Du själv då? Svaret på den första är ju ganska uppenbart, men den andra frågan?Arvidos MC said:Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?
Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?
Du själv då? Svaret på den första är ju ganska uppenbart, men den andra frågan?Arvidos MC said:Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?
Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?
Jag är inte helt med på vad du är ute efter?krank said:Jag håller med.Arvidos MC said:Ett vanligt mantra är "För att lyckas, tro på dig själv". Fuck that! Sanningen är, "För att lyckas, var inte rädd att misslyckas"
Men jag får ingen kick av att köra utan att safe:a, utan jag bygger istället skyddsnät så att jag VET att jag kan hantera misslyckanden och vet hur jag ska hantera dem. backupplaner är mina snuttefiltar. Då vågar jag misslyckas, eller riskera misslyckanden. Om jag vet att jag kan rädda ansiktet eller situationen ändå.
Du skrev visst nåt om priset för misslyckandet? =)
Jag har nog inget riktigt svar på det. Även om jag fruktar att misslyckas så känner jag inget speciellt när rollpersonen misslyckas. Det beror mycket på situationen men i grunden beror nog svaret på hur misslyckandet tar sig formen och vad som sker i dess efterdyningar. De gånger jag dock gjort val som medvetet lett till min rollpersons misslyckande/fall har det känts givande. Det har funnits något att hämta ur situationen samtidigt som det kan ge upphov till funderingar. Att misslyckas blir då en lärdom, något en kan reflektera omkring samtidigt som det skapar något givande. För att sammanbinda med något som du själv sade Arvidos MC "För att lyckas, var inte rädd att misslyckas" så är det nog min bild av att misslyckande ger oss lärdomar som gör att jag inte har någon speciell känsla vid misslyckandet även om jag själv fruktar det som person.Arvidos MC said:Så vad tycker du om att misslyckas?
Bortom bra/dåligt, alltså. Hur är det att låta sin rollperson misslyckas?
Det vet jag inte om jag tycker att jag gör. Beror lite på vad du menar, såklart. Om du menar att jag håller tillbaks - nej. Om du menar att jag har en strategi för hur jag ska hantera potentiell loss of face - ja.Arvidos MC said:Jag är inte helt med på vad du är ute efter?
Är det så att du sejfar i den här tråden också? (Ursäkta om frågan är för brysk)
Jag är fortfarande rädd för att misslyckas som spelledare, men det är en grundlös rädsla egentligen. Jag har lärt mig att när känslan att jag inte kan komma på något dyker upp så ska jag bara köra på, då brukar det bli som bäst.xyas said:Du själv då? Svaret på den första är ju ganska uppenbart, men den andra frågan?Arvidos MC said:Är ni rädda för att misslyckas som spelare eller spelledare?
Eller har ni minnen av underbara, befriande misslyckanden?
Ja, en sida av mig tycker det, det kan man säga.krank said:Jag upplever att du tycker att det är hemskt fegt och dåligt att vilja köra med skyddsnät. Stämmer det?
Det är en sträng hobby ifall man aldrig får misslyckas. När jag tittat tillbaka på min rollspelskarriär så känns det som om det alltid finns en frustration närvarande i hobbyn.Olav said:Jag är nog ganska... kanske inte rädd, men bekymrad över risken att misslyckas, både som spelare och som spelledare.
Jag har varit med om att allting skiter sig, stämningen blir dålig, folk blir rastlösa, att allt känns konstigt och fel. Jag skulle aldrig kunna påstå att det är något annat än negativt.
Så nej, att misslyckas med att spela rollspel är inte underbart. Det innebär att vi trampar varandra på tårna, att vi känner att vi slösat bort varandras tid, att vi blir irriterade. Det innebär att vi lockar fram "sämre" egenskaper, snarare än bättre.
Att misslyckas är fruktansvärt.
Vi skulle kunna prata mer om det här!Recca said:Hur ställer sig den här teorin gentemot alla rollspelare här som argumenterar för att misslyckanden alltid ska leda till någonting nytt?
=)Arvidos MC said:Vi skulle kunna prata mer om det här!Recca said:Hur ställer sig den här teorin gentemot alla rollspelare här som argumenterar för att misslyckanden alltid ska leda till någonting nytt?
Men först: Upplever du den här tråden som en teori? Jag upplever det som en känsla. Eller som en filosofi.
Jag kan använda en teori för att logiskt bevisa att A är mer effektivt än B, men jag kan inte använda en filosofi för att bevisa att A är något gott.Recca said:=)Arvidos MC said:Vi skulle kunna prata mer om det här!Recca said:Hur ställer sig den här teorin gentemot alla rollspelare här som argumenterar för att misslyckanden alltid ska leda till någonting nytt?
Men först: Upplever du den här tråden som en teori? Jag upplever det som en känsla. Eller som en filosofi.
Jag läste nog bara första inlägget när jag postade. Men det kan va en filosofi, en teori eller en teori om en filosofi. Sak samma.
Recca said:Som jag upplever att det fungerar när man säger att ett misslyckande ska leda till någonting nytt, är att också göra att misslyckandet inte riktigt är ett misslyckande. I rollspel så leder inte ett misslyckande garanterat till något särskilt och då är det ju ett riktigt FAIL men om det leder till nåt spännande är det ju inte ett misslyckande och därför inget att vara rädd för. Jag antog att du talade om misslyckanden som bara leder till ingenting speciellt. Men om du talar om misslyckanden som leder till någonting spännande då talar vi inte om misslyckanden längre, väl?
Jag tycker att det är ganska fritt vilken nivå man vill svara på.Måns said:Du pratar alltså om misslyckanden i rollen som speldeltagare?
Jag är lite osäker på hur ett sådant misslyckande ser ut?
Javisst!Möller said:Hör det hit i tråden?