Slänger mig ibland med lite ord som jag tror är lite ovanliga och har egentligen aldrig riktigt förklarat vad dom betyder eller vad dom kommer ifrån. Förhoppningsvis har det ibland varit tydligt från sammanhanget men jag känner för att prata lite om dom begreppen här. Båda två är ord som jag har infört i rollspelsspråket snarare än plockat upp från något annat forum; men jag har använt dom i åratal på den lila sidan och på Story Games och på mina egna sidor.
Diegetisk
När jag var väldigt ung så fick vi göra nån sorts läsförståelseprov, vet inte om det var högskoleprovet eller om det bara var nån annan övning på gymnasiet. Men artikeln vi hade var iaf en som handlade om ljud och musik i filmer och dom förklarade då att "diegetisk musik" var när det i en scen står en köksbandare vid diskbänken och dom har White Stripes på med burkigt ljud och mammorna dansar lite till Dead Leaves on the Dirty Ground och bandaren tystnar tvärt när det blir strömavbrott, medan "o-diegetisk musik" är när när Danny Elfman slänger in lite pampiga fanfarer på soundtracket när vi ser Läderlappen smyga runt. Diegetisk: det som finns i den berättade världen, O-diegetisk: det som finns kring eller utanför eller runt eller var det nu finns men iaf inte i rollpersonernas eget liv. Inte för att Danny Elfmans musik inte är en del av filmen, men... den är inte en del av Läderlappens egna värld.
Ska ta det tydligaste rollspelsexemplet jag vet. Några vänner sätter sig runt mammas köksbord klockan 1700 på en fredag. Dom tar fram Drakar och Demoner. SL börjar berätta "Klockan är tolv när ni först kommer ut ur grottan och doften av blommor slår er först som något fel... innan ni inser att det bara är vanan från att varit nere i den unkna labyrinten i flera dagar och att det här, det här är som världen ska dofta." Då är alltså den diegetiska tiden tolv, medan den o-diegetiska tiden är 1700. Dom kanske spelar i fem, tio minuter runt bordet, och i rollspelvärlden låter dom tre timmar gå när RP är på en lång vandring utan att några monster dök upp på slagen. Då är alltså den diegetiska tiden 1500, medan den o-diegetiska tiden är 1708. Tydligt nog? Och det gäller inte bara klockslag utan personer, händelser, ljud, allt möjligt.
(Överkurs, enbart för nördar)
Hypermedialisering
Detta ord är ännu mer elfenbenstorn för att det lärde jag mig när jag... brr... gick på en skola! Ja det är sant, gott folks, kanske en av dom få sakerna jag inte läst på egenhand eller hittat på själv utan som en lärare har lärt ut till mig medan jag satt på en föreläsning och var där för att lyssna. Kan räkna dom sakerna jag lärt mig på det sättet på kanske ena handen... men detta var ett av dom.
Innan läraren började förklara vad det var så visade han ett exempel, en av dom första TV-nyhets-programmen som gick på svensk TV. Dom hade en massa papper som dom bläddrade frenetiskt med och så sade dom "Oj oj nu kom det in en ny nyhet" och fick ett nytt papper och läste upp den. Detta var givetvis bara for show, dom hade redan alla nyheter dom behövde.
Läraren visade några andra exempel (vissa används än i dag, såsom publik i TV-studion). Hypermedialisering betyder alltså att synliggöra själva mediet och mediets artefakter, mer än vad det egentligen skulle behöva synliggöras.
Hur knyter då det an till rollspel? Jo, när jag började spelleda mer och mer så hittade jag en trend (typ Fudge, Over the Edge, the Window, och ffa då friform, och driftade grejer som "När vi spelar Ars Magica har vi rollformulären och regelböckerna orörda i byrålådan") att försöka göra spelet så osynligt som möjligt, att inte prata om siffror osv. Och räls-sjukan härjade som tusan då (det var mycket värre på den fronten då än vad det är nu). Det som började hända var att med alla spelledarskärmar och sånt så kom det in trix, SL ljög för spelarna om spelets premisser. Och ju kändare dom trixen blev desto mindre började spelarna bry sig, engagera sig i det som hände, det började bli lite zilchplay-varning i värsta fall eller halvengagerat följespel av rälsade paths i bästa.
Så när jag startade min grupp hade jag en mix av traddare och totala nybörjare och jag ville bygga upp det förtroende för DM som urholkats under år av fubbande och fudgande i rollspelskulturen. Då tänkte jag på det där med hypermedialisering. Jag slog såklart alla lag öppet, men förklarade också vad slagen betydde, varför jag slog dom, jag visade sidor i modulen som dom redan varit på "se här ser ni hur vargarna kom in i bilden", jag visade statblocken "se och här är hur jag vet att skeletten har 13 i försvar". Och dom bara "jaja, Sandra, vi tror dig, du behöver inte" men jag trodde och tror fortfarande att den hypermedialiseringen gjorde nytta. Det gjorde spelet farligt igen.
Det behövs inte en massa jäkla cannibal corpse bilder för att göra att spelet känns farligt utan det är riktig buy-in, en tilltro till att spelproceduren går rätt till och inte är godtycklig och bara hittepå, det är det som gör att spelet känns farligt igen. Att jag är inte utlovad en story för min RP utan min bana kan sluta död på ett genomblött, iskallt grottgolv -- inte för att SL känner för att straffa mig, utan för att jag helt enkelt gjorde nåt misstag, tog en risk, eller bara hade otur.
