Nekromanti and thee will be only one...

[Rising]

Britter och Drakoniter

"Främst är det för mig som världsskapares skull, förstås, för som den dockskåpsfantast jag är (åtminstone när det gäller världsskapande) så känner jag att det tusan så mycket mer tillfredsställande att konstruera något som känns som en verklig dle av en vekrlig värld, än att bara måla dit några karaktärsdrag på en tom duk för att kunna visa den för mina spelare så att de ska kunna säga "oooh" och "aaah"."

Du är väldigt lik Ymir i det avseendet. Jag har svårt att se rollspel ur ett sådant fågelperspektiv. Jag är mer intresserad av rollspel i det lilla formatet. Alltså det som rör rollpersonens liv och relationerna med dennes närmaste. Läran om Hur Allt Hänger Ihop känns väldigt främmande för mig. Jag begriper inget om sånt ens i vår verkliga värld. Varför lagar engelsmän sådan äcklig mat, till exempel? Jag vet inte. Det är inte viktigt för mig att veta, men jag fullkomligen älskar att se hur de kan misslyckas med de enklaste av maträtter. Det är främmande, det är obegripligt och det är häftigt. Så funkar min syn på den verkliga världen.

Så när jag besöker Chronopia vill jag inte ha en massa föreläsningar uti Läran om Hur Allt Hänger Ihop -jag ser allt ur en personligare synvinkel istället. Varför har drakoniterna sådana konstiga hus? Det vet jag inte, lika lite som jag begriper varför amerikaner vill ha ketchup på allt de äter, men jag gillar att det är så! Det är det där häftiga och nya, främmande och exotiska som jag gillar. Genom att förklara allt så blir det bara tråkigt.

Dockskåpsfantasyns infantila önskan att betrakta ett Allt ur fågelperspektiv och skapa en värld där det inte finns något oförklarligt tycker jag bara är trist. Jag är mycket mer förtjust i det lite främmande, obegripliga och det jag inte kan begripa mig på. Hur ser en utekväll egentligen ut i Chronopia? Blir alver smickrade eller äcklade när de uppvaktas av människor? Hur går det till när några människor drar ner deras ljusalvspolare till en dvärgtaverna och låter henne dricka mörkt, mustigt dvärgaöl för första gången? Vilken ungdomskultur har drakoniter?

Den där sortens frågor, de lite mer mänskliga och lågmälda, de inspirerar mig, men vetenskapliga förklaringar på en massa historia och sånt... Nä, det är så distanserat. Fågelperspektiv. Marionettrollspel. Dockskåpspill.

Det mänskliga tilltalar mig mer. Tänk dig ett folk som bor på en ö där det regnar hela tiden, vars nobless bor i dragiga kåkar och jagar räv som förströelse. De lagar skitäcklig mat men de har de bästa komikerna och den bästa klubbkulturen i världen. Häftigt, va? -Ja! Vill du ha en historisk förklaring till varför det är på det här viset? -Eh, nej! Vem bryr sig? Jag vill ha mer av the good stuff!

/Rising
som gillar drakonitbyggnader, men som skiter i anledningen till varför de bor sådär.

 

[Rising]

Rising har alltid Rätt

"Jag kan dock inte bara plocka fram detta hursom helst, det krävs den uppladdning som kommer av att veta "att i morgon ska jag vara SL"."

Åh, ta en gammal beskrivning som du har använt tidigare. Jag behöver inte något nytt, inte...

"Det är dessutom så att man får läsa av spelarna reaktioner vilket är jävligt svårt att få in via nätet. Om vi någon gång spelt ihop så skulle du förstå vad jag menar."

Då är det, precis så som jag sade, "inte så lätt som du säger." Du behöver ju uppvärmning, frasering, läsa av reaktioner bla bla = rätt svårt, med andra ord. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att du klarar av det, men uppenbarligen är det inte särskilt "lätt."

Ras-stereotyper är däremot lätta. Fråga vilken vampirespelare som helst om hur en klyschigt konventionell Toreador är, så får du se själv. De kan göra det i text, de behöver inte värmas upp med några yoga-övningar och de behöver inte läsa av några reaktioner från spelarna eller något liknande.

Ändå så klarar alla vampirespelledare som är värda sitt salt att gestalta Toreadors med fullständigt individuella särdrag. Man har alltså både stereotypernas självklarhet och den individuella särarten att arbeta med.

