Måste... se... Thale...
Vilka väsen kan vi tänka oss? Jag bläddrar i Ebbe Schöns bok "Troll, älvor och talande träd : Folktro om svensk natur": spöken, tomtegubben, troll, vättar, vittra, älvor, lyktgubbar, jättar, drakar, skogrået, sjörået, näcken, djävulen, häxor, maror, varulvar. Alla dessa runtomkring oss i vår vardag utan att vi vet om dem.
Sedan har Schön med djur och växter med magiska krafter: björnen, vargar, lodjuret, järven, räven, vesslan, grävlingen, haren, älgen, ekorren, igelkotten, smågnagare, fladdermusen, ormen, groddjur, fåglar, insekter och spindlar. Och sedan ska vi inte glömma träd, buskar och örter. Boken inleds med magiskt laddade tidpunkter och platser, tecken på himlavalvet, samt väder och vind.
Sammantaget skulle denna världsbild utan tvivel bli väldigt spännande urban fantasy, oavsett om man spelar väsen väsen eller människa. Om man spelar väsen tror jag att det är viktigt att alla andra väsen blir lika mystiska för en som de skulle vara för en människa. Kanske förstår man som väsen inte sig själv heller.
Frågan är om du verkligen behöver något regeltekniskt för att gestalta beroendet och alieneringen eller om det räcker med att rollspela det.
Vi kan se ett väsen som en enstöring som drar sig undan, samtidigt som den söker tillhörighet och närhet. Det orsakar kanske ambivalens och en motstridig begreppsvärld. Det tillsammans med en bristande empati och nedsatt självinsikt kan bli farligt om man är ett mäktigt väsen. En långvarig ensamhet kan leda till känslomässig isolering och avtrubbad affekt vilket också kan leda till depression och utbrändhet. Ett väsen som till sist finner sin egen natur och når självinsikt, finner ro och mindfulness.
Jag applåderar initiativet Krille! Det fick min fantasi att börja snurra i alla fall.