattas mig, hur man då rötterna bundits in igen?

Spelets rötter är ju helt klart spindelkonungens pyramid, dimön, sarkath hans gravvalv, skelettbyns hemlighet och framförallt Ärans Väg - den första utgivna kampanjen till spelet. Det var här spelet började - med äventyr i exotiska miljöer och strider mot monster; inte stadsliv med kulturer och personligheter och sånt. Trudvang är på många sätt en återgång till Döda Skogen (den första delen i Ärans Väg - och kanske det första till DoD som inte anses pajigt eller som grottkräl a la D&D); vilket jag kände tydligt när jag läste Vildhjarta. Det är samma storslagna och sagolika blandning av monster och mystiska karaktärer. Döda Skogen hade magikern Vindhand - Vildhjarta hade magikern Kvaler; Döda Skogen hade kummelgastar, Vildhjarta har De Offrade; båda har sina respektive minidungeons, båda har sina respektive hjälpsamma eremiter, båda har sina respektive stora populationer av orcher respektive skogstroll, osv.

Vildhjarta är verkligen old school DoD; där fokus ligger på äventyrande i sagolika miljöer och möten med extraordinära varelser. Det känns liksom så som DoD skall göra - till skillnad från den trend som sedan urartade i Ereb Altor, där man plötsligt skulle hålla reda på vilken politik som råder i Trakorien och där det skrevs en massa om import av sylvoleum hit och federationer dit; och allt blev så himla sofistikerat. Ursprungliga DoD handlade däremot om äventyr i skogen. Det var dessa rötter som Trudvang gick tillbaka till.

 

[Mogger]

Nej, fakta. [nt]

NT = No Text

 

[Krille]

Samt felstavat

Länken gick till erabaltor.se, inte till www.erebaltor.se, ba'såduvet.

 

[solvebring]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

För att vi inte skall tjata till leda så låt oss först komma överens om att vi har en helt skiljd syn på vad som kan vara tråkigt i detta sammanhang.
Jag tycker det tråkiga i detta fall just är, att det jag vill ha, har försvunnit.

Låt mig ta ett exempel (hoppas ingen gör en hel jävla OT-tråd om detta nu *suck*) :
Jag gillar Metallicas fyra första plattor, fram till det att Cliff dog, sedan började det bli annorlunda - det var inte Metallica längre - lyssnar jag på plattorna efter 1988 då?
Nej, självklart gör jag inte det, jag får ju inte det band jag vill ha längre.
Alltså, nya DoD känns inte som det DoD jag vill ha, därför spelar jag inte det längre, därför anser jag att det för mig inte är DoD, för det är liksom inte alls samma grej.

Och som jag redan nämnt, ja Vildhjarta är asbra, men äventyr som bara är gamla mörka skogar leder till leda - man tappar mycket om man inte har chans till ett intressant stadsspel också tycker jag. Något som är mycket svårt att få till i Trudvang anser jag, aldrig ens sett ett sådant äventyr vad jag vet.
För mig ingår balla tuffa städer i fantasy... Vi har t.ex. Gondor, vilket bara är ett måste. Bara orden "Den vita staden" gör ju att man fascineras, och dess tinnar och torn som så vackert beskrivs, man vill bara dit!
Häftigt och inbjudande rent ut sagt.

Men kort sagt, du är nyskapande färgstark person i smak, och jag är en konservativ, principfast gnäll-Nisse.

Det är väl så det helt enkelt är.
Dock förstår jag ditt resonnemang, men det stämmer inte överens med mina värderingar för hur detta spel skall vara för att falla mig i smak.


Ja, till G5-formatet och den tid som var...

 

[solvebring]

Re: Rötter

Måhända att det här var före din tid

Ja, det är före min tid.
Jag är född 1987, vilket säger allt.
Började spela rollspel som 13:åring, vilket är ganska sent (år 2000). Vid 14 års ålder började jag som SL också, och alltså har jag fått börja köpa på mig de gamla fina rollspelen i efterhand begagnat. Jag var ju inte med under de forna glansdagarna och har bara kunnat läsa mig till, och köpt begagnat, den vetskap och erfarenhet jag har av spelet idag.

Jag är helt och hållet efter min tid.

Rötterna finns i pionjärkänslan. Den har Riotminds återfunnit.

Jag har aldrig klagat på Riotminds för spelet i sig, och jag har inte klagat på deras idéer, det är jättebra har jag sagt flera gånger i denna tråd. Men för mig är det inte Drakar & Demoner - just för att det skiljer sig så grovt ifrån det jag ser som Drakar & Demoner.

