Adhd och rollspel

[Anthrox]

Jag tycker, att om ”har haft långa relationer och anställningar” är en dealbreaker så borde det vara den första frågan de ställer. Istället för att slösa bort allas tid.

This, tbh.
Nu känner jag ju än mer att jag gjort rätt som inte slösat på vårdens tid med att vilja ha en utredning, eftersom den ändå sannolikt aldrig lett till något.

 

[krank]

I många fall verkar det ju också som att det är det som görs – vet flera bekanta som inte fått föra utredning eller som blivit satta på extremt långa väntelistor just för att det inte verkat "akut", dvs att det verkat som att de ändå är hyfsat högfungerande.


…samtidigt har jag i och för sig också en del vänner som har stora problem i vardagen men som ändå hamnat på långa väntelistor. Det verkar vara lite lotteri det där med huruvida de drar igång en utredning eller inte…

 

[terje]

Glömde uppdatera här. Fick ingen diagnos. Jag har ”alla symtom” men eftersom jag lyckats ha långa anställningar och relationer ville de inte ge någon diagnos.

I mitt fall var de snabbare på att avvisa. Har spelat rollspel sen barndomen, har långa relationer och mångåriga anställningar, men ganska stora problem med koncentration och fokus både i och utanför arbetet. Jag fick en remiss för adhd-utredning från jobbhälsans psykolog, men vid ett första samtal med psykiatrin menade de att mina symptom lika gärna kunde komma sig av den ångest och depression som jag har medicinering mot (att adhd skulle kunna orsaka de problemen var de inte så villiga att överväga). Mitt intryck är att de är oerhört underbemannade och ogärna tar sig an sådant som inte är av helt akut karaktär.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag fick min ADHD-diagnos i somras och alltså, kan bara säga från mitt håll att det varit en jävla befrielse att få den. Det som gjorde att jag också fick en utredning var just att trycka på problemen jag har i jobb: hålla fokus (speciellt under möten), komma igång/hålla fokus på uppgifter och att avsluta saker. Nu har jag haft en bra arbetsplats utifrån diagnosen, men kan säga att medicineringen på många sätt gjort mig till en ny människa. Jag orkar liksom med en vanlig dag, bara en sådan sak!

Men för att återgå till ämnet rollspel, som en rollspelare med ADHD och som också spelat med massor av personer med ADHD så vågar jag säga att rollspel är en av de mer populära ADHD-hobbiesarna. Precis som sagt kan det kännas lite märkligt, eftersom det handlar om koncentration, men som man varit inne lite på i tråden så är det ju så att man kan koncentrera sig och gärna gör det på saker man tycker är kul. Ofta pratar man om hyperfokus när det kommer till ADHD, när du hittar något som du verkligen tycker är kul (ADHD handlar ju om dopamin-underskott bland annat) så kan du bli så insupen i det att du helt stänger av allt; man kan bara vara av eller på och fokuset du kan få då är så man kan helt ignorera omvärlden och ens egna kroppsbehov. Och det är att läsa/skapa/skriva rollspelsgrejer bra på; jag och många andra med ADHD kan liksom hamna i en zon där allt som finns är rollspelsgrejen man sitter med. Det är ju ofta dit jag velat hitta ibland när jag skriver, t ex.

Men så kommer vi till spelandet! Där är det så stimulerande för många av oss, så då blir det lättare att koncentrera sig under spel. Men det går också att märka vad som funkar och inte: de ADHD-spelare jag känner (och jag själv) är ofta dragna till karaktärsspel. Vi gillar att spela ut och berätta mycket. Där det kan köra fast för oss kan vara i delar med mycket väntan; t ex långa strider där vi blir passiva eller andra scener där vi inte får delta. Då går det också att märka en rätt stor dipp i ens engagemang och deltagande; jag vet att jag kan ha blivit helt bedrövlig som spelare när det varit spelsessioner där jag känt mig överflödig. Det och att vi ofta kan vara dåliga på att vänta på vår tur. Det är nog därför jag försöker vara så mån om att försöka skicka runt spotlighten ganska mycket mellan spelare, för det är något jag märkt att jag velat ha när jag spelat rollspel… eller för att kompensera för att jag har flera andra med ADHD med mig och jag vill inte att vi ska tappa koncentrationen.

