Cybot said:
Tycker det låter som ett bra förslag.
Jag skulle samtidigt lägga in att i princip ALLA emotionella och sociala interaktioner måste man slå mot.
Du är ett väsen. De är människor.
Gränsen mellan att charmera och chocka är hårfin och som väsen har man noll instinktiv koll på hur människor interagerar, för att inte nämna att människor har nedärvda instinkter att avsky väsen, ungefär som en rädsla för spindlar eller höga höjder.
Jag tror att risken blir att man kväver lusten till mänskliga relationer för
spelaren isåfall, om varje möte blir en encounter.
Det kommer ju i vilket fall dyka upp kluriga situationer som manar till tärningsslag när skogsrået vill ligga eller vampyren vill suga blod.
Jag undrar också lite vad man ska göra den mesta av tiden. Är det som i Vampire där de inre konflikterna ständigt är närvarande, men man lägger ned det mesta av sin tid på äventyr och intriger? Eller går hela spelet ut på att bolla mänskliga relationer och söka möjligheter att tillfredställa sitt behov?
Strävar en rollperson efter att infiltrera ett kontor, förhöra någon, spöa upp någon, hitta något, ja vad man nu gör, så finns det ju i det också en risk att avslöja sig/möta på mänskliga saker man inte förstår/stöta bort andra, sådant som väcker känslor av alienation.
Om vi tänker på relationskartetrådarna som varit uppe, vad kan rollpersonernas agendor vara? Och följer rollpersonerna agendor så blir det ju förr eller senare en krock med andra, där rollpersonernas utanförskap antingen är förutsättningar för krocken, eller bara sätter smaken på de problem som uppstår. Det är ju det fina med moves vid missat slag, man måste hitta på
något, men man välja att hitta på något som passar rollpersonen eller spelets tema. (Alienation)