Nekromanti Öppet, rälsat, linjärt

[krank]

En nyfiken sido-fråga. Hur funkar det om någon annan i gruppen har drivet att välja? Funkar det att haka på någon annan som fattar besluten (efter att ha lyssnat på ev. åsikter osv), så att en sandlåda med åtminstone en drivande spelare funkar? Eller blir det fel, men på ett annat sätt?

Jag tycker det är jobbigt att vara i grupper med drivna spelare som ger sig iväg i någon helt annan riktning.

Jag vet inte, kanske är jag konstig, men för mig handlar ganska mycket av rollspelandet om att få uppleva någon annans skapande. Jag vill se hur SL mixtrat ihop det hela, hur hen kopplat ihop ledtrådar och brottsplatser och SLP:er och hur alltihop hänger samman. Jag skiter väl i vad Börje som sitter bredvid mig har för planer och idéer; vill han köra en egen story får väl han spelleda senare. Jag är däremot intresserad av hur Börje gestaltar sin rollperson i mötet med det SL förberett. När vi stöter på en intressant SLP, hur reagerar Börjes rollperson? Vilka idéer har Börje kring hur vi ska tolka de ledtrådar vi har?

Det kollaborativa lösandet av SLs äventyr snarare än det kollaborativa skapandet av en gemensam berättelse, om man säger så.

Det finns en anledning till att jag brukar förorda att man pratar ihop sig kring vad för slags spel man vill köra innan. Synkar förväntningarna, liksom.

Sedan är sandlådor så oerhört oengagerande för mig överlag. Jag har svårt att engagera mig om det inte finns ett Äventyr att Klara. Jag vill ju liksom ingenting utom att lösa mysterier och få känna mig smart i hur jag löser problem. Jag vill inte uppnå saker med min rollperson. Och jag är som sagt inte så intresserad av vad andra spelare vill uppnå heller. Om den mer drivne spelaren skapar eller hittar ett mysterium eller problem för mig att lösa kan jag såklart engagera mig i det, men det är ändå inte riktigt samma sak som ett riktigt göttigt äventyr.

 

[Lupus Maximus]

Jag vet inte, kanske är jag konstig, men för mig handlar ganska mycket av rollspelandet om att få uppleva någon annans skapande.

Ingen aning om det är ovanligt för att det är få som har den smaken, eller ovanligt för att få med den smaken har hittat till rollspelshobby (eller i inte pratar om det). Men allt annat än konstigt

Det finns en anledning till att jag brukar förorda att man pratar ihop sig kring vad för slags spel man vill köra innan. Synkar förväntningarna, liksom.

Håller med. Tyvärr inte alltid det lättaste.

Tackar för svaret

 

[luddwig]

Sedan är sandlådor så oerhört oengagerande för mig överlag. Jag har svårt att engagera mig om det inte finns ett Äventyr att Klara. Jag vill ju liksom ingenting utom att lösa mysterier och få känna mig smart i hur jag löser problem.

Jag fortsätter lite OT här och smyger in en ny fråga: Gäller det alla sandlådor? Jag tänker att en sandlåda som till exempel Naram Akaris ruiner inte ligger så långt från dina preferenser. Den har ett mysterium: Att förstå hur allt hänger ihop på platsen man undersöker. Den har problem som spelarna måste lösa så att de får känna sig smarta. Det är också OSR så rollpersonerna har inte direkt några andra mål än att undersöka platsen, och eftersom strid är farligt vill man helst undvika det (och allt annat som innebär att man måste rulla tärning). Naram Akaris ruiner är dessutom en väldigt stor äventyrsplats som spelarna får utforska helt fritt. På så vis är det något så ovanligt som en helt öppen kampanj, men då istället med en väldigt tydlig premiss.

 

[krank]

Jag tänker att en sandlåda som till exempel Naram Akaris ruiner inte ligger så långt från dina preferenser.

Det är möjligt, jag har ingen erfarenhet av den.

