Nekromanti Att samberätta, att upptäcka

[entomophobiac]

Genomtänkthet är en positiv egenskap, som vissa av oss värderar högre än andra

Tror den stora frågan för mig blir vad det innebär att något är genomtänkt. Jag uppskattar research och sakfakta väldigt mycket, men den typen av detaljism kan ju även bli för mycket. (Till Fyra StuG hade jag 170 sidor anteckningar till slut; typ 165 för mycket...)

Så från ett annat håll, vad gör ett scenario genomtänkt, för dig, jämfört med ett som inte är det?

 

[krank]

Tror den stora frågan för mig blir vad det innebär att något är genomtänkt. Jag uppskattar research och sakfakta väldigt mycket, men den typen av detaljism kan ju även bli för mycket. (Till Fyra StuG hade jag 170 sidor anteckningar till slut; typ 165 för mycket...)

Så från ett annat håll, vad gör ett scenario genomtänkt, för dig, jämfört med ett som inte är det?

Det finns såklart många saker som kan göra att ett scenario känns genomtänkt.

Som SL upplever jag t.ex. ett scenario som genomtänkt om det t.ex:

• Har ledtrådar som på ett lagom klurigt sätt pekar mot rätt mål, och kanske mot fel mål också.
• Inte har situationer där rollpersonerna ställs inför ett val men bara det ena valet beskrivs (sånt som brukar dyka upp i kassa superrälsade äventyr där nån mest skrivit ner sin rollspelsgrupps framfart).
• Har förberedda SLP:er som inte bara känns som stereotyper och som framför allt håller sig borta från rasistiska, sexistiska och transfoba troper.
• Har en någorlunda divers samling SLP:er; inte bara vita män.
• Extrapoäng för intressanta detaljer som ger SLP:er djup även om de inte tillför själva mysteriet något. Exempel: listan med böcker Talbot Estus skrivit i äventyret Tatters of the King.
• Flera olika intressanta vägar till varje ledtråd, slutsats och plats.

Kort sagt, det som gör att ett scenario känns genomtänkt är att man märker att någon spenderat tid med att tänka igenom det från olika vinklar, itererat på idén, dubbelkollat att alla "paths" är farbara och att det är svårt att köra fast ordentligt, och lagt lite tankemöda bakom äventyrets strukturer.

För mig är det viktigare att strukturen är genomtänkt än att det finns långa listor med fakta. Det är inte det jag betraktar som "genomtänkt".



För mig, när jag improviserar, så kan det jag improviserar fram ibland kännas som mer "kreativt" än det jag kommit på ifall jag istället spenderat några timmar med att fundera, skissa, be andra om råd, iterera och så vidare. Men det blir definitivt aldrig smartare eller mer robust eller mer intressant eller klurigare. Och det finns en stor risk att det blir förutsägbart, stereotypt och tråkigt.

Jag utesluter inte att det finns folk som kan improvisera fram saker som är lika smarta och intressanta och kluriga som om man spenderat några timmar på att förbereda dem, och inför de människorna känner jag djup avund.

De flesta jag spelat spel med mer improvisation i har dock improviserat fram ungefär lika dumma, stereotypa, tråkiga och uppenbara saker som jag själv. Däremot har de tyckt att själva improviserandet varit roligt och viktigt, vilket ju jag inte tyckt alls.

 

[entomophobiac]

Det finns såklart många saker som kan göra att ett scenario känns genomtänkt.

[...]

Kort sagt, det som gör att ett scenario känns genomtänkt är att man märker att någon spenderat tid med att tänka igenom det från olika vinklar, itererat på idén, dubbelkollat att alla "paths" är farbara och att det är svårt att köra fast ordentligt, och lagt lite tankemöda bakom äventyrets strukturer.

