Att vara född i toppen av näringskedjan kan också leda till tristess och ett vacuum eller brist på empati. Ett utanförskap. Jag fick mitt första block som nioåring i Dai-Tokyo, vid elva fick jag en skrapa på Luna och vid femton en egen retreatsatelit som kretsar kring Mars. Jag har inte varit där. Men alla bostadsvåningar står tomma och väntar på mig. Varenda kyl är full av icke genmanipulerade råvaror. Jag har bara mänsklig personal, AI är så 2069.
Jag är lite fascinerad över min satellit och kan inte låta bli att med jämna mellanrum skicka dit någon normie, eller någon corprunner. Mina tolv anställda på satelliten det är som jag känner dem. Jag tror de alla hatar mig och det gör det så intressant att följa dem. De vet ju att jag kan stänga av allt här från Paris. Allra mest älskar jag att följa butlern Davies som har lagt ner år på att öva sig i att prata Oxfordengelska och att vika underkläder, han gör en helt fantastisk äggröra som jag aldrig smakat. Davies har familj på Luna som han träffar på sina två semestrar, jag tror de lever gott på hans lön. Men jag funderar på att låta hans fru ta del av Davies snedsteg på satelliten med den underbara astronauten Jonna Miller. Som sköter all rymdreperation.
Här i Paris har jag dragit mig tillbaka jag är 22 år och väger 220 kg. Min far är upprörd, min mor kolerisk, mina systrar Cleo och Daphne är fullt upptagna av att festa och ”leva livet”. Som tur är har vi en storasyster också som är beredd att ta ansvar. Synd bara att hon och far inte riktigt kommer överens. Ibland känner jag att jag borde dra till min Satelit och till Davies. Hans äggröra är ju fantastisk