Den har ett mysterium: Att förstå hur allt hänger ihop på platsen man undersöker. Den har problem som spelarna måste lösa så att de får känna sig smarta. Det är också OSR så rollpersonerna har inte direkt några andra mål än att undersöka platsen, och eftersom strid är farligt vill man helst undvika det (och allt annat som innebär att man måste rulla tärning). Naram Akaris ruiner är dessutom en väldigt stor äventyrsplats som spelarna får utforska helt fritt. På så vis är det något så ovanligt som en helt öppen kampanj, men då istället med en väldigt tydlig premiss.

Tja, det är klart att en sandlåda kan närma sig ett tunnelbanesystem. Och ju närmare tunnelbanan, desto större sannolikhet att jag trivs. Och ju mer spelarfrihet, desto större risk att jag mest blir paralyserad.

Såhär: Om sandlådan består av en stor plats med ett antal delplatser där rollpersonerna kan välja i vilken ordning de ska utforska, där vissa delplatser har information om ett centralt mysterium eller nycklar som låser upp nya delplatser, och det finns en tydlig premiss och rollpersonerna inte förväntas ha egna agendor eller driv, och det finns ett definierat "mål" för äventyret... Tja, då kan jag tycka att äventyret kanske både är en sandlåda och ett tunnelbanenätverk. Jag är ju inte emot sandlådan som form, utan bara tendensen hos sandlådor att avkräva mig en grad av agens och påhittighet som jag inte är säker på att jag klarar av att leverera. Bara jag har ett tydligt mål (sätt att klara äventyret) och ett par tydliga vägar mot det målet (t.ex. "nu känner jag till de här fem ställena som jag kan utforska") så brukar det duga för att jag ska kunna trivas. Det är först när jag avkrävs egna mål, och förväntas formulera strategier, som jag lessnar.

 

[Quadrante]

Tunnelbana, känns trevligare än benämningen rälsat. Känns som ett mer komplext system av förhållanden.

Hur likt/olikt är det begreppet fisktanken och var placerar ni dessa två (tunnelbana, fisktank) i skalan 0-4.

 

[luddwig]

Tack för att du tog dig tid att svara krank. Det är intressant att höra hur du ser på ditt eget spelande i det här avseendet eftersom jag har ett par spelare i min grupp som inte heller är särskilt initiativtagande. Dock tror jag att det finns en viktig skillnad mellan er. Du lägger stor vikt vid att få försöka lösa ett mysterium som någon annan skapat. Spelarna i min grupp gillar att uppleva en värld som någon annan skapat - exotiska platser, udda spelledarpersoner, märkliga religioner och så vidare - utan att det behöver ha någon direkt koppling till ett äventyr och dess möjliga lösning.

 

[luddwig]

Hur likt/olikt är det begreppet fisktanken och var placerar ni dessa två (tunnelbana, fisktank) i skalan 0-4.

Jag törs inte uttala mig om tunnelbanan, och fisktankar kan säkert vara olika men generellt skulle jag säga att de är 1: Du har lite spridda personer eller grupper med olika agendor och av någon anledning gör rollpersonerna sedan entré på scenen. Vad som händer därefter beror på vad de väljer att göra och inte göra. Allierar dom sig med baronen eller biskopen? Låter dom sig anlitas av mannen i svart för att stjäla professorns kompendium? Räddar dom den enögda skalden från att lynchas av sjöbusarna? Och så får vi se hur det hela utvecklar sig.

 

[Mogger]

Jag tycker det är jobbigt att vara i grupper med drivna spelare som ger sig iväg i någon helt annan riktning.

Jag vet inte, kanske är jag konstig, men för mig handlar ganska mycket av rollspelandet om att få uppleva någon annans skapande. Jag vill se hur SL mixtrat ihop det hela, hur hen kopplat ihop ledtrådar och brottsplatser och SLP:er och hur alltihop hänger samman. Jag skiter väl i vad Börje som sitter bredvid mig har för planer och idéer; vill han köra en egen story får väl han spelleda senare. Jag är däremot intresserad av hur Börje gestaltar sin rollperson i mötet med det SL förberett. När vi stöter på en intressant SLP, hur reagerar Börjes rollperson? Vilka idéer har Börje kring hur vi ska tolka de ledtrådar vi har?