De gamla versionerna kan man ändå binda ihop med varandra, de är ju ganska så lika varandra - jag kan se den röda tråden. Men Riotminds har gjort ett DoD som skiljer sig så väldigt mycket tycker jag, och det nya regelsystemet är ett gott bevis för detta om vi skall tala speltekniska aspekter. Vad det senare kommer till upplevelse och magkänsla så får jag i alla fall en helt annan.

Som sagt, jag tycker ett deras DoD borde heta "Uti Nordländska Sagor" eller något, för det ger mig mer känslan av det än den känsla jag får när jag läser och fixar med boxen från 1987, eller Expert, eller 91 som är det jag valt att spela.

För mig är det och förblir alltför olikt det jag vill ha, och det jag är van att se. Så var också Chronopia, då jag hatade att se det spelet till en början, då jag ansåg att man praktiskt taget våldtagit Drakar & Demoner.

Men jag har kommit acceptera det som ett DoD då det finns mer röda trådar från den gamla känslan i det än i DoDT. DoD6 var en sak, det var ganska schysst, men kunde hitta en del speglingar från det man var van, men nu när allt börjar rasa ut från versionen Trudvang kommer man allt längre bort från det som varit.


Men som jag sagt till Nightowl, det är väl det allt detta egentligen handlar om:

Jag förstår precis vad du menar Nightowl, och förstår även TarZaN...
För honom är Chronopia radikalt, för dig var 91 radikalt, men det är ju så. Och bägge två är just versioner som skiljer sig mycket från det tidigare. Lirar man 91 så tappar man hakan över Chronopia, och lirar man tidigare än 91 så tappar man hakan över det.
Det blir väl en ond cirkel beroende på generation - vilket jag framför lite till Rising här.
Börjar komma fram till det nu, att allt handlar egentligen om när och var man gjort vad med DoD, det är där olika vanor spelar in på vad man accepterar.

...då vi diskuterade denna gamla tråd.

Dock vill jag inte att man hänger upp sig på orden:
"Och bägge två är just versioner som skiljer sig mycket från det tidigare", för ja, de skiljer sig från varandra - det är ju klart från utgåva till utgåva, men minns att jag ser en röd tråd klarare emellan dem än det som Riotminds kommit med.

 

[Krille]

Re: Vad är egentligen high fantasy?

Och som jag redan nämnt, ja Vildhjarta är asbra, men äventyr som bara är gamla mörka skogar leder till leda - man tappar mycket om man inte har chans till ett intressant stadsspel också tycker jag. Något som är mycket svårt att få till i Trudvang anser jag, aldrig ens sett ett sådant äventyr vad jag vet.

Det tog rätt lång tid innan det kom ett äventyr till vanliga DoD som utspelade sig i en stad. Det första (och enda, så vitt jag vet) var väl i princip Enhörningshornet, och då hade DoD varit ute i typ åtta år.

Vidare finns det städer i Trudvang. Kartan i Jorges (första modulen till DoD) prickar ut hela tio som är så stora att de anses värda att nämnas - och då är detaljnivån i princip sådan att vi talar om en Europakarta med endast landsnamnen och huvudstäderna utritade, samt floden Rhen; däremot finns inga landsgränser, mindre floder eller andra städer utritade.

Däremot nämns städer i äventyren. Både Vildhjartas uppföljade, Eldsjäl och Snösaga, har sekvenser som utspelar sig i städer. Det är ungefär på den nivån som stadsäventyr fanns i DoD fram till Chronopia, med Enhörningshornet som det enda undantaget som jag vet om; dvs platser som man besöker under äventyrets gång.

Så: det finns inte lika mycket stadsäventyr i det utgivna DoD som man tror. Finns det några så beror det på att du har skrivit dem själv. Och det finns städer i Trudvang. De är utritade på kartan och de finns omnämnda, beskrivna och kartlagda i äventyren. Och det finns omväxling i Trudvang.

Men kort sagt, du är nyskapande färgstark person i smak, och jag är en konservativ, principfast gnäll-Nisse.

Det är förmodligen enklare än så. Du har investerat sexton år i DoD'91, och den investeringen har byggt upp en bild av hur DoD ska vara. Det vill säga, det är inte Äventyrsspel som har byggt DoD åt dig. Det är du som har gjort det, och din DoD skiljer sig lika mycket från Äventyrsspels DoD som Riotminds DoD.