För att inte tala om att en spelsession, när den är bra, kan göra att du typ hamnar i hyperfokus under så gott som hela tiden. Då är det mycket lättare att hålla koncenterationen.

Det är också ganska vanligt att spelare med ADHD har något de roar sig med när de spelar, vilket kan hjälpa med lång väntan. Det kan vara att doodla eller rita saker, eller sitta och lattja med tärningarna (varför tror ni många av oss med ADHD är dice goblins?) men det kan också vara att sitta lite med mobilen; att bara kunna ta en liten paus mentalt kan hjälpa.

 

[Gabrielle de Bourg]

Det där angående relationer och anställningar var spännande, för det kom såklart också upp på min utredning; men i mitt fall kan det vara mer ”av eller på”. Det blev synligt om att funkade något höll jag kvar vi det, men funkade det inte så fanns det mycket hoppande och sökande. Det är rätt vanligt att man är ”av eller på”, så hittar man något som funkar så blir det något man håller fast vid. Jag blev också väldigt medveten om just ”när något funkar” efter att ha lämnat en arbetsplats efter flera år nyligen (då mitt projekt tog slut, så inget allvarligt) just hur bra det fungerat (vi behövde göra en liten anpassning totalt efter min diagnos, liksom) men där jag känner en… rädsla för hur det ska vara på andra arbetsplatser.

Angående relationer har jag många fleråriga och långvariga… men jag har också många som kan vara ”vilande”, där jag glömt/inte orkat/inte vågat ta kontakt och då har de liksom inte rört på sig. Det och att jag väldigt lätt kan bli intensiv i början av en relation för att eh… jag har ju dopaminunderskott och har jag kul med någon är det som att bli hög typ. Att jag pratade om min intensitet vet jag påverkade i att sätta min diagnos.

 

[Anthrox]

(varför tror ni många av oss med ADHD är dice goblins?)

Jag motsätter mig den här attacken mot min person å det grövsta. ()

 

[Kungfetti]

Jag har själv till och från funderat på att söka hjälp, men oftast faller det på att när jag mår riktigt dåligt pallar jag inte ta tag i nåt, och när jag mår bra är det inte lika angeläget. Men en fråga som väcktes av den här tråden är:

Är det många med ADHD-symptomen som blir spelledare? Jag märker ju själv hur jävligt dålig jag är som spelare, när jag spelar online så spelar jag mobilspel el. dyl. samtidigt som vi spelar, är det IRL så blir jag lätt uttråkad när det är någon annans tur i spotlighten eller om det är något moment med mycket regler (läs: strid). Men när jag är spelledare är jag väldigt närvarande och bollar alla möjliga idéer samtidigt som jag spelar SLP:er och funderar på möjliga hot och möjligheter. Eller är det bara jag?

 

[Dilandau]

I många fall verkar det ju också som att det är det som görs – vet flera bekanta som inte fått föra utredning eller som blivit satta på extremt långa väntelistor just för att det inte verkat "akut", dvs att det verkat som att de ändå är hyfsat högfungerande.


…samtidigt har jag i och för sig också en del vänner som har stora problem i vardagen men som ändå hamnat på långa väntelistor. Det verkar vara lite lotteri det där med huruvida de drar igång en utredning eller inte…

Min bild är att det handlar om 1) vem man träffar, men också främst 2) hur man beskriver sina problem. Det är väldigt lätt att underdriva de besvär man har, eller inte ens identifiera problem som problem. Jag har tex under hela mitt liv inte reflekterat över att vissa beteenden* jag har för mig skulle vara något avvikande från normen, och att gå från det till att beskriva mitt liv så att psykiatriker tycker jag har adhd - det är inte lätt.

*exempelvis, i alla självskattningsformulär så får man frågan (citerat ur minnet) ”Har du svårt att sitta still?”. Nej, det har jag inte, tänkte jag. Jag sitter still hela tiden. Vilket min fru ba ”va? du sitter aldrig still. Fipplar och pillar och vaggar och byter ställning etc etc hela tiden så man blir tokig”.

