Nekromanti Anti-OSR – en "ny" spelstil?

[ceruleanfive]

Anti-OSR är en spelstil som saknar vissa centrala aspekter hos OSR, men som har vissa gemensamma drag med spelstilen och som i slutändan åstadkommer liknande saker – likt en antihjälte kontra en traditionell hjälte. Den här definitionen är dock helt godtyckligt påhittad och bör sannolikt revideras ordentligt.

Jag har inte särskilt bra koll på OSR. Jag har försökt läsa på en del, jag har intervjuat Björn Wärmedal, samt har provat på det med pappa och kloptok som spelledare. Mitt allmänna intryck är "Superfränt! Men inte vad jag personligen är ute efter när jag spelar rollspel." Jag gillar karaktärsimmersion, relationsflummande, character skill och att spela utan att egentligen ha som mål att lyckas – saker som jag upplever inte riktigt hör hemma i OSR, eller som åtminstone inte uppmanas till av spelstilen.

På GothCon snackade jag lite med Sysp om hans nyfunna OSR-fascination. Sedan lyssnade jag på ett utmärkt avsnitt av Nordnordost, där de pratade om en variant där spelledaren kör utifrån ett OSR-tänk medan spelarna kör mer på indieflumtänk. Och jag kände igen det, för det är ungefär så min spelgrupp spelar numera.

En gång är ingen gång, men två gånger är en trend! Därför skulle jag vilja diskutera det här lite.

Inledningsvis tänker jag ganska spontant att spelstilen ser ut ungefär så här:

• Spelledaren förväntas göra relativt omfattande content-prepp.
• Spelledaren fokuserar på att beskriva miljöer, gestalta spelledarpersoner, samt tillämpa och tolka regler.
• Spelarna fokuserar på att gestalta sina rollpersoner, göra intressanta val och skapa dynamiska relationer.
• Spelledare och spelare är lika underställda tärningarna.
• Ingen räls – storyn är vad som utvecklas kring bordet utifrån spelarnas val och tärningarnas resultat.

Det här är som sagt mest något jag har gått och klurat på i huvudet. Det här är första gången jag försöker formulera det.

Låter det vettigt? Intressant? Skogstokigt? Enfaldigt? Bör något läggas till? Tas bort? Omformuleras?

Några brasklappar:

• Jag är helt ointresserad av vilken spelstil som är "bäst".
• Jag lägger noll värdering i termen "Anti-OSR" (vilken kan komma att bytas ut helt, jag tyckte bara att det lät lite fränt).
• Om det visar sig att min uppfattning om OSR är fullkomligt ute och cyklar är det toppen om det framkommer, men jag ser helst att det här inte blir någon djupdykning i vad OSR egentligen är – jag tar det dock supergärna i en annan tråd!
• Syftet är att utforska den här spelstilen, om den är värd att ens försöka definiera, vilka egenskaper den i så fall har och dylikt.

 

[APM]

Jag tycker den här idén är intressant men jag kan inte säga att jag har förstått den riktigt än, så kanon att du tar upp den så att man kan följa med i resonemangen!

 

[ceruleanfive]

Jag tycker den här idén är intressant men jag kan inte säga att jag har förstått den riktigt än

You and me both. (Jag håller tummarna för att någon mycket klokare än jag ska bidra med insikterna)

 

[Rymdhamster]

• Spelledaren förväntas göra relativt omfattande content-prepp.
• Spelledaren fokuserar på att beskriva miljöer, gestalta spelledarpersoner, samt tillämpa och tolka regler.
• Spelarna fokuserar på att gestalta sina rollpersoner, göra intressanta val och skapa dynamiska relationer.
• Spelledare och spelare är lika underställda tärningarna.
• Ingen räls – storyn är vad som utvecklas kring bordet utifrån spelarnas val och tärningarnas resultat.

Jao... det är väl ungefär så här jag skulle beskriva mitt eget spelledande. Med brasklapp om den eviga diskussionen om var gränsen mellan räls och ingen räls går, så klart =D Och jag försöker minska ner innehållspreppen dessutom för att spara tid och arbete för mig själv.

För mig kommer den här spelstilen rakt ifrån klassiskt tradspelande, men med starka influenser från de gånger jag prövat på både OSR-spelande och Apocalypse world. Förvisso kan mycket av dessa influenser ha mer med spelledarna att göra än med de faktiska spelen, i alla fall när det kommer till OSR.