Där kan vi snacka något som är enkelt. Man behöver inte ens ha spelledarförmågor som dina för att klara det.

/Rising

 

[Sting]

Re: Rising har inte rätt

Hmmm.....brister i din argumentasion här.

Då är det, precis så som jag sade, "inte så lätt som du säger." Du behöver ju uppvärmning, frasering, läsa av reaktioner bla bla = rätt svårt, med andra ord. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att du klarar av det, men uppenbarligen är det inte särskilt "lätt."

Det är lätt. Det är lätt när vi ska spela. Precis som det är lätt för en hyfsad förare att ta en kurva i 80km/h, när allt är bra, medan det är svårt när sikten är 5 meter, vattenplaningen väntar och ratten just lossnat!

Det förutsätter vissa saker ja men det är inte svårt när dessa förutsättningar finns. Dessutom råkar det vara så att de nästan alltid finns när det blir spela av här. Vi brukar inte bara hoppa i gång med något spelande, mest för att det är fyra personer som bor i olika städer som ska ta sig hit samtidigt. Det förutsätter liksom lite planering.

Jag tycker nu inte att jag är en sån där jättebra SL. Bättre än de flesta jag spelat med men inte bäst. Det är dessutom självklart att jag är bra då jag alltid fått vara SL (säkert minst 90% av speltillfällena). Jag har dessutom som alla bra och dåliga dagar. Dom bra dagarna flyter på så att man intet minns medan de dåliga är osynliga små stenar i skorna. Jag kör med 75% improvisation i spelandet och det gör det ännu mer beroende av dagsformen.

Jag skulle ge dig en demostration om jag kunde men av tidigare nämnda anledningar så kan jag inte det. När man pratar med folk så är det inte bara du som deltar och formar samtalet, även den man talar med bidrager till det. Ett uppmärksamt ansikte som får dig att ytterligare fördjupa dig i en liten detalj, ett avståndstagande som får dig att försiktigt ändra på en beskrivning (utan att direkt motsäga det redan sagda). Det är det som är magin i rollspel för mig, att med språket och de symboler som däri bor, forma bilder och idéer hos folk och mig själv.

 

[Rising]

Brum

"När man pratar med folk så är det inte bara du som deltar och formar samtalet, även den man talar med bidrager till det."

Nejnej, jag håller med dig. Ett skrivet exempel här på nätet är inte samma sak som när man väl spelleder på riktigt.

Men alltså, det vi pratar om är ju inte märkvärdigt. Hur beskriver man spelledarpersoner? Liksom, det är något som alla spelledare kan. Det går självklart även om man inte har några raser. MEN är det så att raserna kan underlätta för spelledaren att särprägla sina spelledarpersoner och skilja dem åt från varandra? Ja, självklart. Ger de färg och krydda åt spelsessionerna? O ja. Och kan de vara praktiska verktyg för inspirerande etableringar? (den sortens effekt som jag älskar, när spelarna har något kvar i fantasin efter att spelledaren har slutat prata om det.) Javisst.

Det blir lite svårare att hålla reda på många spelledarpersoner om man inte har raser. Det blir lite kämpigare att presentera dem på ett tydligt sätt. Man går miste om en del. När jag spelleder Kult så fyller jag äventyren med betydligt färre spelledarpersoner än när jag lirar Changeling eller Star Wars. Det kommer sig naturligt.

Vill man inte ha raser så är det okej med mig, ibland så tillför de ju faktiskt inget utan ökar bara inlärningskurvan för nya spelare. Men det här trötta masshypnos-argumentet mot raser som alla har här på forumet (dvs; "de är bara människor med konstiga öron" eller "de är bara platta schabloner") anser jag snarare beror på att man står och slår in spik med en fogsvans. Stereotypa raser är faktiskt bra, sofistikerade berättartekniska verktyg, men man måste använda dem på rätt sätt för att de ska funka.

Det lustiga är att nybörjar-rollspelare ofta är mycket bättre på detta än erfarna lirare. När man blir äldre och börjar vilja vara märkvärdig och spela viktigpetterrollspel så tappar man alltså lite av den själklara enkelheten i det symbolberättande som alla nybörjare brukar ha en naturlig, intuitiv känsla för.