 

[Dilandau]

Jag har själv till och från funderat på att söka hjälp, men oftast faller det på att när jag mår riktigt dåligt pallar jag inte ta tag i nåt, och när jag mår bra är det inte lika angeläget. Men en fråga som väcktes av den här tråden är:

Är det många med ADHD-symptomen som blir spelledare? Jag märker ju själv hur jävligt dålig jag är som spelare, när jag spelar online så spelar jag mobilspel el. dyl. samtidigt som vi spelar, är det IRL så blir jag lätt uttråkad när det är någon annans tur i spotlighten eller om det är något moment med mycket regler (läs: strid). Men när jag är spelledare är jag väldigt närvarande och bollar alla möjliga idéer samtidigt som jag spelar SLP:er och funderar på möjliga hot och möjligheter. Eller är det bara jag?

Jag är helst SL. Blir ofta uttråkad till vansinnets gräns av att vara spelare (undantag finns). Som SL kan jag sätta tempot själv, skippa allt jag inte tycker är skoj, avbryta scener när de inte roar mig längre, mig slänga in nya idéer i takt med att jag får dem mm.

 

[Anthrox]

Jag har själv till och från funderat på att söka hjälp, men oftast faller det på att när jag mår riktigt dåligt pallar jag inte ta tag i nåt, och när jag mår bra är det inte lika angeläget. Men en fråga som väcktes av den här tråden är:

Är det många med ADHD-symptomen som blir spelledare? Jag märker ju själv hur jävligt dålig jag är som spelare, när jag spelar online så spelar jag mobilspel el. dyl. samtidigt som vi spelar, är det IRL så blir jag lätt uttråkad när det är någon annans tur i spotlighten eller om det är något moment med mycket regler (läs: strid). Men när jag är spelledare är jag väldigt närvarande och bollar alla möjliga idéer samtidigt som jag spelar SLP:er och funderar på möjliga hot och möjligheter. Eller är det bara jag?

Att vara SL ger ju utrymme för en miljon tankar samtidigt, så nog kan det finnas korrelation mellan folk med diagnos och folk som gärna vill vara SL.

Sen så spelar jag på liknande sätt som jag spelleder iofs, så gör min del funkar det med vad som. Jag är gärna, som spelare, investerad i andras krokar och narrativets nycker även när min egna karaktär inte är så framträdande.

 

[Dilandau]

Det där angående relationer och anställningar var spännande, för det kom såklart också upp på min utredning; men i mitt fall kan det vara mer ”av eller på”. Det blev synligt om att funkade något höll jag kvar vi det, men funkade det inte så fanns det mycket hoppande och sökande. Det är rätt vanligt att man är ”av eller på”, så hittar man något som funkar så blir det något man håller fast vid. Jag blev också väldigt medveten om just ”när något funkar” efter att ha lämnat en arbetsplats efter flera år nyligen (då mitt projekt tog slut, så inget allvarligt) just hur bra det fungerat (vi behövde göra en liten anpassning totalt efter min diagnos, liksom) men där jag känner en… rädsla för hur det ska vara på andra arbetsplatser.

Angående relationer har jag många fleråriga och långvariga… men jag har också många som kan vara ”vilande”, där jag glömt/inte orkat/inte vågat ta kontakt och då har de liksom inte rört på sig. Det och att jag väldigt lätt kan bli intensiv i början av en relation för att eh… jag har ju dopaminunderskott och har jag kul med någon är det som att bli hög typ. Att jag pratade om min intensitet vet jag påverkade i att sätta min diagnos.

Jag har haft turen att i nästan hela mitt liv jobbat med kreativa grejer på arbetsplatser där man kommer undan med saker som absolut inte hade flugit, tror jag, vid löpande bandet eller på en revisionsfirma.

 

[krank]

Jag har haft turen att i nästan hela mitt liv jobbat med kreativa grejer på arbetsplatser där man kommer undan med saker som absolut inte hade flugit, tror jag, vid löpande bandet eller på en revisionsfirma.

Det kan jag tänka mig.