Det jag tagit med mig från OSR-spelandet (främst från Eksems spelledande av ASE för mig och en bunt andra forumiter, men även Chrulls spelleande på Repetikon och lite andra prövapåsessioner) är att låta tärningarna diktera vad som händer, att slå tärnignarna rakt framför spelarna och hålla sig till resultatet, och att rulla med spelares tokiga idéer.

Apocalypse world (och även dungeon world) lärde mig i än större grad att rulla med spelarnas idéer, och till och med uppmuntra spelarna att bidra med input, framför allt vad gäller deras rollpersoner och deras bakgrund, men ibland även till handlingen och världen i stort. Att låta spelarna berätta vad resultaten blir.

Hur mycket rälls det är beror som sagt på var man drar gränsen och det verkar variera så mycket från person till person att det knappt finns en poäng att diskutera det ens i en separat tråd =D Låt mig samafattade det till att somliga skulle säga att jag rälsar en del, andra skulle säga att jag inte ens är i närheten av räls.

 

[ceruleanfive]

För mig kommer den här spelstilen rakt ifrån klassiskt tradspelande, men med starka influenser från de gånger jag prövat på både OSR-spelande och Apocalypse world.

Det där är särskilt intressant, tycker jag – jag har kommit från mer eller mindre exakt samma håll. Men i dagsläget skulle jag verkligen inte kalla det en traddig spelstil, då jag upplever att den har mer gemensamt med indie och OSR än den har med klassisk tradd.

Kanske hade "anti-tradd" varit en bättre term.

 

[Rymdhamster]

Det där är särskilt intressant, tycker jag – jag har kommit från mer eller mindre exakt samma håll. Men i dagsläget skulle jag verkligen inte kalla det en traddig spelstil, då jag upplever att den har mer gemensamt med indie och OSR än den har med klassisk tradd.

Kanske hade "anti-tradd" varit en bättre term.

Anti-trad tycker jag i alla fall låter bättre än anti-OSR =D

Jag tycker inte heller detta är trad, men det är helt klart därifrån jag kommer och därifrån jag tar avstamp än idag. För mig är det här en fortsättning på neotrad; en härlig blandning av det bästa från trad och indie-vågen ihopblandat för att skapa något fantastiskt, som började med just apocalypse world (om jag kommer ihåg rätt) =)

 

[ceruleanfive]

Anti-trad tycker jag i alla fall låter bättre än anti-OSR =D

Jag tycker inte heller detta är trad, men det är helt klart därifrån jag kommer och därifrån jag tar avstamp än idag. För mig är det här en fortsättning på neotrad; en härlig blandning av det bästa från trad och indie-vågen ihopblandat för att skapa något fantastiskt, som började med just apocalypse world (om jag kommer ihåg rätt) =)

Rimligt! Jag tänker som sagt att spelledaren i princip sitter och kör OSR med vissa indieinslag, medan de andra spelarna kör någon tradd-indie-mix.

Kanske räcker det helt enkelt med neotradd? Det är ju iaf lite etablerat redan. Det är mest att jag tycker att det här hyfsat starka OSR-elementet är något nytt från mitt perspektiv.

 

[Rymdhamster]

Det är mest att jag tycker att det här hyfsat starka OSR-elementet är något nytt från mitt perspektiv.

Hahaha, om man ska tro de som förespråkar OSR är det väl så gammal det kan bli =D

men jag förstår vad du menar, och om inte annat har vi ju nu kanske rent av två generationer rollspelare som vuxit upp efter den era som OSR är tänkt att gå tillbaka till.

Rimligt! Jag tänker som sagt att spelledaren i princip sitter och kör OSR med vissa indieinslag

Det är väl kanske det här som jag blir lite undrande inför. Vad är det du tycker är så annorlunda från exempelvis trad-spelledande? Att följa eller inte följa tärnignarna som spelledare är ju även det en diskussion som går så långt
tillbaka som jag kan minnas, och inget nytt med OSR.

Kanske räcker det helt enkelt med neotradd?

Om vi ska hitta på nya namn för varje spelsätt, så behöver vi nog minst ett namn per spelgrupp, och troligen fler än så =D

Det sagt så är det ju både kul och nyttigt att diskutera och analysera spelstilar. Det är så man lär sig att sålla ut kärnfrågorna som man tycker är viktigast.