Ingen tvekan om att det du beskriver är viktigt eller att improvisation inte alltid träffar rätt. Tror min enda poäng är att det inte alltid träffas rätt för att en författare tänkt igenom det heller. Men att kvalitet är subjektiv är ju en smula självklart i slutänden.

För mig är det viktigare att strukturen är genomtänkt än att det finns långa listor med fakta. Det är inte det jag betraktar som "genomtänkt".

Research för min egna del gör att det jag skriver blir mer informerat. Det handlar inte om att lista fakta alls, eftersom det skulle förutsätta att alla läsare är lika insnöade som jag själv, utan snarare om att förstå det som beskrivs på någon sorts högre plan så att meningar inte påstår saker som inte stämmer och så att det helt enkelt blir konsekvent.

Respekt för materialet, på något sätt.

 

[Genesis]

Tänker du dig alltså att du är liksom en flödesskrivande Agatha Christie, som skriver på och litar på sitt sinne för dramaturgi och så vidare för att det ska bli en schysst historia och att det ska märkas efter ett tag vem som känns som mördaren?

Utan att veta hur Christie faktiskt skrev – jag har inte vågat kolla upp det eftersom jag är rädd att svaret skulle förstöra böckerna för mig – så tänker jag ju att det finns två sätt att Christie:a sig. Där det andra då är att man börjar med att spalta upp hela storyn, inklusive vem mördaren är (bestäms ganska tidigt, så man vet vad man ska lägga ut för spår)... Och sedan mest itererar och går igenom strukturen och skriver ut den. Men det sättet att skriva mordmysterier låter inte som att det är riktigt som det du är ute efter?

Ja, jag vill ju inte vara exakt som Agatha Christie. Då hade jag ju skrivit böcker. Men jag vill skapa berättelsen och inte uppleva den, var min poäng. Så typ, ja, en flödesskrivande Agatha Christie som inte har kontroll på sin egen berättelse. Det är däri utmaningen ligger. En av de stora grejorna jag går igång på är just utmaningen att i realtid få ihop berättelsen på ett snyggt sätt med flera författare som har olika idéer och utan möjligheten att revidera. Det är som en battle kontra att skriva en rapplåt.

 

[Genesis]

Hur exakt gör jag det? Det är ordagrannt vad du skrev. Sen representerar det givetvis en subjektiv åsikt, det räknar jag med att det är underförstått i hela diskussionen.

Jag tror att när ceruleanfive snackar om förberedelser och planering så talar han om en väl förberedd utgångspunkt. Kontra detta med spel där gruppen imprviserar fram spelvärld, situation, rollpersoner och story vid spelbordet (typ alla mina spel). Du kan ha en förberedd spelvärld, situation, bakgrund och rollpersoner och ändå improvisera vad som händer. Det kommer att vara styrt av förberedelserna, men i inget läge är spelarna begränsade i sina valmöjligheter.

 

[entomophobiac]

Du kan ha en förberedd spelvärld, situation, bakgrund och rollpersoner och ändå improvisera vad som händer. Det kommer att vara styrt av förberedelserna, men i inget läge är spelarna begränsade i sina valmöjligheter.

Det är jag med på. Mitt problem är med påståendet om improvisationens lägre kvalitet, helt enkelt för att bland de absolut bästa "historier" jag upplevt i rollspel uppkommit från improvisation.

 

[Genesis]

Jag hade en diskussion om det här igår med APM. Min uppfattning är följande:

Med improviserad berättelse, improviserad setting och improviserade rollpersoner blir narrativet oundvikligen relativt simpelt och/eller osammanhängande, med löst fokus, trådar som inte leder någonstans och många nödlösningar som bara nätt och jämnt håller ihop saker. Det kan uppstå en viss fascination med att allt växer fram från ingenting. En central grej är att man kan uppleva betydligt större investering i att själv vara delaktig i hela skapandet, snarare än att bara utforska någon annans förarbete.

