Nekromanti and thee will be only one...

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Lemurer dividerar

Återigen får jag känslan av att vi menar samma sak, men på olika sätt. Det mesta i ditt inlägg här håller jag liksom med om...det är synen på raser som en funktion snarare än ett folk jag är kritisk till. En syn jag i allra högsta grad upplever i Star Wars, där raserna tycks finnas till mest för att se coola ut eller markera en stereotyp - ingenting annat. Du vet, 'alver är trädkramande skogsmullar', 'dvärgar är öldrickande stentomtar', 'neimoidians är fega kapitalister som låter robotar göra allt dirty work'. När sådana stereotyper blir en realitet i spelvärlden (tex D20 Star Wars, där det står svart på vitt att neimoidians är fega)...då vill jag helt enkelt inte vara med.

Och angående ditt användande av stereotyper så vet jag inte, jag gör säkert själv så i viss mån, men jag upplever samtidigt att det inte är en fråga om ras - jag kan ha ett helt värdhus fullt med människor och göra det intressant ändå. Visst fyller begreppet "en elegant, kurtiserande stadsalvsdam" någon funktion, men jag kan ändå inte se just det faktum att hon är stadsalv som särskilt relevant i sammanhanget. Är det så viktigt att kunna applicera en subkultur/människotyp på en annan ras? (rik stadssnobb = stadsalv). Varför räcker inte 'ung sprätt' lika bra? Friheten att ropa "kan ni hålla tyst däruppe?" hade mina spelare lika gärna kunnat ta sig oavsett sällskapet ovanför, så länge jag beskrev att de var högljudda. Att de var dvärgar hade varken gjort till eller från (förmodligen beroende på att mina spelare inte är vana vid sådana stereotyper). Vad anser du dig uppnå, egentligen?

...att sedan Chronopias stadsalver är för komplexa för att kunna sammanfattas med begreppet 'ung sprätt' talar ju förvisso för din sak.

- Ymir, går och spelar rollspel
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Lemurer dividerar

Mina slp:er är nog så färgstarka, också vid första intrycket. Det går utmärkt att förse dem med enstaka framträdande egenskaper och beteenden som etsar sig i spelarnas medvetande, utan att låta någon av de sagda egenskaperna vara 'alv' eller 'dvärg' - generaliseringar som i sammanhanget känns helt överflödiga.

...av någon anledning får jag traumatiska flashbacks till den svenska utgåvan av D&D, där 'alv', 'dvärg' och 'halvlängdsman' var karaktärsklasser. Yehaw.

- Ymir, ser inget behov av rasstereotyper
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Lemurer dividerar

"Visst fyller begreppet "en elegant, kurtiserande stadsalvsdam" någon funktion, men jag kan ändå inte se just det faktum att hon är stadsalv som särskilt relevant i sammanhanget."

Ah, då använder du inte den stereotypen. Det står i regelboken att alver som når en viss ålder blir vansinnigt trötta på livet. De söker alltmer kickar och något som kan kittla deras sinnen. Deras mat blir allt konstigare, de tar allt mer risker och deras livstörst tar sig allt extremare och desperatare uttryck. Många alvdamer går omkring på de tusen fröjdernas gata och prostituerar sig, men "de behöver inte pengarna" som regelboken uttrycker det. Det ligger alltså mycket komplexa orsaker bakom ett sådant självdestruktivt sökande beteende, och det tar sig väldigt specifika uttryck.

En "elegant, kurtiserande stadsalvsdam" är ett sätt för mig att knuffa in spelarna i ett sätt att tänka. Damen är inte bara "elegant och kurtiserande", utan det skulle krävas en lååång beskrivning för att förklara hennes beteenden och vad som ligger bakom dem. Nästan hela kapitlet om stadsalver i regelboken, till att börja med. Hon har nog börjat bli desperat och olycklig (det beror på vilket värdshus de träffar henne i), men är fortfarande "elegant", vilket tyder på en viss integritet och avvaktande tveksamhet.

Adjektiven "elegant" och "kurtiserande" är bara en fjärt i sammanhanget. Hade hon varit en människa så skulle hon dock bara ha varit just "en elegant och kurtiserande dam", och det kan ju vara precis vad som helst!!! Den här stadsalvs-stereotypen är däremot inövad och välkänd. Om det skulle komma in en råbarkad vargman så kan man nästan ana hur alvdamen kan kasta en hastig suktande och plågad blick efter honom. Ett kittlande "tänk om..." som hon kanske sedan skulle skaka av sig.

