Som en liten del i en deltagande observation, om vi bara ser till kidsen så:
Upplever helt klart en rätt stor skillnad mellan då och nu utifrån mina egna tonårsbarn, de är nog rätt ensamma om att spelat rollspel öht, ingen av deras vänner har någon koll öht. Jämför det med när en själv var i samma ålder, alla hade koll mer eller mindre, kanske inte alla hade spelat, men det var förvånansvärt många från förvånansvärt spretiga bakgrunder* och med förvånansvärt många andra spretiga intressen osv. Hade man inte ett exemplar av drakar i garderoben hemma så hade man någon man kände som hade det och antagligen hade de provat eller skapat en karaktär i vart fall. Däremot, det var ju inget någon skrek om, det var en tyst underhållning för de absolut flesta. Bad och kojbyggen växlades av med sju timmar med nerdragna gardiner i svettiga pojkrum på sommarloven, osv. Men som sagt, förvånansvärt ofta kunde man börja prata Drakar eller Mutant med någon främling i ungefär samma ålder om man träffade någon på någon trist middag man blev medtvingad på, eller på tåget eller på något läget eller annat som man nu höll på med. Men då var det en rätt tyst hobby, inget som vuxenvärlden faciliserade åt oss på skolor, fritidsgårdar eller bibliotek, utan man drog fram sin box och tärningar i tystnad, dörren stängd och fantasin på vid gavel. Inte som att det är en dålig sak att det spelas på skolor, fritids och bibliotek, utan mer att synligheten har ökat så extremt genom det + streaming + att vi idag till så oerhört mycket större grad skapar oss genom hur vi porträtterar oss själva i sociala medier, det blir identiteter så jävla snabbt.
*om vi nu antar spretig inom den totalt dominanta kategorin vita pojkar.