/Rising
som föredrar saga framför vetenskap.

 

[Man Mountainman]

Re: Britter och Drakoniter

Blä. Jag hade skrivit ett megabra (?) inlägg och så förstördes det. Fy bubblan!

Jag tycker att det verkar som att du bemöter det jag skrev om att vara spelande, trots att du har citerat det jag skrev om spelskapande. Man skapar ju inte bara världar för deras spelmöjligheter, det är lika mycket en hobby i sig.

Varför har drakoniterna sådana konstiga hus?

Tänk såhär då: varför har svenskar så ofta hus av trä med sluttande tak? Jo, för att de bor i ett skogigt land med kalla vintrar. Här har du en förklaring till ett fenomen, där själva förklaringen har en direkt inverkan på spelarnas vardag. Dockskåpande handlar inte så mycket om att skapa obskyra förklaringar till olika företeelser i spelvärlden, som att se till att företeelserna i sig hänger ihop. Till exempel:

Vill du ha en historisk förklaring till varför det är på det här viset?

Inte nödvändigtvis. Vad jag däremot är intresserad av är frågor som: Leder noblessens dragiga kåkar till att de ofta har influensa, och hur påverkar det deras möjligheter att jaga räv? Är komikerna frekventa stamgäster på klubbarna, och beror det i sådana fall för att deras fruar lagar så dålig mat?

Blir alver smickrade eller äcklade när de uppvaktas av människor? /.../ Vilken ungdomskultur har drakoniter?

Men det där är ju också frågor som måste besvaras. Jag föredrar bara att få dem besvarade på ett sådant sätt att det känns som att jag lever i en värld, och inte i ett enda stort... Godtycke.

 

[Krille]

Krilles Kängor Krossar

"För att symbolen "stadsalv" kan rymma väldigt mycket."

Jupp. För mycket, till och med. Det går inte att få en fix bild av det, och det kommer garanterat att sluta med att man har fem spelare och en spelledare som samtliga tolkat "stadsalv" olika.

Så inte nog med att stadsalven kan vara...

"en libertin, en stropp, en pragmatisk köpman, en lidelsefull njutningssökare, en svartsynt cyniker, en plågad ädling, en makfullkomlig despot osv osv osv..."

...med största sannolikhet är han förmodligen allt det där samtidigt. Och då är det rörigt.

Och är det något som sabbar stämningen hårt så är det alldeles för skilda uppfattningar.

"Jag använder bara tillräckligt med adjektiv och adverb för att knuffa spelarna i någon riktning och visa ungefär vilken sorts stadsalv jag pratar om. RESTEN, alltså själva magin, får ske i spelarnas huvuden."

Detta gör att själva beskrivningen "stadsalv" helt enkelt inte behövs. Det är effektsmink, som enbart syftar till att tala om för publiken att Chronopia inte är Skövde. Det är inte till för att beskriva personen, utan spelvärlden.

Och det är en helt annan sak.

 

[Rosen]

frågan är om folk är intresserade av att spela bara männiksor eller behövs det smalisar och kortisar med?
måste man även ha med massa olika jobbiga mosnter och liknande?

Att folk gillar sånt syns väl ganska tydligt i tråden vid det här laget. Ras- och monsterlösa spel brukar dra till sig en liten grupp fans men lämna majoriteten ganska kallsinnig.

Det finns två svenska exempel i ämnet; Khelataar och Gemini. I Khelataar har man enbart människor och ytterst lite monster, Gemini har alver och dvärgar men är kliniskt monsterfritt. Båda spelen fick rätt ljumma försäljningssiffror och kritiserades för att vara rätt tråkiga att spela, fast de som spelade dem var desto mer entusiastiska.

Att utelämna raser är väl i praktiken det mindre ingreppet, för man kan alltid använda sig av andra kulturer och etniska folkgrupper. Att utelämna monster skapar däremot en lite annan sorts spelande (och scenarioskapande) då folk får hålla sig till att ha mänskliga motståndare - och man behöver ett anledning för att slåss mot människor, till skillnad mot orcher eller svartalver.

--
Åke

 

[walium]

Rising ropar: Rädda Räven!