 

[luddwig]

Det du beskriver ceruleanfive påminner om hur jag föredrar att spela numera och den spelstil som jag försöker fånga i Världsrymdens vagabonder. Dina fem punkter om prepp, spelledarens fokus, spelarnas fokus, tärningarna och avsaknad av räls stämmer bra med hur jag vill ha det förutom en sak. Jag lägger inget fokus på dynamiska relationer. Det kan absolut finnas relationer och ibland kan de vara centrala, men mest av allt handlar spelet om att hantera utmaningar. Bakgrunden är för mig trad och sedan OSR. Jag har aldrig sysslat med indieflum och vill ha klassiska spelar- och spelledarrollerna.

I trådstarten nämner du även character skill. Det ser jag som ett redskap för att en spelare ska kunna spela någon annan än sig själv. Den blinda killen ska kunna spela en skarpögd kattman lika väl som att den tystlåtna tjejen ska kunna spela en vältalig riddare. Samtidigt gillar jag player skill eftersom det gör spelarna engagerade i spelet. Här blir det därför en hybrid av trad och OSR. Den balansgången är inte alls är enkel.

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar med Anti-OSR, och kanske är det jag gör en helt annan grej ändå. Namnet Anti-OSR skickar dessutom väldigt blandade signaler. Om det är anti så borde det väl förkasta allt med OSR? Och om det är en indie-oldschool-hybrid vi pratar om så borde den helt logiska förkortningen förstås bli IOH.

 

[Mogger]

Får jag föreslå att termen istället är Eklestiskt spelande? "Anti" bär så klart med sig en del bagage och anti-OSR blir ju ännu mer ett ställningstagande även om jag förstår att det inte är syftet. Efter kaffet ska jag ge ett svar med

 

[Mogger]

Jag vill lyfta fram ett exempel:

Vi körde några sessioner Star Wars d6. Jag körde ganska klassisk prepp först. Bestämde vilket område i galaxen vi skulle fokusera på, drog upp några riktlinjer i grova drag som jag pitchade för spelarna. dessa gjorde sina RP och där kom det in betydligt mer indie. Jag vill ha RP som bär med sig något, som är på väg någonstans och som existerar i en kontext. Så efter RP-skapande gjorde jag klassisk indie prepp - hittade lämpliga konflikter, relationer, bomber... Ovanpå detta lade jag en metaplot, som i alla goda tradspel. Visserligen direkt knutet till en RPs krokar men ändå något som liknar en tradkampanj. Jag skapade en enkel bas-situation och vi började spela.

Och då använde jag mig (utöver mitt trad-prepp och mina drama-bomber) av en massa tabeller, OSR-stajl. Tabellerna fick generera situationer bäst de ville och spelarna kunde hugga på dem.

Jag kan inte säga något om vad som drev spelet mest men det lutade sig tydligt mot tre ben som alla har sina rötter i olika spelskolor (eller vad vi ska kalla dem).

(Här är tabellerna om någon är nyfiken: https://www.rollspel.nu/threads/68701 ) Är detta något liknande det du funderar på?

 

[Bolongo]

• Spelledaren förväntas göra relativt omfattande content-prepp.
• Spelledaren fokuserar på att beskriva miljöer, gestalta spelledarpersoner, samt tillämpa och tolka regler.
• Spelarna fokuserar på att gestalta sina rollpersoner, göra intressanta val och skapa dynamiska relationer.
• Spelledare och spelare är lika underställda tärningarna.
• Ingen räls – storyn är vad som utvecklas kring bordet utifrån spelarnas val och tärningarnas resultat.

Det här är nästan exakt spelstilen som rekommenderas i 13th Age.
Med viss tvekan för den första punkten - det beror på hur omfattande "relativt omfattande" är.

 

[entomophobiac]

Många av de populära OSR-produkterna är ju slumptabeller och verktyg som är tänkta att användas under spel (typ Vornheim) eller för att snabba upp skapandet av en kampanjvärld (typ Yoon-Suin). Så just "omfattande prep" vet jag inte om jag håller med om. Men det kanske mer är hur jag väljer att tolka OSR än vad det på något sätt är.

