Nekromanti Att misslyckas är underbart
- Thread starter Sodivra
- Start date
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Arvidos MC said:
Jag har nog inget riktigt svar på det. Även om jag fruktar att misslyckas så känner jag inget speciellt när rollpersonen misslyckas. Det beror mycket på situationen men i grunden beror nog svaret på hur misslyckandet tar sig formen och vad som sker i dess efterdyningar. De gånger jag dock gjort val som medvetet lett till min rollpersons misslyckande/fall har det känts givande. Det har funnits något att hämta ur situationen samtidigt som det kan ge upphov till funderingar. Att misslyckas blir då en lärdom, något en kan reflektera omkring samtidigt som det skapar något givande. För att sammanbinda med något som du själv sade Arvidos MC "För att lyckas, var inte rädd att misslyckas" så är det nog min bild av att misslyckande ger oss lärdomar som gör att jag inte har någon speciell känsla vid misslyckandet även om jag själv fruktar det som person.
Som sista ord, vet inte om jag besvarade din fråga nu eller om jag kom inte på ett sidospår. Men detta är de tankar som kom upp när jag försökte att besvara frågan så är jag på fel spår så får du säga till så ska jag försöka besvara vad du egentligen sökte svar på.
Arvidos MC said:
Det vet jag inte om jag tycker att jag gör. Beror lite på vad du menar, såklart. Om du menar att jag håller tillbaks - nej. Om du menar att jag har en strategi för hur jag ska hantera potentiell loss of face - ja.
Och "vad jag är ute efter" är inte krångligare än att jag tror att det finns olika strategier för att minska priset för ett förlorande. Jag tyckte jag såg dig skriva nåt tidigare om att lower the price of failiure, men jag hittar det inte nu så jag inbillade mig väl bara.
Och mitt sätt att hamna i ett tillstånd där jag vågar försätta mig i situationer där det finns risk för misslyckande, är att se till att ha strategier redo för att fånga mig när jag faller, dvs reducera den (upplevda) sociala kostnaden för mitt misslyckande.
Jag upplever att du tycker att det är hemskt fegt och dåligt att vilja köra med skyddsnät. Stämmer det?
xyas said:
Jag är fortfarande rädd för att misslyckas som spelledare, men det är en grundlös rädsla egentligen. Jag har lärt mig att när känslan att jag inte kan komma på något dyker upp så ska jag bara köra på, då brukar det bli som bäst.
Underbara misslyckanden? Hmm.
I improteatern känns det oerhört befriande när den känslan börjar sjunka in, men det är snarare efter misslyckandet, när man ser att det inte var något mer med det, än under.
I rollspel är det lite svårare. Jag har nästan bara spellett det senaste året, men att se mina spelare slänga in sina rollpersoner i trubbel utan att använda bromsen kan vara underbart. Vi hade en scen där klubbägaren hade fått i uppdrag att mörda en annan rollpersons farsa, och misslyckades. Han gick in i deras bosättning, blev avslöjad, men gav sig ändå fan på att fullfölja jobbet, och dog nästan på kuppen. Sådana grejer.
Som spelledare så kan jag förstås slänga in mina NPCs, som jag investerat i, i trubbel och se hur rollpersonerna blåser skallen av dem. Det är också gött.
Att misslyckas njutbart med min personliga insats är svårare. Hm. Jag ska introducera en husregel för mina spelare nästa gång vi spelar Twilight Imperium, och det ska bli kul att se om den suger. Det kanske räknas?
krank said:
Ja, en sida av mig tycker det, det kan man säga.
Men det är inte det som det handlar om egentligen. Om du får den upplevelsen så är det ett uttryck för min frustration du har plockat upp. Jag kan känna mig frusterad över dina inlägg i sådana här trådar om spelstil, när jag upplever att du svarar så safe man kan:
"Ja, så brukar inte jag göra. Jag brukar göra så här. Men tack för att du hjälper mig förstå hur du gör!"