"Jag ser dock raserna helst som ett berättartekniskt hjälpmedel. De gör spelledarens beskrivningar mer levande och omedelbara för spelarna. Som spelare uppskattar jag det väldigt mycket, eftersom min fantasi får vara med och bygga upp miljöerna på ett tydligare sätt än om allt toppstyrs av SL."

Hur gör du då om ni ska spela Kult eller något annat rollspel med enbart människor? För bevisligen spelar du ju andra rollspel än sådana som involverar djur och andra märkliga varelser. Ditt sätt att knyta ihop stereotyper och egenskaper med olika djur kan säkert vara ett bra hjälpmedel i vissa lägen, men risken är stor raserna aldrig växer eller utvecklas bortom stereotyperna och blir riktigt intressanta. Stereotyperna kan verka hämmande och få rollspelandet att stelna till. Den ene dvärgen blir den andre lik. Jag har sett det hända alltför många gånger, särskilt i början av min rollspelkarriär. Precis som det är enkelt och bekvämt att endast hänvisa till regler så är det enkelt och bekvämt att bara hänvisa till allmänt kända stereotyper. "Men alla dvärgar är giriga ju!", "Men kvinnor är svagare än män!", "Men alver älskar ju träd!" osv. Nu verkar du ju inte ha några sådana problem i din grupp men jag tror inte att jag skulle rekommendera ditt tankesätt till en nybörjarspelledare.

"Sedan är det förstås praktiskt också. Det är lättare att skilja på två spelledarpersoner om den ena har morrhår och kroppen täckt av päls medan den andra har horn och klövar än om de båda är människor i största allmänhet. "

Hur kan du skilja två olika människor åt i verkligheten då? Hur vet du att jag och Dnalor inte är identiska tvillingar? Är det så mycket svårare att beskriva en människa än en faun? Varje dag när du möter människor så gör du ju en mental klassificering och bedömning av dem, vad grundar du den på?

 

[Rising]

Rising Ratar Röriga Rubriker

Vi byter ut "stadsalv" mot "japan" så ska vi se om det gör saken lättare.

Om jag säger i ett äventyr "medan ni ligger där på gatan så kommer det några japanska turister som glatt tar varsin bild innan de går vidare", så tänker alla spelare på samma bild av den stereotypa tokroliga turistjapanen med kamera på magen, såsom hämtad från vilken B-humorserie som helst. Den schablonen är inövad sedan gammalt. Att vi befinner oss på en "gata" och att japanerna är "turister" sparkar tillsammans med sammanhanget igång stereotypen.

Om vi istället befinner oss i en svinstia till lägenhet vars bokhyllor är proppfulla med serier och där det ligger smutsiga kläder och pizzakartonger utslängda över golvet, så kan beskrivningen "hans polare är en tjock japan med tejpade brillor och skäggstubb", istället syfta till en standardesque Otaku (manganörd). Om spelarna känner till schablonen, så fylls de med massor av associationer som bygger upp en komplettare bild än vad som hade gällt för exempelvis en "tjock mexikan med tejpade brillor och skäggstubb". (Den hade inte sagt mig något alls)

Om platsen istället är ett kontor på ett megaföretag och vi skall förhandla med en grupp "åldrande japaner med bitter uppsyn" så är det en ny stereotyp som gäller. Den patriarkala, strikta, sofistikerade superdirektören. "Åldrande norrmän med bitter uppsyn" ger inte samma associationer.

---

Nå, problemet med de här stereotyperna är att de är lite för mycket av nidbilder för min smak, samtidigt som de kanske inte är så lätta att använda i ens äventyr. Därför är det praktiskt att ha en egen ras i rollspelet. Då kan man hitta på egna stereotyper som passar bra i den sortens äventyr man premierar med rollspelet, och man kan se till att det finns möjligheter att gå från en stereotyp till en annan på ett smidigare sätt. Samtidigt kan man bredda stereotyperna så att de inte bara blir den där typen av trista nidbilder. En japansk turist är bara löjlig och tokrolig i allas ögon, men en stadsalvsyngling kan både vara en stropp eller en libertin beroende på vem man frågar. Stereotypen är alltså (till viss del) subjektiv.

Stadsalverna är i mitt tycke bra exempel på hur det kan göras rätt. Det finns stadsalvsstereotyper som är lika målande och självklara som japanstereotyperna, men de är utformade för att passa för rollspelare och är därmed vettigare verktyg för ändamålet.