Det mest centrala som jag upplevt är väl egentligen konceptet "player skill". Att det kan ses lite som ett misslyckande att behöva slå tärning och att många scenarier är i det närmaste pennalism: lol, du fattade inte att du skulle få slå Magic save eller dö om du luktade på blommorna! Rulla ny göbbe!

Men jag vet inte om ditt förslag egentligen blir så "anti"-OSR i slutänden. Har själv aldrig riktigt fattat vad "trad" innebär heller, eftersom min upplevelse är att spelstilar skiljer sig betydligt mycket mer mellan olika grupper än mellan olika spel.

 

[God45]

Det här är en helt ny tanke för mig. Det är en helt ny ideologisk aproach som kombinerar spelstilar jag trodde var helt olika. Fan vad fränt! Det känns som The Forge i den här tråden!

Fan, det här måste jag testa. Jag tänker ta dina fem punkter och se dem som Anti-OSR manifestet och så kommer jag köra en kampanj enligt dem. Att kunna avlasta alla de här sakerna från spelledaren men sammtidigt ha dem i speler efter som OSR-igheten redan avlastat spelarna.

Jag kommer testa att köra det här utan regelförändringar. Men tror ni att man behöver ändra reglerna på något sätt för att maximera det här?

 

[ceruleanfive]

men jag förstår vad du menar, och om inte annat har vi ju nu kanske rent av två generationer rollspelare som vuxit upp efter den era som OSR är tänkt att gå tillbaka till.

Mycket intressant iakttagelse!

Det är väl kanske det här som jag blir lite undrande inför. Vad är det du tycker är så annorlunda från exempelvis trad-spelledande? Att följa eller inte följa tärnignarna som spelledare är ju även det en diskussion som går så långt tillbaka som jag kan minnas, och inget nytt med OSR.

Jag tänker att tradd har en väldigt stark tradition av att spelledaren har en plan – även om hen inte rälsar eller fudge:ar. Det finns inte samma grundinställning att bara ”se vad som händer” på samma sätt som i OSR och många indiespel.

Jag lägger inget fokus på dynamiska relationer. Det kan absolut finnas relationer och ibland kan de vara centrala, men mest av allt handlar spelet om att hantera utmaningar. Bakgrunden är för mig trad och sedan OSR. Jag har aldrig sysslat med indieflum och vill ha klassiska spelar- och spelledarrollerna.

Hmm, om det helt saknar tydliga influenser tänker jag att det är något annat än vad åtminstone jag (och Nordnordost och @Rymdhamster?) pysslar med.

Sen kanske resultatet är ungefär samma ändå? Eller så finns det allt möjligt från OSR-tradd till indie-tradd (neotradd), till OSR-indie och OSR-indie-tradd...

I trådstarten nämner du även character skill. Det ser jag som ett redskap för att en spelare ska kunna spela någon annan än sig själv. Den blinda killen ska kunna spela en skarpögd kattman lika väl som att den tystlåtna tjejen ska kunna spela en vältalig riddare.

Just character skill tror jag kan vara det starkaste traddiga inslaget i den här oheliga sörjan.

Jag är inte helt säker på att jag förstår vad du menar med Anti-OSR, och kanske är det jag gör en helt annan grej ändå. Namnet Anti-OSR skickar dessutom väldigt blandade signaler. Om det är anti så borde det väl förkasta allt med OSR? Och om det är en indie-oldschool-hybrid vi pratar om så borde den helt logiska förkortningen förstås bli IOH.

Får jag föreslå att termen istället är Eklestiskt spelande? "Anti" bär så klart med sig en del bagage och anti-OSR blir ju ännu mer ett ställningstagande även om jag förstår att det inte är syftet.

Jag är heeelt med på att vi sannolikt behöver en bättre term om vi kommer fram till någon slags definition i slutänden.

Resonemanget bakom ”Anti” är som sagt en parallell till antihjälte och antikrist – same same, but different. Jag ser det här som ”character skill, not player skull” i kombination med SL-prepp utan räls och icke-fudge, så det var tanken med ”-OSR”.

Jag är lite lockad av termen hybridrollspel. Eller kanske kimera.

—————

Kul ändå att vi verkar vara ett gäng med den här spelstilen!