En mänsklig dam som beskrivs med adjektiven "elegant" och "kurtiserande" kan däremot reagera hur som helst på en råbarkad vargman. Om inte spelarna vet vad som gäller så väntar de på en beskrivning från spelledaren. Om inte spelledaren säger något om damen så försvinner hon alltså bara bort i bakgrunden.

Så där fungerar individer. De kräver hela tiden jobb från spelledaren. Stereotyper kan däremot sköta sig själva.

Det behöver inte vara fråga om rasstereotyper, men någon sorts metastereotyp bör man ha. Om det sedan handlar om "stadsalver", "söderkisar" eller "hårdrockare" bryr jag mig egentligen inte om, men de måste gå att variera och passa bra i rollspelet. Den verkliga nationaliteten "japaner" tycker jag är lika dålig som Chronopiarasen "troll". Rasen "stadsalver" tycker jag däremot är riktigt suverän. Den kan jag både individualisera och variera, och ändå är den stundtals väldigt spetsad och tydlig.

"Friheten att ropa "kan ni hålla tyst däruppe?" hade mina spelare lika gärna kunnat ta sig oavsett sällskapet ovanför, så länge jag beskrev att de var högljudda."

Mina spelare vet precis hur sällskapet reagerar. De vet också vad som händer med sällskapet om förmannen kommer in och gormar. Dessutom vet de vad som händer med sällskapet om det kommer in några bråkiga typer, om någon skulle bjuda laget runt eller om en förnäm snobb skulle utmärka sig i lokalen. Ska jag täcka allt sådant med "högljudda människor" så får jag dessutom ta till en lååång beskrivning på sällskapet ovanför. Det vill jag inte. Jag vill kunna berätta något komplext med få ord. Stereotyper är således perfekta i sammanhanget.

/Rising
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Lemurer dividerar

Mina slp:er är nog så färgstarka, också vid första intrycket.
Även rena statister, som bara är där för att göra den grå massan lite mindre grå?

Det går utmärkt att förse dem med enstaka framträdande egenskaper och beteenden som etsar sig i spelarnas medvetande, utan att låta någon av de sagda egenskaperna vara 'alv' eller 'dvärg' - generaliseringar som i sammanhanget känns helt överflödiga.
Visst, men vad kommer spelarna bäst ihåg och vad kräver minst snack som distraherar från den verkliga handlingen?

Jag tycker det är rätt lagom att abstrahera ner oviktiga NPCs till två egenskaper, gör man en av dem tilll en rasstereotyp så har man fått in väldigt mycket information i två enkla fakta för spelarna att komma ihåg.
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Troberg tvättar tupén

"Ju mindre viktiga NPCs är, desto grövre måste man yxa till dem. Om det är ett enda planerat framträdandet för en tiggare så måste man göra honom färgstark."

Jag kan i viss mån hålla med om ditt resonemang men ställer mig ändå tveksam till ovanstående påstående. Varför måste en spelledarperson vara mer färgstark ju kortare stund han eller hon medverkar i äventyret? Varför måste den obetydlige tiggaren vars enda uppgift är att dräggla över rollpersonerna vara mer färgstark än en vanlig tiggare?
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Troberg tvättar tupén

Jag kan i viss mån hålla med om ditt resonemang men ställer mig ändå tveksam till ovanstående påstående. Varför måste en spelledarperson vara mer färgstark ju kortare stund han eller hon medverkar i äventyret? Varför måste den obetydlige tiggaren vars enda uppgift är att dräggla över rollpersonerna vara mer färgstark än en vanlig tiggare?
OK, färgstark var kanske ett lite dåligt valt ord. Stiliserad kanske är bättre.

Säg att spelarna kommer till en stad och man vill visa att det är fattigt. Man talar om att det sitter tiggare längs gatan. Man hinner lagom sätta punkt på den meningen så har spelarna glömt det och glömt att staden är fattig. Låt däremot en illaluktande, påträngande, näst intill självhäftande tiggare hänga på dem och inte ge sig av förrän han fått en slant. Låt några utmärglade barn fösöka sälja nån värdelös figur de satt ihop av några pinnar och beskriv hur de försöket lägga figuren i händerna på karaktärerna och sedan inte tar tillbaka den utan vill ha pengar. Det intrycket sitter kvar.

Man får inte glömma att allt man beskriver gör man för att det har ett syfte. Om det lönar sig att stilisera saker för att uppnå det syftet så gör man det.