Jag tror inte att jag riktigt håller med. Det finns absolut en risk att det blir som du skriver, men däri ligger också utmaningen, och det är absolut inte en nödvändighet. En helt improviserad bakgrund ger en anpassningsbarhet till berättelsen såsom den löper som du inte får med ordentliga förberedelser. Jag vägrar att gifta mig med kvinnan min far vill tvinga mig på, och flyr till skogs. Därför finns det i skogen en grupp rebeller jag kan ansluta mig till. Det dyker upp där som en konsekvens av mina handlingar, för att det vore intressant i det här läget. Om jag hade gift mig hade det kanske passat ståryn bättre om min trolovade visade sig vara rebell, men om jag vägrar så är det intressantare att hon gifter sig med min far. Eller nå't. Allting är flytande och kan därmed anpassas till berättelsens krav. Hade det funnits förberedelser så hade denna flexibilitet inte funnits.

En annan fördel är att berättelsen kan anpassas i realtid till publiken. Här är något inget annat medium har lyckats komma i närheten av rollspelens kapacitet. Vill jag ha mer action så blir det mer action. Den dramatiska vändningen blir ingen flopp, för det är vi som är både författare och publik.

Det som blir individuellt är vad som skapar själva investeringen. Att man har varit helt delaktig i skapandet – eller att det finns något substantiellt att utforska? Det finns inget som är bättre, roligare eller mer värdefullt än det andra. Men upplevelserna blir extremt olika.

Så tänker iaf jag.

Det där håller jag däremot helt med om.

 

[Genesis]

Det är fullt möjligt att släppa spelarna fria under de förutsättningarna. Och skillnaden då är att spelarna kan fokusera på att utforska och agera utifrån sina rollpersoner – i actor stance – utan att behöva hoppa ut ur rollpersonerna och metakonstruera i director eller author stance. För mig ger det en oerhört mycket mer fängslande upplevelse.

Men som tidigare konstaterat är det här helt och hållet en fråga om don efter person. Jag känner mig dock nöjd med att för min egen fel börja kunna sätta fingret på att det här med olika typer av investeringar.

Ja, sån't där är så individuellt. Jag har inte varit i actor stance sedan jag var tonåring, om jag någonsin har varit det. Det är mig så främmande att försöka tänka bort berättelsen och fokusera på det begränsade perspektivet min rollperson har. Som att försöka cykla med skygglappar, typ.

 

[Ram]

Det är jag med på. Mitt problem är med påståendet om improvisationens lägre kvalitet, helt enkelt för att bland de absolut bästa "historier" jag upplevt i rollspel uppkommit från improvisation.

Samma här. Däremot så upplever jag improvisation som ett mer osäkert spelsätt. Av alla de gånger som jag har ”improviserat” (dvs all form av öppet spel, allt från blank papper impro via speltypsstyrd impro till extremt väl förberedda vidöppna mer fisktankslika scenarion) sä skulle jag säga att ca 20% varit odugligt, 40% meh, 30% bra och 10% strålande med några totally amazing på toppen. Vad gäller förberedda scenarion så är majoriteten bra och ett fåtal strålande.

 

[entomophobiac]

Vad gäller förberedda scenarion så är majoriteten bra och ett fåtal strålande.

En stor del av vad som gör mig intresserad av rollspelshobbyn är att utforska olika sätt att använda mediet. Därför är det "vanliga" sättet helt enkelt mindre intressant. Spelar absolut en hel del förberedda scenarier ändå (planerar att köra The God That Crawls i LotFP ikväll), men jag använder sällan material som mer än inspiration runt bordet.

 

[ceruleanfive]

Hur exakt gör jag det? Det är ordagrannt vad du skrev. Sen representerar det givetvis en subjektiv åsikt, det räknar jag med att det är underförstått i hela diskussionen.

Det är jag med på. Mitt problem är med påståendet om improvisationens lägre kvalitet, helt enkelt för att bland de absolut bästa "historier" jag upplevt i rollspel uppkommit från improvisation.