När det gäller trollen i samma spel så är de mest tokroliga nidbilder på sig själva. Därför gillar jag inte dem.

Stereotypa raser kan alltså både göras rätt och fel.

---

De problem du pratar om förekommer inte när det görs på rätt sätt.

/Rising

 

[Krille]

Kanonkorrumperad Krille

"Stadsalverna är i mitt tycke bra exempel på hur det kan göras rätt. Det finns stadsalvsstereotyper som är lika målande och självklara som japanstereotyperna, men de är utformade för att passa för rollspelare och är därmed vettigare verktyg för ändamålet."

Med andra ord, ras är för dig en metastereotyp avsedd att fyllas med andra stereotyper? Deras enda uppgift är att innehålla något annat? Tja, i så fall är du där vid adjektiven igen. Stadsalven är inte en symbol. Det är en svart tavla som du ritar andra symboler på, det vill säga ett substantiv att hänga adjektiv på.

Så varför skulle det vara så problematiskt att använda en annan svart tavla än stadsalven? För att den japanska svarta tavlan redan är fullklottrad med klotter?

Tja, det är du som klottrar ditt klotter, inte jag. Dina japanska exempel gav faktiskt inte samma associationer till mig. För min del verkar det faktiskt enbart att du vill använda en svart tavla för att det inte är en whiteboard. Ska jag använda en svart tavla (stadsalv) så är det för att den löser mina problem bättre än en whiteboard (människor). Annars spelar det faktiskt föga roll, så länge som jag får något att skriva på.

 

[Rising]

Walium Womerar Wid Wägen

"Hur gör du då om ni ska spela Kult eller något annat rollspel med enbart människor?"

Som jag sagt till Sting blir det antingen lite för lösa beskrivningar, lite för stela beskrivningar, eller så måste jag beskriva med betydligt fler ord för att få fram den bild jag eftersträvar. Det resulterar nog i att jag spelar med betydligt färre spelledarpersoner. (Vilket passar bra i Kult, där utanförskap och isolation ändå är viktiga ingredienser)

"Stereotyperna kan verka hämmande och få rollspelandet att stelna till. Den ene dvärgen blir den andre lik."

Jo, jag tycker risken är mindre för vissa raser, dock. Stads- och ljusalverna är till exempel mycket bättre än trollen och wongoserna i Chronopia.

Jag hade egentligen velat diskutera hur man gör bra rasbeskrivningar i den här tråden, men som vanligt blev det en skyttegravstråd istället.

"Hur kan du skilja två olika människor åt i verkligheten då?"

I verkligheten så räcker det med ett ögonkast för att man ska få en beskrivning som skulle ta en halvtimme för spelledaren att beskriva i ord. Så länge vill jag inte prata om alla spelledarpersoner.

"Är det så mycket svårare att beskriva en människa än en faun?"

Först och främst är det lättare att skilja på en människa och en faun än vad det är att skilja på två människor.

Sedan är stereotypa fauner i rollspel utformade för att vara berättartekniska verktyg i rollspelen. Det gör att man med en mycket kort beskrivning av fauner kan måla upp rätt avancerade och kompletta bilder i spelarnas huvuden. Människor är inte utformade i det syftet vilket gör dem svårare att handskas med. Antingen blir det för löst ("en dam"), för hårt ("en östermalmskärring") eller en lång beskrivning.

I ett verbalt medium (såsom rollspel) där inte SL vill föreläsa för spelarna så är alltså bra rasindelningar till jättestor hjälp.

/Rising

 

[Rising]

Blä

"Med andra ord, ras är för dig en metastereotyp avsedd att fyllas med andra stereotyper?"

Jag gillar termen "metastereotyp". Joo, det stämmer nog.

"Stadsalven är inte en symbol."

Well, det finns ju ändå en röd tråd som löper genom alla instanser av stadsalverna: Odödligheten såsom gåva och straff. Allt kan härledas dit. Så de är ju symboler på samma sätt som Kapten Ahab är en symbol för självutplånande vedergällningslystnad. Så använder jag ordet "symbol" i det här fallet.

"Det är en svart tavla som du ritar andra symboler på, det vill säga ett substantiv att hänga adjektiv på."