Det kollaborativa lösandet av SLs äventyr snarare än det kollaborativa skapandet av en gemensam berättelse, om man säger så.

Det finns en anledning till att jag brukar förorda att man pratar ihop sig kring vad för slags spel man vill köra innan. Synkar förväntningarna, liksom.

Sedan är sandlådor så oerhört oengagerande för mig överlag. Jag har svårt att engagera mig om det inte finns ett Äventyr att Klara. Jag vill ju liksom ingenting utom att lösa mysterier och få känna mig smart i hur jag löser problem. Jag vill inte uppnå saker med min rollperson. Och jag är som sagt inte så intresserad av vad andra spelare vill uppnå heller. Om den mer drivne spelaren skapar eller hittar ett mysterium eller problem för mig att lösa kan jag såklart engagera mig i det, men det är ändå inte riktigt samma sak som ett riktigt göttigt äventyr.

Sorry om jag drar iväg OT nu, men du har ju länge pratat dig varm om immersion. För mig finns det en intim koppling mellan inlevelse och en mänsklig RP med en såpass komplex livshistoria att det går att leva sig in i den, och i varje given sitiation agera utifrån vad som är rimligt, ur RPns perspektiv. Jag vill inte på något sätt höja detta till något ideal eller så men jag personligen har svårt att se hur dem jämkar med att främst vilja klara äventyrets mysterium?

Jag vill inte heller pracka på dig någon spelstil eller ställa dig mot väggen. Jag är till 100% ärligt nyfiken.

 

[krank]

Sorry om jag drar iväg OT nu, men du har ju länge pratat dig varm om immersion. För mig finns det en intim koppling mellan inlevelse och en mänsklig RP med en såpass komplex livshistoria att det går att leva sig in i den, och i varje given sitiation agera utifrån vad som är rimligt, ur RPns perspektiv. Jag vill inte på något sätt höja detta till något ideal eller så men jag personligen har svårt att se hur dem jämkar med att främst vilja klara äventyrets mysterium?

Jag vill inte heller pracka på dig någon spelstil eller ställa dig mot väggen. Jag är till 100% ärligt nyfiken.

Ingen fara för min del; jag har sällan problem med att prata om mig själv =)

Men, tja, en del av det är väl att jag pendlat en del de senaste tio åren eller så. När jag först började ta trevande steg ut på rollspelssveriges internet, via dåvarande Järnringen-forumet, så hade jag ett ideal kring hur jag ville spela. Det var informerat av min dåvarande spelgrupp – där den traditionella strukturen var just "klara äventyr", och det som skiljde mig från delar av gruppen nog var just att jag i högre grad än dem ville ha immersion i rollpersonen. Så det blev lite av min identitet, den sak jag tänkte var huvudgrejen för mig som spelare.

Med tiden har jag ju funnit fler spelstilar att jämföra mig med, och dessutom lagt mer tid på att fundera kring vad jag gillar och inte. Brytt mig mindre om att nödvändigtvis vara helt konsekvent eller för den delen vad jag tycker låter coolt eller verkar "rätt" att tycka, mer om vad som känns rätt. Och så spelade jag D&D4 när jag flyttade ner till Stockholmsområdet, och lärde mig att jag kunde ha ganska roligt även utan jättemycket immersion.

Så nu pendlar jag lite. Mellan player skill-fokuserat mysterielösande och resterna av min immersions-fäbless.

Jag känner egentligen inte att jag har så svårt att jämka dem. Jag har själv inte speciellt starka ambitioner eller så; jag trivs bäst när jag har ett tydligt problem eller en utmaning framför mig. Jag mår lite dåligt när jag har för stor frihet; jag har ångest inför varje oåterkalleligt val och trivs ganska bra med en inrutad tillvaro. Jag upplever att jag gillar frihet när den är lite sådär lagom; inom hyfsat snäva gränser och med en massa distraktioner och onödiga val bortskalade. Jag gillar byråkrati och tydliga regler och kravspecar. Jag tycker att det är skitjobbigt med nya situationer, nya platser, ny mat, nya upplevelser överlag.