Då känner jag mig insnärjd i din skyddsemballage. Släpp loss mig!!!
Så det är min rädsla, kan man säga. Det är förstås inte fakta, eller förakt för dig, bara en känsla.
Ögat
Hero
Jag är nog ganska... kanske inte rädd, men bekymrad över risken att misslyckas, både som spelare och som spelledare.
Jag har varit med om att allting skiter sig, stämningen blir dålig, folk blir rastlösa, att allt känns konstigt och fel. Jag skulle aldrig kunna påstå att det är något annat än negativt.
Så nej, att misslyckas med att spela rollspel är inte underbart. Det innebär att vi trampar varandra på tårna, att vi känner att vi slösat bort varandras tid, att vi blir irriterade. Det innebär att vi lockar fram "sämre" egenskaper, snarare än bättre.
Att misslyckas är fruktansvärt.
Jag har varit med om att allting skiter sig, stämningen blir dålig, folk blir rastlösa, att allt känns konstigt och fel. Jag skulle aldrig kunna påstå att det är något annat än negativt.
Så nej, att misslyckas med att spela rollspel är inte underbart. Det innebär att vi trampar varandra på tårna, att vi känner att vi slösat bort varandras tid, att vi blir irriterade. Det innebär att vi lockar fram "sämre" egenskaper, snarare än bättre.
Att misslyckas är fruktansvärt.
Spider Jerusalem_UBBT
Swashbuckler
Jag har inga som helst problem med att misslyckas, det ger mig bara en möjlighet att förbättra mig själv.
Men jag kan förstå att man har svårt att misslyckas speciellt då man är spelledare, kan kännas som man förstör för alla. Men det viktigaste då är att komma ihåg att det här är något man gör tillsammans med folk för att ha roligt och lära sig.
Ska kanske nämnas att jag har spelat mycket teater och troligen därigenom har lärt mig att hantera sådana situationer.
Men jag kan förstå att man har svårt att misslyckas speciellt då man är spelledare, kan kännas som man förstör för alla. Men det viktigaste då är att komma ihåg att det här är något man gör tillsammans med folk för att ha roligt och lära sig.
Ska kanske nämnas att jag har spelat mycket teater och troligen därigenom har lärt mig att hantera sådana situationer.
Det är förstås ett yin och ett yang i det här.
Jag hade inte känt mig så befriad av att tillåta mig misslyckande om jag inte i grunden var rädd för att misslyckas.
Och jag hade inte tillåtit mig själv risken att misslyckas om jag inte hade känt att det faktiskt var okej.
Det är en sträng hobby ifall man aldrig får misslyckas. När jag tittat tillbaka på min rollspelskarriär så känns det som om det alltid finns en frustration närvarande i hobbyn.
Tack för ditt inlägg!
Jag hade inte känt mig så befriad av att tillåta mig misslyckande om jag inte i grunden var rädd för att misslyckas.
Och jag hade inte tillåtit mig själv risken att misslyckas om jag inte hade känt att det faktiskt var okej.
Olav said:
Det är en sträng hobby ifall man aldrig får misslyckas. När jag tittat tillbaka på min rollspelskarriär så känns det som om det alltid finns en frustration närvarande i hobbyn.
Tack för ditt inlägg!
Min vanliga spelgrupp, alltså den grupp jag spelat med till och från under flera års tid, har kört flera olika rollspel, olika kampanjer och många, många karaktärer har spelats.
Det alla har gemensamt är att de tenderar att misslyckas fatalt med ojämna mellanrum och överlag misslyckar vi oss igenom våra kvällar. Det är hysteriskt roligt och gör att det känns jättehäftigt när något faktiskt går rätt. Vi gör fel, men i slutändan blir det ändå rätt och inget vet riktigt hur det går till.