Titta på en film. Samma sak finns där. De personer som har korta roller måste stiliseras hårdare för att de får bara en chans att göra sitt intryck. De blir därför den tokige taxiföraren, den likgiltige bartendern, den billige hallicken. Viktiga roller får mer utrymme, mer möjlighet att presentera sig och kan därför bli mer nyanserade.

Man löser inte detta problem genom att detaljbeskriva alla, det enda man då åstadkommer är ett informationsbrus som spelarna inte orkar ta till sig, och den viktiga informationen försvinner.

Naturligtvis kan man använda dessa trick för att skapa oväntade vändningar. Kanske den skitige tiggaren egentiligen var tjuvgillets boss, och spelarna kommer senare att drabba samman med tjuvgillet. Spelarna kommer ihåg honom, men har avfärdat honom som oviktig och jobbig. Helt plötsligt visar det sig att de missuppfattat allt och måste omvärdera situationen.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Troberg tvättar tupén

"Varför måste en spelledarperson vara mer färgstark ju kortare stund han eller hon medverkar i äventyret?"

För att man har kortare tid på sig att bekanta sig med honom. Därför är det svårare för honom att stå ut från mängden än någon man hinner lära känna under en längre tidsrymd.

Det där är ett gammalt berättartrick som är välkänt sedan länge hos alla stora historieberättare. Särskilt serietecknare.

"Varför måste den obetydlige tiggaren vars enda uppgift är att dräggla över rollpersonerna vara mer färgstark än en vanlig tiggare?"

Tja, varför måste Dupontarna vara sådana färgstarka original? Varför ville George Lucas att Jabba skulle vara en mer färgstark karaktär än en oanselig skäggig gubbe? Varför skall Ishmael umgås med den färgstarke Queequeg istället för en grå, färglös harpunerare lik alla andra?

Tja, vad svarar man på de frågorna? Hmm... För att det blir bättre då?

Ett verbalt realtidsmedium har inte filmens visuella verktyg att arbeta med, och kan inte använda lika långa beskrivningar som i en bok. Därför får man ta till andra, tydligare medel. Man får använda varelser som inte är mänskliga överhuvudtaget.

Jag tycker det är kul. Många av mina bästa rollspelsupplevelser har faktiskt inkluderat ordentligt överdrivna karikatyrer.

/Rising
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Dupond et Dupont [Kanske OT, nästan]

Tja, varför måste Dupontarna vara sådana färgstarka original?
För att Tintin är så otroligt intetsägande? Allvarligt; jag har för mig att det finns essäer och grejer om det där, hur alla bifigurer i Tintin är oändligt mycket mer utvecklade och roliga än själva huvudpersonen - till och med hunden har ju mer personlighet!

Det kan man ju relatera till rollspel rätt lätt, om man bara anstränger sig. Men den övningen lämnar jag åt läsaren :gremgrin:

Äh, OK, jag gör väl ett försök då: En av de mer framträdande teorierna om hela grejen är att det är för att det ska vara lättare att identifiera sig med huvudpersonen - bisarrt nog, kan tyckas, eftersom han knappt har några drag att identifiera sig med. I själva verket är det faktiskt rätt finurligt - man får själv läsa in vad man vill i Tintin, så han blir lite som en - flämt! - rollperson!
Kan det vara så att arketyper/yrken/whatever funkar just därför att de är så platta och intetsägande, så spelaren själv får fylla i? Och i så fall, gäller detsamma raser?

Äh, OK, jag vet, det där var en riktigt tunn koppling. Glöm det. :gremcrazy:


/Feliath - håller med Rising om rasgrejen, när han inte är upptagen med flummeri
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Dupond et Dupont [Kanske OT, nästan]

"Allvarligt; jag har för mig att det finns essäer och grejer om det där, hur alla bifigurer i Tintin är oändligt mycket mer utvecklade och roliga än själva huvudpersonen - till och med hunden har ju mer personlighet!"

Det stämmer. Det är förstås för att alla skall kunna personifiera sig med Tintin. Bifigurerna är original, medan han i stort sett saknar personlighet helt och hållet. Säg det inte så att Vindhand hör bara, och dra inte upp Modesty Blaise.

"Kan det vara så att arketyper/yrken/whatever funkar just därför att de är så platta och intetsägande, så spelaren själv får fylla i? Och i så fall, gäller detsamma raser?"

Raserna är väl snarare Kapten Haddock i sammanhanget?