 

[luddwig]

Hmm, om det helt saknar tydliga influenser tänker jag att det är något annat än vad åtminstone jag (och Nordnordost och @Rymdhamster?) pysslar med.

Då får du förtydliga din definition så att din TIO-hybrid inte blir förväxlad med min OT-hybrid. :wink:

 

[DeBracy]

Spelarnas roll i det här (”att gestalta sina rollpersoner, göra intressanta val och skapa dynamiska relationer”) låter rätt mycket som det som ursprungligen menades med samberättande, det vill säga den spelstil i Risings rollspelstriangel som handlade om att man vill att det blir en bra historia och hjälps åt att dra det ditåt (även om inget av den traditionella spelledarmakten fördelas ut på något vis – termen myntades före de spelledarlösa spelens era). Spelarna väntas blanda in rätt mycket author stance tillsammans med actor stance, för att knyta an till den tråden.

Det är den typen av spelarroll jag föredrar i trad sen tidigt 00-tal då den poletten trillade ner för mig. På spelledarsidan har inte i första hand kombinerat den med OSR:ig prepp utan kört mer mindmap-sandbox med startsituation och oplanerat slut (det lilla jag faktiskt spellett traditionellt alltså) men de två känns inte alls som jag skulle ha svårt att byta ut dem, eller kombinera: jag gjorde ett konventsäventyr på den här tabellen till exempel och rullade på den lite då och då för att se vad spelarna stötte på i skogen. Det jag inte gjorde då var att köra strikt efter tärningarna, utan jag hoppade över resultat på tabellen som inte passade in på ett vettigt sätt.

Så, det nya i den här mixen vore för mig att implementera OSR-tanken att luta helt på mer utförlig prepp, t.ex. skriva en riktig mötestabell istället för att improvisera SLP:er spelarna möter på vägen till grannbyn. Men jag är ju lat, så jag kommer nog bli kvar vid min mindmap.

 

[Björn Wärmedal]

Jag känner igen mig i det här. Det känns som en naturlig hållning att komma till när en testat ett gäng paradigmer och plockar det en gillar från samtliga.

Hybridrollspel låter bra för att beskriva det här, men jag misstänker att de fem komponenter du räknat upp inte täcker in det helt, och att viktningen dem emellan varierar kraftigt.

Spontant skulle jag säga att det var så här min Chronenburg-kampanj spelades, och det här är vad jag ser framför mig att Shipmates är (även om spelar-/spelledarstil inte alls behandlas i spelet). Ska fundera lite och se om jag kan utveckla mina resonemang tydligare senare.

 

[ceruleanfive]

Jag vill lyfta fram ett exempel:

Vi körde några sessioner Star Wars d6. Jag körde ganska klassisk prepp först. Bestämde vilket område i galaxen vi skulle fokusera på, drog upp några riktlinjer i grova drag som jag pitchade för spelarna. dessa gjorde sina RP och där kom det in betydligt mer indie. Jag vill ha RP som bär med sig något, som är på väg någonstans och som existerar i en kontext. Så efter RP-skapande gjorde jag klassisk indie prepp - hittade lämpliga konflikter, relationer, bomber... Ovanpå detta lade jag en metaplot, som i alla goda tradspel. Visserligen direkt knutet till en RPs krokar men ändå något som liknar en tradkampanj. Jag skapade en enkel bas-situation och vi började spela.

Och då använde jag mig (utöver mitt trad-prepp och mina drama-bomber) av en massa tabeller, OSR-stajl. Tabellerna fick generera situationer bäst de ville och spelarna kunde hugga på dem.

Jag kan inte säga något om vad som drev spelet mest men det lutade sig tydligt mot tre ben som alla har sina rötter i olika spelskolor (eller vad vi ska kalla dem).

(Här är tabellerna om någon är nyfiken: https://www.rollspel.nu/threads/687...klart som att vi är inne på liknande spår! :D

 

[ceruleanfive]

Många av de populära OSR-produkterna är ju slumptabeller och verktyg som är tänkta att användas under spel (typ Vornheim) eller för att snabba upp skapandet av en kampanjvärld (typ Yoon-Suin). Så just "omfattande prep" vet jag inte om jag håller med om. Men det kanske mer är hur jag väljer att tolka OSR än vad det på något sätt är.

Jag tänker att utvecklandet av alla tabeller är ganska omfattande prepp. Av någon iaf.