Jag skulle inte spela rollspel om jag bara lyckades hela tiden, det vore ofantligt tråkigt, och jag är inte rädd för att min karaktär ska misslyckas, eftersom jag inte anser det vara ett misslyckande för mig som rollspelare. Huvudsaken är att man har roligt och i den gruppen har vi det, alltid.
Det alla har gemensamt är att de tenderar att misslyckas fatalt med ojämna mellanrum och överlag misslyckar vi oss igenom våra kvällar. Det är hysteriskt roligt och gör att det känns jättehäftigt när något faktiskt går rätt. Vi gör fel, men i slutändan blir det ändå rätt och inget vet riktigt hur det går till.
Jag skulle inte spela rollspel om jag bara lyckades hela tiden, det vore ofantligt tråkigt, och jag är inte rädd för att min karaktär ska misslyckas, eftersom jag inte anser det vara ett misslyckande för mig som rollspelare. Huvudsaken är att man har roligt och i den gruppen har vi det, alltid.
Som jag upplever att det fungerar när man säger att ett misslyckande ska leda till någonting nytt, är att också göra att misslyckandet inte riktigt är ett misslyckande. I rollspel så leder inte ett misslyckande garanterat till något särskilt och då är det ju ett riktigt FAIL men om det leder till nåt spännande är det ju inte ett misslyckande och därför inget att vara rädd för. Jag antog att du talade om misslyckanden som bara leder till ingenting speciellt. Men om du talar om misslyckanden som leder till någonting spännande då talar vi inte om misslyckanden längre, väl?
Mogger
Hipsteranka
Du pratar alltså om misslyckanden i rollen som speldeltagare?
Jag är lite osäker på hur ett sådant misslyckande ser ut?
Jag är lite osäker på hur ett sådant misslyckande ser ut?
Recca said:=)Arvidos MC said:
Jag läste nog bara första inlägget när jag postade. Men det kan va en filosofi, en teori eller en teori om en filosofi. Sak samma.
Jag kan använda en teori för att logiskt bevisa att A är mer effektivt än B, men jag kan inte använda en filosofi för att bevisa att A är något gott.
En teori är ett objekt, något du analyserar. En filosofi är mer som en vän: Du bestämmer själv om du vill låta den påverka dig eller inte.
Jag vill inte argumentera, snarare är jag nyfiken.
Så, med det sagt:
De två saker du talar om kommer från improvisationsteaterns två principer, att bejaka och att vara spontan. Egentligen så är de två sidor av samma mynt: Att lyssna på sina medspelare och att lyssna på sig själv.
1- Bejaka innebär att du accepterar det din medspelare för in, plockar upp det och bygger vidare på det. Så, om vi spelar en scen där du och jag duellerar med värja, och jag visar att jag kommer förlora, då låter du mig förlora och dig själv vinna, och så bygger vi vidare på det.
Ifall jag visar att du kommer vinna, då låter du mig vinna och dig själv förlora, och så bygger vi vidare på det.
2- Vara spontan innebär att man inte försöker spela safe genom att censurera sig själv, planera, kontrollera, utan bara gör det som det känns att man borde göra. Det kan bli fånigt, fel, pinsamt eller tråkigt, men det får det bli. Det är okej.
Rollspel har ju ett ursprung i spel, så därför finns lyckande och misslyckande med som begrepp i rollspel. Det gör det inte riktigt i improteater, det finns bara orsak och konsekvens. Däremot så arbetar man mycket med rädslan att misslyckas eller inte vara tillräckligt intressant som skådespelare. Man behöver egentligen bara lära sig att inte vara rädd, försiktig eller tveksam på scen för att bli en bra improspelare.
Så, precis som du säger i ditt tredje inlägg, bejakar man rollpersonens misslyckande så behöver det inte vara ett misslyckande för spelarna.
Recca said:
Måns said:
Jag tycker att det är ganska fritt vilken nivå man vill svara på.