Så om jag skulle gissa så skulle jag säga att det hör ihop. Även i rollspel gillar jag att ha min frihet inom ramar. Jag gillar rollpersoner som har äventyrandet som jobb och arbetsuppgift, och där själva rollspelandet innebär att jag via immersionen sköter rollpersonens arbetsuppgifter. Lösa problem och mysterier, vara clever. Jag spelar typ bara rollpersoner i vars personlighet och förmåga det ingår att vara ganska smarta; jag spelar överlag rollpersoner som ligger ganska nära mig. Lättare med immesionen då.

Fördelen mot verkligheten är ju att jag, så länge SL inte är en sadist, faktiskt är garanterad att problemet/arbetsuppgiften faktiskt går att lösa.

Så tänker jag just nu iaf.

 

[krank]

Tack för att du tog dig tid att svara krank. Det är intressant att höra hur du ser på ditt eget spelande i det här avseendet eftersom jag har ett par spelare i min grupp som inte heller är särskilt initiativtagande. Dock tror jag att det finns en viktig skillnad mellan er. Du lägger stor vikt vid att få försöka lösa ett mysterium som någon annan skapat. Spelarna i min grupp gillar att uppleva en värld som någon annan skapat - exotiska platser, udda spelledarpersoner, märkliga religioner och så vidare - utan att det behöver ha någon direkt koppling till ett äventyr och dess möjliga lösning.

I brist på mysterium är en schysst miljö/värld att uppleva ett ok substitut för min del också, ska sägas. =)

 

[krank]

Tunnelbana, känns trevligare än benämningen rälsat. Känns som ett mer komplext system av förhållanden.

Ja, men typ. Det är ju som ett rälsat äventyr, utom att man kan åka lite runt bland stationerna i vilken ordning man vill. Det finns fortfarande stationer (platser) och det finns som regel fasta vägar (ledtrådar), men man är inte begränsad till ett linjärt skeende A->B->C->D.

Utan det kan bli mer som i mitt verktyg Subway, som jag designade just för att lägga grunden till sådana äventyr när man har ont om inspiration =)

Hur likt/olikt är det begreppet fisktanken och var placerar ni dessa två (tunnelbana, fisktank) i skalan 0-4.

Jag skrev 2.5 här, och utifrån hur jag tolkar nivåerna så står jag nog fast vi det.

 

[Rangertheman]

Jag känner egentligen inte att jag har så svårt att jämka dem. Jag har själv inte speciellt starka ambitioner eller så; jag trivs bäst när jag har ett tydligt problem eller en utmaning framför mig. Jag mår lite dåligt när jag har för stor frihet; jag har ångest inför varje oåterkalleligt val och trivs ganska bra med en inrutad tillvaro. Jag upplever att jag gillar frihet när den är lite sådär lagom; inom hyfsat snäva gränser och med en massa distraktioner och onödiga val bortskalade. Jag gillar byråkrati och tydliga regler och kravspecar. Jag tycker att det är skitjobbigt med nya situationer, nya platser, ny mat, nya upplevelser överlag.

Som spelledare föredrar jag spelare som vill ha lagom mycket frihet inom min berättelse, men som inte ständigt vill kika bakom Potemkin-kulisserna och dra iväg på gonzo-saker; som håller sig hyfsat mycket inom ramarna och inte lägger ett halvt spelpass för att helt utan anledning dra iväg till ett ställe som jag inte förberett. Så jag trivs också när det är så där lagom.

Ska jag improvisera mycket så ska det vara grundpremissen från början och då vill jag gärna ha hjälp av spelarna. Jag tycker det är väldigt kul men har blixtrande huvudvärk efteråt av att ha försökt valla katter på ett fält fullt av kattmynta.