De raser jag gillar bäst är de som både kan -individualiseras- (som när de är rollpersoner och viktiga spelledarpersoner) och -schabloniseras- på olika sätt (när de är statister och biroller).

Blir det för mycket av endera fallen så tröttnar jag däremot.

"håller med Rising om rasgrejen, när han inte är upptagen med flummeri "

-Du håller i stort sett aldrig med mig, med andra ord? :^)

/Rising
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Trobergs trasiga tofflor

"Säg att spelarna kommer till en stad och man vill visa att det är fattigt. Man talar om att det sitter tiggare längs gatan. Man hinner lagom sätta punkt på den meningen så har spelarna glömt det och glömt att staden är fattig. Låt däremot en illaluktande, påträngande, näst intill självhäftande tiggare hänga på dem och inte ge sig av förrän han fått en slant. Låt några utmärglade barn fösöka sälja nån värdelös figur de satt ihop av några pinnar och beskriv hur de försöket lägga figuren i händerna på karaktärerna och sedan inte tar tillbaka den utan vill ha pengar. Det intrycket sitter kvar."

I ett sådant sammanhang förstår jag dig bättre, men man bör komma ihåg att det trotsallt finns andra beskrivningar än bara personporträtt att ta till för att förmedla en stämmning eller en känsla. Är en plats fattig så kan det märkas på fler sätt än att det sitter en massa tiggare överallt. Sedant är det heller inte något som säger att rollpersonerna nödvändigtvis måste minnas varenda liten person som passerar igenom deras liv och man därför måste göra dem så färgstarka som möjligt. Risken är stor att det går inflation i det hela om varenda luggsliten tiggare måste hosta slem på rollpersonernas finkläder. Fast jag hyser stor tilltro till din förmåga som spelledare så jag tänker inte predika en massa ondödigt tjafs. :gremwink:
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Okvädare! Skurk! Kölhalade näsapa! ;-D [Mycket OT]

Du håller i stort sett aldrig med mig, med andra ord?
Det värsta med den där piken är ju att den tyvärr är helt sann, fast (enligt mig, då :gremsmirk:) inte av det skälet :gremfrown: Min spelledarstil är ungefär en promille du och resten Krille, och jag spelar nästan bara matinéäventyr (fast med moraliska och psykiska vrak till rollpersoner, bisarrt nog, eftersom det är sådana spelarna gör). Jag älskar d20, tycker illa om rebeller som är det bara för själva rebelliskhetens skull, etc. i all oändlighet (Nota bene: Som person verkar du vara helt juste, precis rätt sorts vriden :gremsmirk:).

Och så har jag svårt att lista ut hur någon kan vara bra på att göra roliga regler och spelkoncept samtidigt som han gillar friform :gremgrin:


/Feliath - inleder med en kolja
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Rising rantar runt i ringen

Egentligen hade jag väl inte behövt svara på det här inlägget också men jag gillar att tänka ut skruvade rubriker. :gremsmile:

"Tja, varför måste Dupontarna vara sådana färgstarka original? Varför ville George Lucas att Jabba skulle vara en mer färgstark karaktär än en oanselig skäggig gubbe? Varför skall Ishmael umgås med den färgstarke Queequeg istället för en grå, färglös harpunerare lik alla andra?"

Dina argument har jag inget att invända mot men det jag anmärker på är de karaktärer som har ännu mindre roller och ännu mindre utrymme. Jabba har ändå ganska mycket utrymme i filmerna, men Lucas ger aldrig någon närmare inblick i hans gristrynade medhjälpares liv eftersom de är obetydliga bifigurer. Därmed inte sagt att man bara ska ge viktiga spelledarpersoner en färgstark personlighet men det känns fel att in absurdum hålla fast vid konceptet ju mindre utrymme och betydelse desto märkligare och udda personlighet. Bargäst nummer 3 som skymtar förbi på utedasset måste inte vara en galen byfåne som pratar med sin egen hand och bär ett tält på huvudet. Han kan faktiskt förbli en grå och tråkig bonde som inte får något riktigt liv om inte någon av rollpersonerna bestämmer sig för att gå fram och prata med honom.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Jag ångrar det där med alliterationsrubriker...

"det känns fel att in absurdum hålla fast vid konceptet ju mindre utrymme och betydelse desto märkligare och udda personlighet. Bargäst nummer 3 som skymtar förbi på utedasset måste inte vara en galen byfåne som pratar med sin egen hand och bär ett tält på huvudet."