Tänk så här:
1- Att misslyckas med sin rollperson är inget farligt. Din rollperson kan förnedras, förintas och ställa till det fruktansvärt utan att något händer i verkligheten.
Varför leker vi? För att få göra något vi inte kan i verkligheten. Barn lär sig vara vuxna genom att leka affär eller mamma-pappa-barn. På samma sätt är ett spel spännande, för vi kan gå in i en spännande situation och göra vårt bästa, men om vi misslyckas så är det ingen big deal. Barn slutar efter ett tag att leka affär och mamma-pappa-barn, men vi slutar aldrig med spel, för att lyckas och misslyckas, det är något som fortsätter vara svårt och farligt på riktigt under resten av livet.
Det här vet ju varenda rollspelare, utom kanske super-gamister. Vi spelar ett spel, vi kan vinna eller förlora i fantasin, det är spännande och kul.
2- Men det går ju också att resa sig en nivå över detta: Vad händer om vi misslyckas som spelare? Om vi är ointressanta, korkade, oinspirerade?
Ingenting, egentligen. Livet går vidare. Hade vi misslyckats i vår yrkesroll eller som förälder, då hade det fått riktiga konsekvenser, men inte som rollspelare.
Många av oss är väl rädda att vi ska bli övergivna och dissade av våra medspelare om vi inte är tillräckligt bra, men så är det ju i regel inte. Även om de blir frustrerade så stannar de kvar.
...
Men ibland så känns det som det finns en väldig intolerans i rollspelshobbyn, iallafall så har jag känt det under min resa i rollspelen.
Om vi inte spelar den här helgen blir jag irriterad!
Om vi inte spelar på mitt sätt så vill jag inte vara med!
Om vi inte gör som jag tänkt så straffar jag dig!
Så även om vi inte har något att förlora så verkar vi väldigt rädda för det.
Möller
Hubert Hortlax
- Joined
- 28 Sep 2008
- Messages
- 3,202
Jag använder min anekdotbonus och får en extra tärning!
Någon månad sen nu spelade vi >Human. Rollpersonerna planerade ett inbrott i en bevakad lagerlokal. Jag Matthew och Lu-kaazhs rollperson Steven (eller var han i basen själv?) återvänder hem till basen för att hämta upp Robotboy, han behöver bygga en manick åt oss.
Väl där visar Robotboy en upptäckt, en satellitbas till vår bas. Inte nog med det, det är någon där! Någon som anstränger sig för att inte synas.
Det är alltså bråttom. Vi kan inte vänta till morgonen med inbrottet, samtidigt är det nog bra att inkräktarna på vår nyupptäckta bas stoppas.
Så, jag drar med mig Steven och drar till satellitbasen. Inte ett helt smart beslut, utan närmare ett misslyckande. Varför valde jag det då? Tja, Matthew är något av en optimist, han tror sig klara av mer än vad han egentligen gör. Men jag valde det också för att det var roligt, för spelet.
Hör det hit i tråden?
Någon månad sen nu spelade vi >Human. Rollpersonerna planerade ett inbrott i en bevakad lagerlokal. Jag Matthew och Lu-kaazhs rollperson Steven (eller var han i basen själv?) återvänder hem till basen för att hämta upp Robotboy, han behöver bygga en manick åt oss.
Väl där visar Robotboy en upptäckt, en satellitbas till vår bas. Inte nog med det, det är någon där! Någon som anstränger sig för att inte synas.
Det är alltså bråttom. Vi kan inte vänta till morgonen med inbrottet, samtidigt är det nog bra att inkräktarna på vår nyupptäckta bas stoppas.
Så, jag drar med mig Steven och drar till satellitbasen. Inte ett helt smart beslut, utan närmare ett misslyckande. Varför valde jag det då? Tja, Matthew är något av en optimist, han tror sig klara av mer än vad han egentligen gör. Men jag valde det också för att det var roligt, för spelet.
Hör det hit i tråden?