Ofta när vi snackar om rälsning så gör vi det ur ett spelledarperspektiv. Det är tryggt och enkelt för spelledaren att berätta en färdig historia där varje karaktär har sin givna roll. Men vad man kanske glömmer är att det är tryggt även för spelarna. Hur gör ni för att uppmuntra spelarna att ta ut svängarna?
Olika former av samberättande och fisktanksspelande är ju på modet just nu och ger spelarna mycket mer möjligheter än vad som kanske är brukligt. Men hur får man dem att ta ut svängarna, fånga in bollen och springa med den? Jag har varit spelledare länge nog för att känna till de klassiska sätten, integrera rollpersonerna i storyn, gör det personligt, nappa på deras uppslag osv. Men det finns en komplicerad verklighet bortom de relativt komplexa modeller som vi diskuterar här på forumet. Går man för långt och tvingar ovilliga spelare att ta initivativ så sysslar man egentligen bara med en annan sorts rälsning.
Jag har börjat lära mig att stor frihet funkar olika bra i olika situationer. I ett klassiskt fantasyrollspel vågar de flesta fler eftersom man känner till stereotyperna, de klassiska motsättningarna och spelplanen mycket bättre än i en historisk miljö.
Egentligen gör det mig inte så mycket att spelarna läser min kampanjgrund och sedan fullständigt skiter i den, men det är under förutsättning att de ersätter mina föreslagna händelser med egna. Jag tycker det är tråkigt att känna att jag som spelledare erbjuder spelarna en frihet som de egentligen inte vill ha eftersom det är för deras skull som jag gör det.
Olika former av samberättande och fisktanksspelande är ju på modet just nu och ger spelarna mycket mer möjligheter än vad som kanske är brukligt. Men hur får man dem att ta ut svängarna, fånga in bollen och springa med den? Jag har varit spelledare länge nog för att känna till de klassiska sätten, integrera rollpersonerna i storyn, gör det personligt, nappa på deras uppslag osv. Men det finns en komplicerad verklighet bortom de relativt komplexa modeller som vi diskuterar här på forumet. Går man för långt och tvingar ovilliga spelare att ta initivativ så sysslar man egentligen bara med en annan sorts rälsning.
Jag har börjat lära mig att stor frihet funkar olika bra i olika situationer. I ett klassiskt fantasyrollspel vågar de flesta fler eftersom man känner till stereotyperna, de klassiska motsättningarna och spelplanen mycket bättre än i en historisk miljö.
Egentligen gör det mig inte så mycket att spelarna läser min kampanjgrund och sedan fullständigt skiter i den, men det är under förutsättning att de ersätter mina föreslagna händelser med egna. Jag tycker det är tråkigt att känna att jag som spelledare erbjuder spelarna en frihet som de egentligen inte vill ha eftersom det är för deras skull som jag gör det.