Basilides;n300797 said:
Så jag är övertygad att Kultur har en påverkan. MEN, min ståndpunkt är att det är värt det. Alltså, det är värt kostnaden att tillåta kulturella yttringar som innehåller sex, våld, blasfemi och så vidare. Att samhället skulle bli väldigt tomt och fattigt annars.
Just blasfemi ser ju jag som en direkt positiv grej, eftersom jag är... inte jättepositivt inställd till religion överlag. Och sex har jag svårt att se som något negativt i sig. Återstår nog bara våld, där...
Det jag funderar på här är: vad är det som gör att det skulle kännas fattigt? Vad är det som skapar den fattighetskänslan? Eftersom jag inte riktigt nöjer mig med "själen" som förklaringsmodell här så vill jag gräva djupare. Vad är det som skapar behovet av den sortens yttringar?
Sedan vill jag också förtydliga att jag ser en skillnad mellan en kulturyttring som skildrar våld och en som reproducerar idén om våld som något bra, och på samma sätt ser skillnad mellan att skildra sexism och att reproducera sexism. Att oreflekterat och/eller okritiskt reproducera innebär ju att man liksom förstärker det man skildrar på ett annat sätt än om man skildrar med ett kritiskt öga... Skillnaden mellan "i den här fiktiva världen görs väldigt stor skillnad mellan män och kvinnor och det är generellt orättvist och dumt" och "i den här fiktiva världen är män lite starkare och kvinnor lite mesigare" är för mig milsvid.
Basilides;n300797 said:
Det är säkert så att för den stora massan så skulle det kanske fungera. Men det kommer alltid finnas personer som har en längtan efter det andra, det mörka och det som de ser som spännande. Sedan är det såklart inget som den stora massan måste översköljas med. Det kan gott ha åldersgränser och så.
Vad jag funderar över är om alla längtan (jag vet inte vad som är plural av längtan, så jag gissar) nödvändigtvis behöver tillfredsställas. Jag tänker att det finns ganska många saker som folk längtar efter men som vi tillsammans kommit överens om är tillräckligt dåliga rent generellt för att det ska vara värt att, som samhälle, helt enkelt stå ut med att de som längtar får fortsätta gå "hungriga". Deras känslor väger inte upp den upplevda samhällsskadan eller negativa effekten på andra människor.
Vi vet också att när det gäller många sådana saker så leder just utlevnad till en förstärkning. Alltså, här blir det lite jobbigt eftersom jag har en liknelse jag hemskt gärna vill göra men jag VET att den här diskussionens ändå väldigt trevliga ton sannolikt skulle fara åt fanders, så jag väljer nog att låta bli den...
Basilides;n300797 said:
Kan inte citera någon forskning men jag har helt klart själv mått bra att få utlopp för saker knutet till bland annat rollspelskulturen men även via lajv. Sedan är jag extremt fascinerad av skräckfilm av det mer exterma slaget. Det ger mig en tillfredställelse. Men skräckfilmen är kanske snarare mer av att den uppfyller ett behov.
Något jag som före detta rökare och sedan några år även nykterist känner att jag kunnat dra som något slags lärdom är att känslor inte är sanning, att upplevda behov inte nödvändigtvis är riktiga behov, att det som känns bra ofta inte är det minsta bra och att individens känslor och upplevelser inte är det minsta pålitliga.
Det har jag dessutom byggt på genom att läsa (referat av) diverse forskning kring hur minnet fungerar, hur våra sinnen fungerar och så vidare. Större delen av synfältet hittar hjärnan liksom bara på, till exempel. Varje gång vi drar oss något till minnes så ändrar vi lite på minnet. Jag ser alltså ingen anledning alls att lita på en individs anekdotiska, subjektiva upplevelse. Jag kan lyssna på den och respektera den och reflektera över den, men jag kommer aldrig att lita på den till hundra procent som en beskrivning av något annat än just den egna upplevelsen. Folk upplever alla möjliga helt felaktiga saker. Magkänslan är nog det fenomen jag oftast raljerar negativt om, skulle jag tro. Tätt följd av "naturen"... Jag upplevde till exempel att det var väldigt bra för mig att röka. Varje cigarett jag tog kändes väldigt bra och jag fick ett välbefinnande som var väldigt trevligt. Och om jag höll upp med rökningen så blev jag nervös, retlig, och kände ett starkt sug, en längtan.