Nä, okej, det har du rätt i. Jag beskriver inte varenda person som rollpersonerna går förbi på stan. Så visst, ibland är en värdshusgäst bara en värdshusgäst. Spelarna kan faktiskt bli mätta på färgstarka original också.

Men alltså, att hålla igen är lätt. Det klarar nog alla spelledare, så det ser jag inte som ett problem. Det är däremot svårt att kunna krydda sina beskrivningar på rätt sätt utan att pladdra för mycket. Därför är det detta problem jag har koncentrerat mig på i den här tråden.

Att beskriva en "mr.Vemsomhelst" är lika lätt oavsett om man har raser i rollspelet eller inte.

/Rising
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Rising rantar runt i ringen

Därmed inte sagt att man bara ska ge viktiga spelledarpersoner en färgstark personlighet men det känns fel att in absurdum hålla fast vid konceptet ju mindre utrymme och betydelse desto märkligare och udda personlighet. Bargäst nummer 3 som skymtar förbi på utedasset måste inte vara en galen byfåne som pratar med sin egen hand och bär ett tält på huvudet. Han kan faktiskt förbli en grå och tråkig bonde som inte får något riktigt liv om inte någon av rollpersonerna bestämmer sig för att gå fram och prata med honom.
Här hårddrar du resonemanget in absurdum och missar det viktigaste.

Det är när en person fyller en funktion (i tiggarens fall beskriva miljön) som man använder sådana knep. Bönderna som skyfflar skit på åkrarna får vara anonyma.

Nyckelordet är alltid vilken effekt man vill uppnå, och hur den förmedlas på ett sätt så att den går fram på rätt sätt och blir ihågkommen.

Vill man inte uppnå någon effekt så ska personerna inte karikatyriseras eller skilja sig från mängden, eftersom man då skapar informationsbrus som bara är störande.

Sedan är detta ju inte hårda regler. Jag sitter inte och kollar upp spelledarens lagbok, paragraf 12, tredje stycket, "Tillåtna beskrivningsmedel för sjömän" för att veta vad jag får säga för en styrman respektive matros i olika sammanhang. Spelledande är alltid en fråga om omdöme, detta gäller även här.
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Trobergs trasiga tofflor

I ett sådant sammanhang förstår jag dig bättre, men man bör komma ihåg att det trotsallt finns andra beskrivningar än bara personporträtt att ta till för att förmedla en stämmning eller en känsla. Är en plats fattig så kan det märkas på fler sätt än att det sitter en massa tiggare överallt.
Självklart, men det var personer som diskuterades nu. Iofs skulle precis samma diskussion kunna föras om platser, miljöer och händelser. Varför har så många filmer handlingen förlagd i extrema miljöer? Det är sällan man är på en så sunkig bar som genomsnittsbaren i en film, även om man gillar att slumma runt. Varför exploderar bilar i film? Det är precis samma trick som med personer. Överdriv lite för att göra en poäng.

är det heller inte något som säger att rollpersonerna nödvändigtvis måste minnas varenda liten person som passerar igenom deras liv och man därför måste göra dem så färgstarka som möjligt
Redan avhandlat i annat inlägg.
 

gröntuva

Veteran
Joined
20 Feb 2003
Messages
18
Re: Lemurer dividerar

wow jag har aldrig hört om någon sådan bra seplledare som dig förut,
kan du verkligenj få det att verka som en riktigt film? när man spelar?
 

Ymir

Liten kantbaron
Joined
18 May 2000
Messages
11,291
Location
Malmö/Lund Metropolitan Axis
Re: Förvirrade resonemang

Om inte spelarna vet vad som gäller så väntar de på en beskrivning från spelledaren. Om inte spelledaren säger något om damen så försvinner hon alltså bara bort i bakgrunden.

Jag ser inte riktigt problemet. Jag förstår din syn på saken, och det är klart, i det här fallet säger ju stereotypen 'stadsalv' mer än 20 ord. Men frågan är om det är värt det, värt en stereotypifiering av stadsalverna, enbart för att levandegöra en meningslös statist. Det går att sätta färg på henne utan rasstereotyper, och den färg hon vinner på en rasstereotyp känns imo rätt överflödig i sammanhanget - det är först när hon på något sätt ådrar sig rp:nas uppmärksamhet som hon blir relevant, ändå. Jag beskriver hellre saker och ting ganska ingående än att vänja mina spelare vid dylika generaliseringar. Att deras rollpersoner sedan mycket väl kan ha en mycket stereotyp bild av rasen ifråga är liksom en helt annan sak.