 

[entomophobiac]

En skicklig spelledare får dig tro att alla val är dina egna.

Det här i kombination med din kommentar om att alltid ha en "metaplot" intresserar mig extra mycket, för det ger uttryck för den exakta motsatsen till vad jag oftast är ute efter.

Enemy Within har nämnts några gånger. Saker jag använt från den har varit coola idéer, som (liten spoiler) identitetsförvirringen i början som ska kicka igång allting. Men att spelleda den med kampen mellan kaos och ordning, som den trots allt är tänkt, och med Hela Världen På Spel (tm) intresserar mig verkligen inte alls eftersom det skulle tvinga mig att "låtsas" att spelarnas val har betydelse. Med det inte sagt att ALLT är upp till spelarna. Någonstans finns en idé. Bara inte en metaplot.

Jag är ingen berättare helt enkelt. I alla fall inte som spelledare. För jag håller helt med om det någon skrev; att det finns bättre medier för rena berättelser. Dock anser jag samma sak om digitala spel.

Som en bekant uttryckte det. Du skulle se det som negativt om en film kallades teatralisk. Varför är det något positivt när spel då kallas cinematiska? Det är medier med olika dimensioner och som har sina egna verktyg och metoder. De blir som bäst när dessa respekteras. I alla fall för mig.

Tror det är därför jag uppskattat mycket av det (dock begränsade) OSR-material jag hunnit ta till mig. För där har den uråldriga regeln om rollspelsmaterial informerat hela designprocessen många gånger: gör vad du vill med det här materialet. En metaplot eller en tungt rälsad handling gör att den grundfilosofin blir väldigt mycket svårare att applicera.

 

[Quadrante]

Det här i kombination med din kommentar om att alltid ha en "metaplot" intresserar mig extra mycket, för det ger uttryck för den exakta motsatsen till vad jag oftast är ute efter. ...

Jag är nog mycket en berättare, men jag håller hårt vid att jag som spelledare skall vara scenen där spelarna kan berätta sina eller uttrycka sina.

Jag ser metplot lite som en förplanerad väderlek och almanacka med händelser. En del kommer ställas in på grund av saker spelarna gör, tidigareläggas, försenas; andra kommer att hända ändå oavsett. Allt måste inte direkt vara knytet till spelarnas rollpersoner eller direkt påverka dem, utan är mer sånt som påverkar andra i spelvärlden.

Utöver det, kan jag gärna tänka mig äventyr/uppdrag/problem som sker rollpersonerna, antingen initsierat av mig eller av spelarna.

Om jag ska föredra, så har jag hellre ett tunnelbanesystem än en utstakad bana på enskilda äventyr.

Metaplot får gärna vara två eller tre större skeenden som rör sig efter egna mönster.

 

[entomophobiac]

Jag tycker mest att det ofta blir X-Files av det. Dvs., när metaplot:en "gjort sitt" så måste du introducera en ny lite mer meta metaplot för att fylla i luckorna och det kan inte sluta med något annat än att det blir väldigt krystat eller att kampanjen tar slut. Berättelser behöver nämligen slut på ett sätt som rollspel inte alltid tjänar på. Ragnarök behöver ske. Ringen behöver slängas ned i vulkanen. Storskurken behöver pryglas till slut.

En metaplot som dessutom är extern till rollpersonerna, som att rädda världen, tycker jag själv blir alldeles för abstrakt. Vill nog egentligen "invertera" Mark Twain och säga att du inte är skyldig världen något till att börja med, för du bad inte om att bo i den. Allra minst är du skyldig att rädda den.

Jag älskade verkligen Mutant År Noll och hur Hot-korten kombinerat med olika projekt och annat i hembasen (vad det nu kallades) gjorde att det fanns tydliga saker att uppnå och hela tiden ett mått på framgången. Men så fort huvudhandlingen skulle "kicka in" kändes det som att Fria Ligan hellre berättade sin story än lät mig förkovra mig i cool överlevnad. Det sänkte värdet på det som gjordes fram till dess, även om det passade oss ganska väl för vi spelade det intensivt över en helg.