Jag ser det mer som att en kemisk reaktion sker. "Stadsalv", "ung", "dekadent" är tre ord som tillsammans med "värdshus" bildar en större och rikare helhet än vad var och en gör för sig. Precis som "kortvuxen", "japan", "turist" och "kamera".

Skillnaden mellan metastereotypen "stadsalv" och metastereotypen "japan" är att de enskilda stadsalvsstereotyperna har utformats för att passa i rollspel. Därför är de lämpligare än de stereotypa japanerna.

Vad jag är ute efter är nog först och främst bra metastereotyper. Om de sedan är raser, kulturella grupper eller liknande, det bryr jag mig inte riktigt om. Raser har dock fördelen att de på ett tydligare synligt sätt kan representera deras symboliska värden. Därför går det fortare för nybörjare att bekanta sig med metastereotyper om det handlar om alver, ankor och orcher än om de är tre olika kulturella grupper.

/Rising

 

[Sting]

Re: Walium Womerar Wid Wägen

Jag hade egentligen velat diskutera hur man gör bra rasbeskrivningar i den här tråden, men som vanligt blev det en skyttegravstråd istället.

Skyttegravar är ganska tråkiga, men det blir ju lite spänning när men stormar dom. Vad jag menar med denna otroligt dåliga liknelse är att det ALLTID är bra med diskussioner även om de resulterar i mycket grävande av skyttegravar. Även om man inte ändrar sig under en diskussion (och det gör folk MYCKET sällan) så får man kanske en förskjutning i sin ståndpunkt och senare så kan en ändring ske. Jag älskar att diskutera saker (nästan allt) och har märkt att det alltid ger något, om så bara en chans att testa sina argument! Det kommer till en punkt när det inte är kul att upprepa sig men det är en annan sak.
En liten sak till er (som ju inte känner mig), jag är ofta ganska aggresiv i min argumentation även om jag försöker bekämpa det här. Det är inget att ta illa upp av och jag tar själv mycket sällan illa upp av vad folk säger i en diskussion. Det är bara en konsekvens av att växa upp i en extremt diskussionsälskande familj!

 

[Rising]

Småprat [OT]

"Jag älskar att diskutera saker (nästan allt) och har märkt att det alltid ger något, om så bara en chans att testa sina argument!"

Håller med helt och hållet.

"En liten sak till er (som ju inte känner mig), jag är ofta ganska aggresiv i min argumentation även om jag försöker bekämpa det här."

Jag känner igen mig väldigt mycket i det där. Åtminstone förut så slank det med en hel "idiotisk", "fårskalle" och "kväkande från okunnighetens träsk" i mina inlägg. Det är lätt hänt. Så länge man inte bara lämnar diskussionen utan vidare, utan står kvar och reder ut det hela, så tycker jag det är okej om det blir lite hetare mellan varven då och då. Min smärttröskel är iaf hög.

/Rising
som tycker att retorikfighter är rätt roliga iofs. Men då ska de gälla riktiga ämnen såsom friform och vampire...

 

[Sting]

Re: Brum

Hmmm...nu har du faktiskt klargjort din ståndpunkt så att jag tror att jag förstår vad den är fullständigt. Dock håller jag inte med helt ens efter detta. Det beror på att jag ser ett antal hål i ditt resonemang som du missar helt. Det finns dock en poäng i det du säger, även om den är betydligt mindre värd för mig som inte låter spelvärldarna krylla av ickemänniskor än vad den tydligen är för dig.
Jag kommer säkert att tycka en aning mer som du på vissa punkter, dock inte vad gäller kärnpunkten: är det ett bra sätt att gestalta slper på. Det jag ser som en bra sida är mer av det stilmässiga men det är ju bara utanverk och fungerar bäst i spel med en låg nivå vad gäller seriösitet (inte riktigt rätt ord..allvarligt kanske är bättre..).

 

[Sting]

Re: Småprat [OT]

Så länge man inte bara lämnar diskussionen utan vidare, utan står kvar och reder ut det hela, så tycker jag det är okej om det blir lite hetare mellan varven då och då. Min smärttröskel är iaf hög.

Bra! Då är vi överrens om det.

 

[Ymir]

Re: Individer lever

Vill jag ha verklighet så går jag ut. I verkligheten finns det verkliga människor. Det är fullt av dem. Överallt ser man dem. Ska jag vara krass så tycker jag att de flesta verkliga människor måste ha påhittats av en rätt trist SL som inte verkar bry sig så mycket om vad som händer på spelsessionerna. Jag tycker verkligheten är rätt överskattad.