...och samtidigt, med mitt senaste spelmöte i åtanke, får det nog erkännas att jag också använder mig av stereotyper på samma sätt som du när det kommer till kritan, om än förmodligen i mer begränsad utsträckning. Rollpersonerna skulle besöka ett värdshus som ägdes och frekventerades av kraggbarbarer, och hur där skulle se ut och hur klientelet skulle vara var såklart givet. Likaså att Valis skulle avrådas från att stöta på den bistra, beväpnade bruden i hörnet :gremwink:

...och när fönstret och dörren visade sig vara nyreparerade och värdshusvärden stor som ett hus så gjorde det ju knappast något annat än bekräfta rp:nas stereotypa uppfattning. Så jo, det är klart att jag också använder mig av stereotyper, jag tänker bara inte på det...och stereotyperna går lika lätt att applicera på nationaliteter och folkgrupper som olika raser. Visst karaktäriseras kraggbarbarerna av vissa drag och beteendemönster, men jag drar dem inte över en kamm för det, jag behandlar dem inte stereotypt - det är folket i kampanjvärlden som gör det. Att kraggbarbarerna sedan gång på gång bekräftar stereotyperna är liksom...öh...en helt annan sak :gremwink:

Att dina spelare däremot vet exakt hur dvärgsällskapet reagerar tycker jag verkar rätt tråkigt, faktiskt. Likaså att de kan förutsäga stadsalvsdamens reaktion på vargmannen. Men det är såklart en fråga om hur man spelar - och en eller två kvällar på värdshus kan ofta utgöra ett helt spelmöte för oss, så sådana saker blir här hemma helt enkelt ofta mer än en bakgrundsgrej. Och då känns förutsägbara slp-stereotyper ofta väldigt överflödiga.

...men nu känns det som om det här inlägget börjar bli j-vligt motsägelsefullt. På något sätt använder jag förmodligen stereotyper på ett liknande sätt som du utan att inse det, och får obehagliga vibbar när du förklarar det eftersom det låter stereotypt, eller öh...nått.

Nåja...om inte du kan lokalisera min hjärnskada så slänger jag nog in handduken nu. Du är välkommen ned hit och analysera mitt spelledande :)

- Ymir, som helt enkelt tror att han begagnar sig av en gyllene medelväg - vissa stereotyper, men inte alls i samma usträckning
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Förvirrade resonemang

Att dina spelare däremot vet exakt hur dvärgsällskapet reagerar tycker jag verkar rätt tråkigt, faktiskt. Likaså att de kan förutsäga stadsalvsdamens reaktion på vargmannen. Men det är såklart en fråga om hur man spelar - och en eller två kvällar på värdshus kan ofta utgöra ett helt spelmöte för oss, så sådana saker blir här hemma helt enkelt ofta mer än en bakgrundsgrej. Och då känns förutsägbara slp-stereotyper ofta väldigt överflödiga.
Det är ju sånt som är läckert. Då får spelarna en chans att brodera ut scenen lite på egen hand, utan att alla initiativ måste komma från spelledaren.

Det finns ju dessutom inget som hindrar att spelledaren bryter stereotyperna, tvärtom, det kan göras till en poäng i sig. Tvärtom kan man utnyttja sådant för att skapa minnesvärda NPCs, tex gentlemannarövarorchen, fyllealven, dvärgen som inte är intresserad av guld och så vidare.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: Förvirrade resonemang

Vi verkar spela på exakt samma sätt, då. Jag har inget problem att individualisera en stadsalv om jag skulle behöva det. Inte heller är alla mina Toreador-vampyrer på ett visst, förutsägbart sätt.

"jag behandlar dem inte stereotypt - det är folket i kampanjvärlden som gör det. Att kraggbarbarerna sedan gång på gång bekräftar stereotyperna är liksom...öh...en helt annan sak "

Bra sagt. Det är den inställningen jag har till rasstereotyper också. Om jag skulle skriva ett rollspel om engelsmän så skulle jag skriva "de lagar skitäcklig mat" vilket är en fördom som de faktiskt bekräftar om och om igen, men samtidigt så finns det förstås nakna kockar, Floydar och feta tanter också, som står ut från mängden. Det tar jag för givet. Jag förhåller mig alltså väldigt sunt till rasbeskrivningar, men tycker det ger mer färg åt spelvärlden om olika folkgrupper får den här typen av särdrag, än om man bara skall konstatera att alla varelser är individer som måste bedömmas var och en för sig.

/Rising
 
Top