Min erfarenhet är att även läraryrket är ett där man kommer undan med… låt oss säga en ganska hög grad av kufiskhet/dysfunktion/annat. Har en hel del kollegor som är fullt fungerande och uppskattade, och som jag vet antingen har eller misstänker att de har diagnoser. Man är ju så att säga rätt självstyrande…

(Det påminner ju på många sätt om att vara SL, så…)

 

[Jim Profit]

Vi har två spelare med uppmärksamhetsstörningsdiagnos i spelgruppen, inga anpassningar har behövts (varken före eller efter medicinering). (Men ingen av oss står ut med segare regelsystem, och spotlight roterar ständigt, så vi kanske spelar ganska anpassat redan, vem vet)

 

[Stämma]

Jag har en rollspelande kamrat som utretts för ADHD som vuxen och som berättat en del märkliga historier. Bland annat ville en som han pratade med avsluta utredningen direkt, då min vän va högpresterande i gymnasiet och grundskolan och därför inte kunde ha ADHD eller dylikt. Andra ville dock fortsätta med utredningen.
De stämmer skapligt väl överens med min bild att det finns ett visst mått godtycke i sådana utredningar i nuläget. Att man måste få tag på nån med rätt kompetens för att det ska bli ordentligt gjort. Själv är jag redigt kufig och lider framförallt av en faslig lättja, som man i folkmun skulle kalla det, eller koncentrationssvårigheter, som det heter på 1177. Dock är det enda "officiella" beläget som finns för att jag skulle ha nån slags NPF en felaktig Aspergers-diagnos jag fick som barn.
Jag tror absolut att det finns samband mellan ADHD och rollspel, eller nördighet i största allmänhet. Men för min del har lättjan/koncentrationssvårigheterna mest inneburit att jag haft svårt att förbereda inför spelmöten ordentligt. Jag saknar liksom förmågan att bara sätta mej ner och "göra det". Och det har nog försämrat min spelgrupps rollspelskvalité vid flera tillfällen, fast dom verkar nöjda med mej ändå.

 

[Gabrielle de Bourg]

Jag har haft turen att i nästan hela mitt liv jobbat med kreativa grejer på arbetsplatser där man kommer undan med saker som absolut inte hade flugit, tror jag, vid löpande bandet eller på en revisionsfirma.

Jo, precis samma här. Det gjorde också att jag insåg varför jag klarar saker bra, för att jag har valt arbeten som redan passar ganska bra efter mina förmågor och begränsningar, något som också lyftes i min utredning. Att mycket är projektbaserat (vilket betyder omväxling och tydlighet) är ju liksom typ ”drömmen”. Skulle nästan kalla det för att självmedicinera med arbete.

 

[Dilandau]

Jo, precis samma här. Det gjorde också att jag insåg varför jag klarar saker bra, för att jag har valt arbeten som redan passar ganska bra efter mina förmågor och begränsningar, något som också lyftes i min utredning. Att mycket är projektbaserat (vilket betyder omväxling och tydlighet) är ju liksom typ ”drömmen”. Skulle nästan kalla det för att självmedicinera med arbete.

Jag fick höra att jag var så pass intelligent att jag på egen hand lyckats utforma framgångsrika och icke-destruktiva kompensationbeteenden (humblebrag), samt att jag hade haft tur som blev besatt av rollspel istället för ”festa” i högstadiet.

 

[krank]

Jag fick höra att jag var så pass intelligent att jag på egen hand lyckats utforma framgångsrika och icke-destruktiva kompensationbeteenden (humblebrag), samt att jag hade haft tur som blev besatt av rollspel istället för ”festa” i högstadiet.

Spriten räddade dig från sporten men rollspelen räddade dig från spriten?

 

[Conan]

Min erfarenhet är att Cannabis ofta fungerar bra för personer med ADHD som spelar rollspel.

 

[ChrilleT]

Glömde uppdatera här. Fick ingen diagnos. Jag har ”alla symtom” men eftersom jag lyckats ha långa anställningar och relationer ville de inte ge någon diagnos.

Förstår att vården är underbemannad och att de prioriterar akuta fall men vad gör man om det en dag skulle krascha och står där utan jobb, relation och med en trolig diagnos som ingen velat fastställa. Känns ju lite fel att lägga ned allt för att det just nu ser ok ut.
Har själv misstänkt att jag kan ha en diagnos men eftersom jag har en långvarig anställning så är väl risken att det skulle bli rätt lågprioriterat.

 

[Gurgeh]

MODERERING

Jag noterar att många inlägg här inte har ett dugg med rollspel att göra, utan handlar om ADHD i största allmänhet, om den svenska sjukvården och andra ovidkommande saker. Skriv om ADHD och ROLLSPEL, och inget annat.

Tack på förhand!