Jag håller med. Men jag ser inget som hindrar att människor i spelvärldarna blir färgstarkare och intressantare än i verkligheten, också vid första anblicken om man så vill. Att ta till stilgrepp som Cantina Bar med en uppsjö fula, bisarra, slumpmässiga och dåligt motiverade utomjordiska raser känns helt enkelt som en väldigt dålig lösning.

Jag förstår helt klart att dina stereotyper fyller en funktion, men jag ser samtidigt ingen anledning att göra hela raser slätstrukna och stereotypa, eller ens utmåla dem så. Självklart kommer det finnas stereotypa bilder och åsikter om de i själva spelvärlden, men varför de skall beskrivas så i rollspelsmaterialet, istället för att behandlas som de varierande individer de borde vara, förstår jag inte.

Jag tycker inte personerna i bakgrunden är särskilt viktiga. Visst kan man hantera dem som stereotyper, som du förespråkar, men det blir inte mindre färgstarkt för att man behandlar dem som individer - färgerna kan de karaktärer rp:na verkligen tar sig tid att agera mot åstadkomma istället.

Jag känner att jag borde ta upp ett exempel i form av vad jag gjorde med ett gäng bysantinska legosoldater i en down-to-earth-historisk kampanj jag SL:ade i 1400-talets Slovenien, men jag ska iväg och spela rollspel nu, så det får vänta.

- Ymir, som inte upplever sina spelvärldar som tråkiga, trots att han är rätt försiktig med stereotyper

 

[Rising]

Lemurer dividerar

"Självklart kommer det finnas stereotypa bilder och åsikter om de i själva spelvärlden, men varför de skall beskrivas så i rollspelsmaterialet, istället för att behandlas som de varierande individer de borde vara, förstår jag inte."

Alla kan tänka sig hur en individ är. Vi har individer i verkligheten, så det behöver man inte lära sig. Däremot behöver både spelledaren och spelarna känna till samma stereotyper om de skall kunna använda dem utan missförstånd. Därför tycker jag att spelarna kan få sig en introduktion när de gör sina första rollpersoner. Då kan de få lära sig lite om säregna drag hos de raser man ämnar använda sig av i äventyret. Såsom att "vissa stadsalver är så här, unga stadsalver har ofta ett dåligt rykte för att de är så här, och på ålderns höst är det vanligt att ädlingarna beter sig så här", osv. Då har man något att gå på.

Man kan fortfarande göra sig en individ, men de stereotypa rollerna tycker jag både gör spelet lättare att lära sig samt lättare att börja spela.

"Jag tycker inte personerna i bakgrunden är särskilt viktiga. Visst kan man hantera dem som stereotyper, som du förespråkar, men det blir inte mindre färgstarkt för att man behandlar dem som individer - färgerna kan de karaktärer rp:na verkligen tar sig tid att agera mot åstadkomma istället."

Well, jag är väldigt förtjust i att låta separata handlingar pågå i bakgrunden, eftersom det tar udden av känslan att allt bara cirkulerar runt spelgruppen. Om det pågår en massa grejer runtom spelarna så känns det mer organiskt. Man hör plötsliga skratt från det glada sällskapet vid bordet i bortre hörnet, en av dvärgarna på övervåningen ställer sig upp och håller ett tal, vid bordet bredvid spelarna kvicknar vargmannen till efter en stund, osv. Då känns det som om världen lever på riktigt.

Den spelledartekniken blir rätt pladdrig om jag ska behandla alla som individer och inte får använda korta, slagkraftiga schablonbeskrivningar såsom "en elegant, kurtiserande stadsalvsdam" eller "en rastlös, upprymd ljusalvsflicka" - två stereotyper som är mycket rikare och komplexare än vad de två adjektiven allena talar om.