Jag har ännu inte sett någon anledning att låta folk vara den absoluta auktoriteten vad gäller sina egna
faktiska behov. Om man med behov menar sådant de behöver för att överleva, må bra i längden, och så vidare.
Basilides;n300797 said:
Oh, det där är en läskig fråga. Men jag tänker att även i en deterministisk världsbild så måste ju behoven vara olika för olika personer. Så att säga, "det känns bra, men är det bra", det är ju något som är extremt svårbevisad. Det blir rätt så obehagligt när man ska dömma utirån majoritetens vilja i sådana tillfällen då det genast kan bli ett extremt förtryck mot minoriteter och deras behov.
Samtidigt tänker jag att om man låter människor själva vara de absoluta auktoriteterna i alla sammanhang då kommer vi ju ytterst få ett samhälle av extremt självdestruktiva människor. Då kan vi inte förbjuda till exempel extremt beroendeframkallande droger - folk tycker ju själva att de har behov av crack, liksom. Om man ska ta extremfallet.
Jag upplever att vi idag redan lever i ett samhälle med förtryck mot minoriteter. Och det som står för förtrycket är det majoritetssamhälle i vilket rasism, sexism och så vidare är normaliserade. Och, naturligtvis, de klasstrukturer som finns inbyggda i det kapitalistiska samhället.
Basilides;n300797 said:
Här hänger jag inte riktigt med vad du menar? Är lite trött så jag ber om ursäkt.
Du skrev att du tyckte att det var STOR skillnad tidigare. Jag undrar på vilket sätt skillnaden är stor? Jag ser två grupper - i båda grupperna finns det de som argumenterar utifrån fakta och rationalitet, och de som argumenterar rent känslomässigt. Båda kan definieras som "drev", om man vill det.
Eller såhär, om jag ska ge mig ut på ännu halare is än vanligt:
I fallet White Wolf håller jag helt med om att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik, absolut. Och man kan betrakta denna onyanserade kritik som ett problem, eftersom den får en del människor att känna sig dåliga och eftersom den eventuellt påverkat en produkt i en icke önskvärd riktning.
Men jag tycker också att det finns en hel del väldigt onyanserad kritik mot vad man lite förenklat kan kalla "PK-sidan". Där all kritik buntas ihop och kallas ogrundad. Där all kritik kallas "censur", vilket i mina ögon är helt vansinnigt. Jag upplever ju att det som hänt de senaste åren inte i första hand handlar om att det "skapats PK-drev" utan att människor som tidigare inte haft en röst, hittat den. En del av dem är absolut onyanserade, men det är röster som tidigare varit tystade och som nu ljuder och påpekar missförhållanden.
Och då blir ju pratet om dem som "drev" i själva verket ett sätt att tysta
dem, på samma sätt som en del upplever kritiken mot White Wolf som ett sätt att tysta White Wolf.
Och jag ser verkligen inte den stora skillnaden, utöver att jag upplever det som att "White Wolf-sidan" är den som är majoritetssamhället. Eftersom jag upplever majoritetssamhället som relativt anti-PK. Det tongivande, normsättande. Det som var "bara hur det är" fram till för 10-20 år sedan då det äntligen började vika undan något när feminismen och andra gräsrotsrörelser tog fart på riktigt. Den värld jag växte upp i var, trots allt, fruktansvärd på väldigt många sätt. Världen har blivit bättre - mindre sexistisk, mindre rasistisk - eller sexismen och rasismen möts i varje fall av hårdare protester nu. Mer, tydligare kritik. Det är i mina ögon inte på grund av våldsfilm och hårdrock världen blivit mindre elak, utan på grund av outtröttligt arbete från de som vill medvetandegöra och förändra och revolutionera.