Typ hur jag skulle vilja att det lät: [långt]
Det blir så torrt att bara teorisera, så jag improviserar fram en sorts historia med mig själv; bara för att jag skall kunna visa (delvis för mig själv) hur jag skulle vilja att det lät runt bordet:
---
<u>Rising:</u> "Felet som alla andra begår är att de alltid börjar fly när Moguberna visat sig. Det är så de signerar deras dödsdom. Det sägs visserligen att döden är oundviklig där nere i hålet, men jag tror att folk har fel. Om man bara skulle låta bli att tilldra sig deras uppmärksamhet; om man bara skulle stå still och vara alldeles tyst..."
Det är vad jag tänker på när jag och fyra andra vakter kastat ner Jenkins i Mogubhålet, efter att ha släpat honom - sparkandes och skrikandes - hela vägen från marknadsavdelningen. Han ser patetisk ut, men vi fick ordern direkt från De Tre Systrarna, så vad den arma stackaren än har gjort så måste det ha varit något alldeles spektakulärt för att de skall ha engagerat sig personligen i hans fall. Jag har aldrig sett dem förut, men här är de; tillsammans med mig och de andra vakterna - runt Mogubhålet.
<u>Nisse:</u> Den yngsta av de tre är "Hellre någon annan än mig". Hon är alltid delvis dold i skuggor, med ett misstänksamt pålitligt utseende. Alltid med ett leende på läpparna. Hon är inte en person i vanlig mening. Hon är handen som knuffar dig framåt när poliserna letar efter någon att statuera exempel med. Hon är vännen som drar ner dig på marken när ni tillsammans flyr från galna hundar. Hennes röst är bedrägligt inställsam när hon berättar att det inte hade gått att hålla Jenkins kvar i livet. "Det var antingen han eller resten av de anställda", säger hon. "Jenkins eller företaget - någon behövde gå".
<u>Ulla:</u> "Kalla mig Jenkins. Det är inte mitt riktiga namn." När vakterna släpper taget om mig och jag faller ner genom Mogubhålet så tänker jag på mitt första möte med Kapellmästaren - på den nedsläckta scenen i vad som verkade vara en övergiven teater. Jag kallade mig Jenkins när jag skakade hand med honom, och omedelbart började ett smygande partitur inledas från orkesterdiket. Knappt hade musiken börjat innan den åter tystnade, och vid det laget så fann jag att namnet hade fastnat. Jenkins...
Varelsen som kallade sig Kapellmästaren var klädd i guldbroderad karmosinfärgad kostym, och grinade emot mig med små gluggar till ögon bortom ett känslofattigt porslinsansikte. Knappt hade han börjat tala innan musiken återigen började på nytt från orkesterdiket...
<u>Rising:</u> Kapellmästarens röst var torr och gäll; det lät som om någon försökte spela med orkestern meddelst en krita mot en griffeltavla. Han började berätta om hur Jenkins skulle gå till väga för att stjäla företagshemligheterna, och när han kom till partiet om hur Jenkins skulle behöva använda De Förglömda Lösenorden för att ta sig in på De Tre Systrarnas kontor, så var hans röst ett hysteriskt skrikande mantra som skar igenom mannens öron.
<u>Ulla:</u> Orden ringde sant mot fonden från orkesterdiket, men de ringde alltför sant för mig att uthärda. Jag var tvungen att hålla för mina öron när det var som värst. Till slut tystnade Kapellmästaren, och musiken drunknade från orkesterdiket. Han höll fram sin hand mot mig och sade "är vi överrens?" När jag skakat hans hand så såg jag att han hade fått blodfläckar på sina vita handskar. Det var blod från min hand, blod från mina öron. "Ingen fara, Jenkins.", försäkrade Kapellmästaren. "Jag kan alltid skaffa nya". Jag önskar att jag varit mer uppmärksam. Jag förstår nu att han inte talade om att skaffa nya handskar, utan om nya Jenkins.
<u>Nisse:</u> Det var de äldre systrarna som först anade oråd. Tvillingarna. Hon som är "Enighet" och hon som är "Utanförskap". Om du skulle besöka någon av medlemmarna i styrelsen när de ligger och vrider sig i sina sängar, plågade av febriga mardrömmar, så skulle du kunna höra dem yra om saker de sett Tvillingarna göra med varandra. Om hur de setts kyssa varandra, och om hur de stuckit sina rakbladsvassa tungor igenom varandras kinder (eller - i en specifik herres fall - skurit genom varandras venusberg och vidare upp längs bukarna). Du skulle kunna höra dessa mardrömsplågade män yra om vilka metoder de sett Tvillingarna använda för att få fram information. Du skulle inte behöva höra mycket för att förstå att vad för öde som än
väntade Jenkins, så skulle han komma undan lindrigt i jämförelse med dem som Tvillingarna behövde utfråga för att få tag på honom.
<u>Rising:</u> Så. Jag och de andra vakterna; vi hade dragit honom genom kontoret. Vid ett tillfälle blev jag arg när han gav ut en spark och välte en espressomaskin. Det kändes som ett oerhört onödigt slöseri. Jag har aldrig kunnat stå ut med åsynen av tanklös förstörelse.
<u>Nisse:</u> Några av vakterna tittade ner i hålet. Några blundade. En av dem såg bakom sig, på den yngsta av De Tre Systrarna. Det var ingen vacker syn, och det var inte riskfritt. Ibland kan det kosta ens liv att söka ett monsters ögon med blicken. Vid andra tillfällen, dock, så kan ens liv hänga på det. Den lilla flickan höll upp ett finger framför sin mun och hyschade med ett brett, blodtörstigt leende som bara kunde betyda en sak: Vi hade inte kommit ner till hålet allihop för att bara bjuda Moguberna på en enda kropp.