Diegetisk
När jag var väldigt ung så fick vi göra nån sorts läsförståelseprov, vet inte om det var högskoleprovet eller om det bara var nån annan övning på gymnasiet. Men artikeln vi hade var iaf en som handlade om ljud och musik i filmer och dom förklarade då att "diegetisk musik" var när det i en scen står en köksbandare vid diskbänken och dom har White Stripes på med burkigt ljud och mammorna dansar lite till Dead Leaves on the Dirty Ground och bandaren tystnar tvärt när det blir strömavbrott, medan "o-diegetisk musik" är när när Danny Elfman slänger in lite pampiga fanfarer på soundtracket när vi ser Läderlappen smyga runt. Diegetisk: det som finns i den berättade världen, O-diegetisk: det som finns kring eller utanför eller runt eller var det nu finns men iaf inte i rollpersonernas eget liv. Inte för att Danny Elfmans musik inte är en del av filmen, men... den är inte en del av Läderlappens egna värld.
Ska ta det tydligaste rollspelsexemplet jag vet. Några vänner sätter sig runt mammas köksbord klockan 1700 på en fredag. Dom tar fram Drakar och Demoner. SL börjar berätta "Klockan är tolv när ni först kommer ut ur grottan och doften av blommor slår er först som något fel... innan ni inser att det bara är vanan från att varit nere i den unkna labyrinten i flera dagar och att det här, det här är som världen ska dofta." Då är alltså den diegetiska tiden tolv, medan den o-diegetiska tiden är 1700. Dom kanske spelar i fem, tio minuter runt bordet, och i rollspelvärlden låter dom tre timmar gå när RP är på en lång vandring utan att några monster dök upp på slagen. Då är alltså den diegetiska tiden 1500, medan den o-diegetiska tiden är 1708. Tydligt nog? Och det gäller inte bara klockslag utan personer, händelser, ljud, allt möjligt.
(Överkurs, enbart för nördar)
Dieges brukar ställas i kontrast med mimesis, där dieges står för "berättat" och mimesis (betyder igentligen "imitation" såsom en skulptur härmar verkligheten) står för "visat". Men, i det här fallet menar jag något som är gemensamt för dieges och mimesis nämligen det som är "in fiction" eller hur man nu ska säga det [just att det är så bökigt att säga det gör ju att jag började säga "diegetiskt"], och kontrasterar då diegetiskt/mimetiskt mot icke-diegetiskt/icke-mimetiskt, dvs kontrasten är mellan in-game och off-game.
Hypermedialisering
Detta ord är ännu mer elfenbenstorn för att det lärde jag mig när jag... brr... gick på en skola! Ja det är sant, gott folks, kanske en av dom få sakerna jag inte läst på egenhand eller hittat på själv utan som en lärare har lärt ut till mig medan jag satt på en föreläsning och var där för att lyssna. Kan räkna dom sakerna jag lärt mig på det sättet på kanske ena handen... men detta var ett av dom.
Innan läraren började förklara vad det var så visade han ett exempel, en av dom första TV-nyhets-programmen som gick på svensk TV. Dom hade en massa papper som dom bläddrade frenetiskt med och så sade dom "Oj oj nu kom det in en ny nyhet" och fick ett nytt papper och läste upp den. Detta var givetvis bara for show, dom hade redan alla nyheter dom behövde.
Läraren visade några andra exempel (vissa används än i dag, såsom publik i TV-studion). Hypermedialisering betyder alltså att synliggöra själva mediet och mediets artefakter, mer än vad det egentligen skulle behöva synliggöras.
Hur knyter då det an till rollspel? Jo, när jag började spelleda mer och mer så hittade jag en trend (typ Fudge, Over the Edge, the Window, och ffa då friform, och driftade grejer som "När vi spelar Ars Magica har vi rollformulären och regelböckerna orörda i byrålådan") att försöka göra spelet så osynligt som möjligt, att inte prata om siffror osv. Och räls-sjukan härjade som tusan då (det var mycket värre på den fronten då än vad det är nu). Det som började hända var att med alla spelledarskärmar och sånt så kom det in trix, SL ljög för spelarna om spelets premisser. Och ju kändare dom trixen blev desto mindre började spelarna bry sig, engagera sig i det som hände, det började bli lite zilchplay-varning i värsta fall eller halvengagerat följespel av rälsade paths i bästa.
Så när jag startade min grupp hade jag en mix av traddare och totala nybörjare och jag ville bygga upp det förtroende för DM som urholkats under år av fubbande och fudgande i rollspelskulturen. Då tänkte jag på det där med hypermedialisering. Jag slog såklart alla lag öppet, men förklarade också vad slagen betydde, varför jag slog dom, jag visade sidor i modulen som dom redan varit på "se här ser ni hur vargarna kom in i bilden", jag visade statblocken "se och här är hur jag vet att skeletten har 13 i försvar". Och dom bara "jaja, Sandra, vi tror dig, du behöver inte" men jag trodde och tror fortfarande att den hypermedialiseringen gjorde nytta. Det gjorde spelet farligt igen.
Det behövs inte en massa jäkla cannibal corpse bilder för att göra att spelet känns farligt utan det är riktig buy-in, en tilltro till att spelproceduren går rätt till och inte är godtycklig och bara hittepå, det är det som gör att spelet känns farligt igen. Att jag är inte utlovad en story för min RP utan min bana kan sluta död på ett genomblött, iskallt grottgolv -- inte för att SL känner för att straffa mig, utan för att jag helt enkelt gjorde nåt misstag, tog en risk, eller bara hade otur.