 

[Quadrante]

Fast jag använder nog inte metaplot så som det är tänkt, när du beskriver det så där.

För mig är det kanske mer ett dynamiskt system likt väder, med cykliska förlopp. Ingen början—->slut.

 

[krank]

Som en bekant uttryckte det. Du skulle se det som negativt om en film kallades teatralisk. Varför är det något positivt när spel då kallas cinematiska?

...Jag tycker inte nödvändigtvis att det är något negativt att en film är teatraliskt.

Och jag håller helt enkelt inte med om att spel skulle ha dåliga verktyg för berättande. Tvärtom tycker jag att rollspel är bland de bästa medierna för just berättande.

Rollspel är däremot ganska dåligt på t.ex. visuell storytelling – det är betydligt svårare att berätta ett vackert landskap än att ha en kamera man kan låta svepa över det.

Men det är absolut inte ett dåligt medium för att berätta en berättelse. Jag menar, det är ju trots allt rätt likt traditionellt sagoberättande – den enda skillnaden är typ att publiken är mer aktivt deltagande.

 

[krank]

Berättelser behöver nämligen slut på ett sätt som rollspel inte alltid tjänar på. Ragnarök behöver ske. Ringen behöver slängas ned i vulkanen. Storskurken behöver pryglas till slut.

Jag ser det här som en stor fördel med att ha en metaplot. Kampanjer behöver ta slut, så att man hinner med att spela fler olika spel, många olika stories. Kampanjer behöver ett slut. Gärna inte ett som är en slutstrid, men definitivt ett som knyter ihop säcken och säger "nope, inget mer nu". X-files borde ha tagit slut när serien ursprungligen avslutades; det var ett misstag att "fortsätta spela".

För mig funkar metaplotten dessutom som inspiration till de enskilda äventyren - om jag vet att jag "ungefär nu" behöver introducera en viss SLP eller en viss konflikt från metanivån så är ju det en del av de ramar jag får för att komma på vad veckans äventyr ska handla om, vilka de inblandade SLP:erna ska vara och så vidare.


Och jag menar... I År Noll, vad är poängen med att förkovra sig i cool överlevnad? Det är ju mest busywork i väntan på att något faktiskt intressant ska hända =)

 

[luddwig]

Men det är absolut inte ett dåligt medium för att berätta en berättelse. Jag menar, det är ju trots allt rätt likt traditionellt sagoberättande – den enda skillnaden är typ att publiken är mer aktivt deltagande.

Det är intressant hur olika syn man kan ha på saker. Jag ser inte spelledande som berättande och inte spelarna som en publik. Istället ser jag spelledande som att presentera utmaningar, och spelarnas uppgift är att hantera dessa utmaningar. Om det finns en berättelse där så är det berättelsen om hur rollfigurerna valde att hantera utmaningarna, och kanske en bakomliggande historia i spelvärlden som spelarna kan försöka ta reda på om de vill.

 

[krank]

Det är intressant hur olika syn man kan ha på saker. Jag ser inte spelledande som berättande och inte spelarna som en publik. Istället ser jag spelledande som att presentera utmaningar, och spelarnas uppgift är att hantera dessa utmaningar. Om det finns en berättelse där så är det berättelsen om hur rollfigurerna valde att hantera utmaningarna, och kanske en bakomliggande historia i spelvärlden som spelarna kan försöka ta reda på om de vill.

Jag ser inte de perspektiven som inkompatibla. Om man tänker sig en traditionell saga, så finns ju även där utmaningar, som huvudpersonen tar sig an. Inte sällan genom att vara smart eller snäll eller djärv. I rollspel är det spelarna snarare än berättaren som kommer med de smarta, djärva etc. lösningarna. Men de utmaningar SL ställer rollpersonerna och spelarna inför tycker jag generellt blir mer tillfredsställande att lösa om det också finns en bakomliggande story att utforska och upptäcka. Lite som en belöning; som att slutligen få veta vem mördaren faktiskt var i en Agatha Christieroman.