<u>Rising:</u> Det sista jag ser av Jenkins är hans ögon. De uttrycker en skräck som är så främmande för mig att den inte lockar till något gensvar. Det är som åsynen av döda flugor liggandes i en fönsterkarm. Jag känner mig bara äcklad. När jag hör kroppen landa i botten av hålet; när jag hör Moguberna komma fram från sina skuggor; när jag hör mannen skrika och börja ta några staplande steg för att fly... så tänker jag återigen på hur de ständigt begår detta misstag, allihop. "Du skulle ha haft en chans om du bara legat still och vore tyst", tänker jag. Vilket onödigt slöseri.
<u>Ulla:</u> Någon helt annanstans, så kliver en medelålders kvinna med hornbågade glasögon försiktigt fram över ett välpolerat, nedsläckt scengolv. På dess mitt har ett litet bord i mörkt körsbärsträ ställts fram, och vid dess sidor står två små stolar. I det fjärran mörkret gapar röda teaterstolar tomma; förväntansfulla och hungriga. "Vad är min replik?" viskar hon ut mot tomheten. Hennes blick rör sig mot en sufflör med porslinsansikte som vinkar efter hennes uppmärksamhet. Hon behöver luta sig fram för att höra hans ord genom musiken som börjat spela från orkesterdiket. Hon ser inte några musiker, men är tacksam för att orkesterdiket finns där, likt en vallgrav som skyddar henne från de blodtörstiga teaterstolarna.
...
Hon nickar åt sufflören och tittar upp. Hon vet vad hon skall säga:
"Kalla mig Jenkins. Det är inte mitt riktiga namn."
<u>Nisse:</u> Jag vet inte vad min vaktkollega tänkte på när han följde Jenkins ner i hålet med blicken, men själv tänkte jag på min underbara lilla dotter, och på en sak som far sade om sina upplevelser i Auswitch: Han berättade om hur någon av de andra fångarna hade stulit hans mat, och om hur han först hade upplevt detta som ett värre illdåd än det nazisterna utsatte dem för. Men också om hur han den natten grät sig till sömns och gjorde en pakt med sig själv; om hur han lovade att inte mera vara ett lamm, utan en drake. Att vara kall och hård och hänsynslös, för sin överlevnads skull. Om hur han senare kom att själv stjäla mat från andra barn. "Shit", hade jag utbrustit när jag hörde detta, "jag tror inte jag skulle kunna se mig själv i spegeln efter att ha gjort en sådan sak." Han sade att det räckte med att spegla sig i mina ögon för att veta att han agerat riktigt. "Godhet är en lyx," förklarade han, "som enbart kan unnas åt lamm genom drakars försyn." De goda måste tillåta sig att vara hänsynslösa för att kunna unna en värld utan hänslynslöshet till dem de sörjer för.
...
Jag puttade ner vakten i hålet efter Jenkins. "Det var antingen honom eller mig", sade jag mig själv, och så tänkte jag på min dotter och hennes oskuldsfulla, blå ögon. "Det krävs en demon för att änglar skall kunna leva i paradiset", ljög jag för mig själv, när jag hörde hans kropp falla till marken och locka till sig Moguberna ur skuggorna.
<u>Rising:</u> Jag tror att jag bröt armen i fallet, men jag var blind inför smärtan. Allt jag kunde tänka på var ljuden jag hade hört under alla de gånger som jag dumpat en kropp i detta förbannade hål. De hasande stegen, de gutturala lätena, de insektslika klickanden från kroppsdelar vars form och funktion jag aldrig varken kunnat eller vågat föreställa mig.
...
Ut ur skuggorna kom skepnaderna. Bleka och glåmiga, med halvt transparenta skinn plågsamt utsträckta över deras seniga kroppar. Stora, ögonlösa huvuden med grinande käftar fulla med långsmala huggtänder. Underkroppar utan några könsorgan.
...
Likt ett mantra började jag recitera för mig själv: "Felet som alla begår är att de alltid börjar fly när Moguberna visat sig." Jag log för mig själv och stod som förfyst. "Jag är för smart för dem. Så länge jag inte gör ett ljud eller rör på mig så kommer de att lämna mig ifred." Medan de rörde sig närmare från alla håll så tänkte jag endast på detta; hur jag hade överlistat dem, ända tills fasansfulla frågor uppenbarade sig i mitt inre. "Om de inte kan föröka sig, hur kommer det då nya Moguber? Och om det är så att flyende människor stimulerar deras jaktinstinkt, vad stimulerar då jag för instinkt genom att sitta still?"
Därefter ville jag inte göra något annat än att springa, att skrika, att blöda och bli till föda. Men vid det laget var det förgäves. Redan innan jag börjat förvandlas så riktade jag min uppmärksamhet upp mot hålet, och undrade när vi skulle utfodras härnäst.
---
Något sånt. Okej, den här episoden blev kanske inte så välskriven som den hade kunnat bli om jag hade planerat vad jag ville berätta från början, men det är lite av den här sortens improvisation och känsla av att vad som helst kan hända som jag vill uppnå. Frågan är bara hur man gör det spelbart och hur man paketerar det i ett spelformat som guidar och ger råd till hur det skall spelas. Och som presenterar deltagarna med någon sorts handbegriplig utmaning för att engagera dem. Om det nu behövs?