Det är lättare att arbeta med de strereotyper som finns i regelboken eller som vi inövat i vår spelgrupp: "Dvärgsällskap som tar ett glas efter arbetspasset", till exempel. Om något oväntat skulle hända i värdshuset så vet mina spelare direkt hur dessa dvärgar skulle reagera. Jag behöver inte säga "plötsligt blir det tyst på övervåningen" eller "från övervåningen spottar en av dvärgarna efter stadsalvsädlingen när han precis har gått och stängt dörren efter sig" - den sortens beteenden kan de fylla ut själva i sina huvuden. På samma sätt kan en av mina spelare plötsligt utbrista "kan ni vara lite tystare där uppe!?" - alltså utan att jag sagt något, för att vi alla ska förstå att dvärgarna nyss har hojtat högt och glatt i en dryckesviserefräng.

Stereotyper är schyssta verktyg eftersom spelarna själva kan använda dem för att styra lite i världen.

Sådana friheter kan däremot inte spelarna ta med unika individer som endast SL vet hur de resonerar och beter sig.

---

Men okej, om man inte spelar lika ofta i miljöer med många personer i bakgrunden (vilket det ofta blir i sociallt rollspel & rent partyrollspel), så kanske situationen blir lite annorlunda. Då kan jag förstå att raserna hamnar under annat ljus.

/Rising

 

[Troberg]

Re: Lemurer dividerar

Jag har med stort intresse följt din ensamma kamp i den här frågan och tycker att det nu är dags att hoppa in och säga att jag håller med dig.

Well, jag är väldigt förtjust i att låta separata handlingar pågå i bakgrunden, eftersom det tar udden av känslan att allt bara cirkulerar runt spelgruppen. Om det pågår en massa grejer runtom spelarna så känns det mer organiskt. Man hör plötsliga skratt från det glada sällskapet vid bordet i bortre hörnet, en av dvärgarna på övervåningen ställer sig upp och håller ett tal, vid bordet bredvid spelarna kvicknar vargmannen till efter en stund, osv. Då känns det som om världen lever på riktigt.

Den spelledartekniken blir rätt pladdrig om jag ska behandla alla som individer och inte får använda korta, slagkraftiga schablonbeskrivningar såsom "en elegant, kurtiserande stadsalvsdam" eller "en rastlös, upprymd ljusalvsflicka" - två stereotyper som är mycket rikare och komplexare än vad de två adjektiven allena talar om.

Som spelare är det lätt att röra ihop personer och glömma bort dem. Spelledaren måste vara beredd att ta till trick för att få dem att göra intryck. Ju mindre viktiga NPCs är, desto grövre måste man yxa till dem. Om det är ett enda planerat framträdandet för en tiggare så måste man göra honom färgstark. En loppbiten vargman som inte ger sig och följer efter spelarna en lång stund glöms inte bort.

Detta gäller inte bara raser utan stereotyper av alla slag. Ibland måste man göra karikatyrer för att det ska funka, ibland räcker inte det och då måste man måla karikatyrerna med roller i neonfärg. Återkommande karaktärer som är viktiga för handlingen får ha mer framträdande eggenskaper och kan tecknas hur noga som helst, men någon som bara passerar får bara ha en eller ett par egenskaper och då måste de vara slagkraftiga.

Ur denna synvinkel är raser användbara, därför att man kan med en enda egenskap (dvärg) direkt plantera en hel uppsättning bilder i huvudet på spelarna (feg, lat, girig, småaktig, småsint och så vidare (och nej, jag kör inte med Tolkiens miniatyrtanksdvärgar)).

Det är inte så mycket en fråga om att kunna beskriva en scen för spelarna som att skapa ett bestående intryck. Då behöver minnet enkla detaljer att hänga upp bilden på.

Stereotyper är schyssta verktyg eftersom spelarna själva kan använda dem för att styra lite i världen.

Bra kommentar, det hade jag faktiskt inte tänkt på.

 

[Svarte Faraonen]

Magikern Mumlar Mystiskt

"Men det här trötta masshypnos-argumentet mot raser som alla har här på forumet (dvs; "de är bara människor med konstiga öron" eller "de är bara platta schabloner")"

Jag har liksom aldrig begripit varför det besvärar folk, jag menar, vem som helst vill väl, i ett lagom fantastiskt spel, förse sin rollperson med konstiga öron/horn/åtta fingrar/blå hud/<fyll i själv>? I ett spel som inte är allt för jordnära i sin stil (som jag främst avsåg med mitt inlägg nedan) är det ju inget problem. Fram för myllrande rasrikedom! Fram för det kuriösa och kufiska!