Nu har jag sovit lite på saken. För att hålla det kort: Jag uttryckte mig nog klumpigt, jag ser hur det kan framstå som att jag värderar kvaliteten på upplevelsen. Det var inte min avsikt, så jag borde ha varit tydligare.

Så fort sånna här diskussioner kommer in på vad som är bra eller dåligt tenderar de att spåra ur eller dö – därför har jag försökt understryka att det är helt subjektivt och därför har jag blivit frustrerad när jag citeras som att jag värderar kvaliteten på upplevelsen. Men det kan nog vara jag som borde uttryckt mig bättre, helt enkelt.

Jag tror inte att jag riktigt håller med. Det finns absolut en risk att det blir som du skriver, men däri ligger också utmaningen, och det är absolut inte en nödvändighet. En helt improviserad bakgrund ger en anpassningsbarhet till berättelsen såsom den löper som du inte får med ordentliga förberedelser. Jag vägrar att gifta mig med kvinnan min far vill tvinga mig på, och flyr till skogs. Därför finns det i skogen en grupp rebeller jag kan ansluta mig till. Det dyker upp där som en konsekvens av mina handlingar, för att det vore intressant i det här läget. Om jag hade gift mig hade det kanske passat ståryn bättre om min trolovade visade sig vara rebell, men om jag vägrar så är det intressantare att hon gifter sig med min far. Eller nå't. Allting är flytande och kan därmed anpassas till berättelsens krav. Hade det funnits förberedelser så hade denna flexibilitet inte funnits.

En annan fördel är att berättelsen kan anpassas i realtid till publiken. Här är något inget annat medium har lyckats komma i närheten av rollspelens kapacitet. Vill jag ha mer action så blir det mer action. Den dramatiska vändningen blir ingen flopp, för det är vi som är både författare och publik.

Bra poänger! Jag håller helt med om de fördelarna.

—————

Jag vill alltså absolut inte hävda att någon variant leder till objektivt bättre upplevelser. Jag är bara inne på att olika varianter medför olika fördelar, nackdelar, möjligheter och risker. Och jag är nyfiken på att försöka lista ut om de går att komma överens om dem över preferenserna.

 

[entomophobiac]

[J]ag är nyfiken på att försöka lista ut om de går att komma överens om dem över preferenserna.

Jag tror det är mer eller mindre omöjligt, eftersom preferenser verkar vara såpass väsenskilda att det snarare finns flera olika subhobbies inom samma hobby. Men att dryfta meningsskillnader tycker i alla fall jag mycket om.

 

[Tant Ragnar]

Är jag tråkig om jag håller med alla?

Fiasco har skapat underbara historier för mig. Jag gillar att regelmotorn ger mig precis lagom mycket hjälpmedel för att kunna improvisera utan att det känns krystat.

Jag skulle dock aldrig vilja spela ett "lösa mordgåtan"-äventyr med den, eller någon annan, friformig/sl-lös/impro regelmotorn.

Den typen av äventyr spelar jag helst med en motor med full determinism (du hittar ledtråden om du har rätt färdighet, utan tärningsrull), precis som krank verkar föredra.

Å andra sidan kanske jag ännu hellre löser mordgåtor i en ännu mer uppstyrd form än rollspel. Typ, consulting detective.

Önskar verkligen att fler spelskapare skulle försöka sig på att skriva spel i det formatet...

 

[Ram]

Jag tror det är mer eller mindre omöjligt, eftersom preferenser verkar vara såpass väsenskilda att det snarare finns flera olika subhobbies inom samma hobby. Men att dryfta meningsskillnader tycker i alla fall jag mycket om.

Jag håller med. Det faller lite på sin egen orimlighet att en spelstil där ett scenario berättar vad spelet skall handla om skall kunna möta en spelstil där det handlar om att tillsammans hitta på vad det handlar om.